Mega Man Legacy Collection 2

Antalet personer på planeten som jublade högre än mig när Mega Man Legacy Collection utannonserades 2015 är sannolikt inte fler än att de ryms i en normalstor garderob. Jag älskar Mega Man-spelen och har kört dem sönder och samman och klarar dem ofta utan att ens behöva dö något alls. Allt sitter i muskelminnet sedan nästan 30 år och jag skuttar ledigt mellan osynliga block på Ice Mans bana och skulle kunna navigera mellan laserfällorna hos Elec Man i sömnen.

Det handlar gameplay, helt enkelt. Att styra Mega Man är fenomenalt tillfredsställande och att bara hoppa och skjuta fiender är per automatik roligt. Jag tycker detta i synnerhet gäller 8 bits-spelen. Men det krävs bra banor också, och även bossar såklart. Det här är generellt sådant som blev sämre i serien ju längre tiden gick, det blev helt enkelt alltmer osannolika skapelser vi mötte och mycket började kännas déjà vu när det kom till bandesign.

Därför var Mega Man Legacy Collection så perfekt, det samlade de sex första spelen i ett ljuvligt paket som hade 8 bits-ursprunget som tema. När det blev så populärt som det blev, bestämde sig Capcom för att även ge ut del 7-10 på en separat samling kallad Mega Man Legacy Collection 2, och jag kan för mitt liv inte begripa varför (eller jo, det kan jag - pengar, men rent kreativt). Inget av dessa spel har någon som helst form av klassikerstämpel över sig och det känns spretigt, magert samt heller inte lika bra.

Mega Man 7 släpptes ursprungligen till Super Nintendo som första och enda spel i den ordinarie serien. Problemet var att viktiga delar ur Mega Man-teamet gått vidare (inte minst Keiji Inafune) och Mega Man X hade släppts året innan. Det blev därmed en återgång till gamla spel, men utan den där fantasirikedomen de hade. Mest kändes det som en 16 bits-utgåva av ett 8 bits-spel där gamla inslag återanvänts, men med lite fler färger och bättre detaljer. Den enda riktiga nyheten är en butik som kan tas fram överallt, men det gör snarast att banorna tappar tempo, det är helt enkelt inte lika kul att bläddra i menyer som att peppra kulörta fiender med Capcoms blå bombare.

Missförstå mig rätt nu, det är absolut ett hyggligt spel, det är sämre än seriens bästa, men det betyder absolut inte dåligt. Mega Man 7 är underhållande och kul att spela igenom för att få se klassiska Mega Man med mer tekniskt avancerad grafik. Mer är det dock inte. Ändå är det näst bäst på den här samlingen.

Mega Man 8 är spelet som verkligen sticker ut. Det kom till Playstation och Sega Saturn. Det betyder såklart ännu mer detaljerad grafik än i Mega Man 7, och designen kan väl nästan beskrivas som tecknad. Det hjälper däremot inte spelbarheten som blir lidande och den där pixelperfekta spelkontrollen tar lite stryk när saker och ting inte känns lika kristallklara. Det smärtar att säga det, men Mega Man 8 känns på flera sätt väldigt snarlikt det massiva antalet ganska själlösa plattformsspel som kom vid den här tidpunkten.

Det har spelmässigt inget unikt att erbjuda och det stora försäljningsargumentet när spelet kom var de animerade mellansekvenserna. Video i spel var oerhört populärt på den här tiden och tyvärr oftast av usel kvalitet. Det som sticker ut här är framför allt röstskådespeleriet som kan vara bland det värsta som någonsin levererats i spelsammanhang.

För min egen del var Mega Man 9 det jag såg mest fram emot i denna samling. Det var comebacken för 8 bits-Mega Man och en rejäl överraskning när det släpptes år 2008 (vågar jag rent av kalla det för renässansen för pixelgrafik... kanske!). Då fullkomligen älskade jag det, men idag har kärleken falnat något. Av oklar anledning bestämde sig Capcom för att svårighetsgraden var något som definierade Mega Man. Och visst, serien har sina tuffa passager och fällor som dödar omedelbart, men mestadels är det ändå ganska förlåtande spel som dessutom generöst strösslar med liv och extraliv så man ska komma vidare.

I Mega Man 9 blev istället något av de vassa taggarnas spel och precision oerhört viktigt. Det drar ner tempot medan jag sakta men säkert laddar mentalt inför det jag ställs inför, och det finns även några fällor av "trial and error"-modell. Ändå, när det stämmer än Mega Man 9 en ren fröjd att spela igenom och seriens kanske svåraste bana - Hornet Mans - kröns med en av seriens bästa bossfighter så även den känns värd att spela igenom i slutändan.

Om Mega Man 9 åldrats sämre för mig, har istället Mega Man 10 gjort det motsatta. Jag minns det som en sämre kopia av nian, men det är en väldigt orättvis beskrivning. På flera sätt är detta spel mer närbesläktat med de tidigaste Mega Man-spelen och rullar på i ett bra tempo med lagom svåra banor och alldeles underbara bossar. I synnerhet Commando Man har alltid varit en personlig favorit med mästerlig musik och genialt uttänkt utmaning medan man nöter ned denna väldige best.

Jag spelade spelen i tur och ordning och upplever Mega Man 10 som ett slags trevlig efterrätt till de andra tre. Det är en titel som absolut platsar bland delarna 1-6, men ett riktigt bra spel hjälper inte när det är två spel färre än på Mega Man Legacy Collection varav tre av de fyra som finns dessutom hör till seriens svagaste kort. Det är ingen mening att recensera det som inte finns med här, men att Capcom inte kompletterade bristen på spel med att kasta in Mega Drive-höjdaren Mega Man: The Wily Wars (16 bits-remakes av Mega Man 1-3) som så många har missat är ett mysterium. Då hade detta paket direkt känts mer motiverat och fått högre betyg.

Dessa fyra spel utgör naturligtvis själva huvuddelen av Mega Man Legacy Collection 2, men Capcom har även lagt in lite annat som för att öka på innehållet lite. Det består bland annat av möjlighet att spela mot bara bossarna, remixade banor, bilder som tagits fram för spelet och en radda utmaningar att ta sig an. Inget märkvärdigt alls egentligen och det smärtar lite att konstatera att det gjorts mer och bättre i tidigare Mega Man-samlingar.

I slutändan känns det här som en sådan där uppföljande musiksamling som var vanliga förr i världen, där alla stora hits redan plockats ut i den första utgåvan och den andra bestod i sådant ingen egentligen hade frågat efter. Mega Man Legacy Collection 2 är kul att äga för att ha en komplett samling om du redan har den första, samt för de som verkligen älskar Mega Man-spelen. För alla övriga skulle jag rekommendera er att köpa Mega Man Legacy Collection och försöka komma över Mega Man 10 på annat sätt istället. För som samling lämnar det här en hel del i övrigt att önska.