Save: Sonic i mitt hjärta

Det hade gått ganska bra att motstå suget att köpa en Mega Drive. Nintendo med tredjepartstillverkare fullkomligen vräkte ut bra spel till NES och det gick ingen egentlig nöd på mig, även om jag som osnuten 12-åring gärna hängde på Lekstugan i Östersund för att spela på deras test-Mega Drive. I synnerhet var det båda Disney-spelen Fantasia och Castle of Illusion med Musse Pigg i huvudrollen som imponerade.

För mig var det att jämföra med tecknad film och det var fullständigt uppenbart att en ny era hade inletts. Men Wonderboy kom och gick, Alex Kidd likaså och den där slutgiltiga knuffen som fick mig att verkligen behöva en Mega Drive kom aldrig. Istället var det när Sonic the Hedgehog släpptes som det började röra på sig. Figuren var helt ny, men tog världen med storm från första början genom den unika grafikstilen och i synnerhet den sinnessjuka hastigheten det kunde rulla på i.

En granne i området där morsan bodde dök över med sin Mega Drive för att visa upp spelet. Jag och mina bröder kunde överhuvudtaget inte tro våra ögon. Det var rakt igenom coolt, välljudande, ursnyggt och bara allmänt underbart. Där och då hade jag inte pengar att omedelbart rusa ut och bli en Mega Drive rikare, men jag insåg att det var en pryl som skulle komma att behövas i hemmet.

Det var när det började ryktas om Sonic the Hedgehog 2 som det blev jobbigt på allvar dock. På den här tiden fanns inget internet utan jag lade ned stora summor pengar på allehanda speltidningar. Från Nintendo Magasinet, till Super Power, Interface och Sega Force samt svindyra importblaskor som Computer and Video Games. På de små bilderna med dåligt tryck såg det helt makalöst ut och det talades om ännu högre hastigheter. Att Sonic knappt gick att styra när det gick som snabbast spelade liksom ingen roll. Snabbare är bättre, så är det bara!

Sega skötte lanseringen extremt väl och alla spekulerade om när det skulle komma. Jag som egentligen hörde till fanboy-läktarens Nintendo-flygel på Torvalla-skolan i Östersund, såg med mina vänner fram emot det med skräckblandad förtjusning. Klart var att Nintendo inte längre tycktes vara något måste för gamers. Det fanns en ny spelare att ta hänsyn till, Sega, och populariteten bara växte. Skulle Sonic the Hedgehog 2 bli döden för allt vi Nintendo-fans älskade? Det fanns en uppenbar risk för det.

Sega lanserade till slut Sonic the Hedgehog 2 på sin då nyinstiftade alldeles egna helgdag, "Sonic 2s day". Det var även första gången vi i Europa skulle få ett spel samtidigt som amerikanerna, en då helt otänkbar tanke under en era då Nintendo kunde låta bli att släppa en del spel alls, döpa om dem, göra om dem och/eller låta dem bli fler år (!) försenade. Vid det här laget var det bara att kapitulera. Sega gjorde precis allt rätt, de var coolare, bättre och hade spel som där och då kändes mer rätt för den tonårige Jonas Mäki.

Jag trillade dit och Sega Mega Drive och Sonic the Hedgehog 2 förblir ett av mina favoritspel någonsin och möjligen det spel jag tillsammans med Super Mario Bros spelat flest gånger av alla. Än idag är det en ren fröjd att spela och så fort jag ser grafiken och musiken förflyttas jag tillbaka till en mindre komplicerad tid, då spelen släpptes i ett färdigt skick och då gameplay var i fokus och utformades för evigt omspelningsvärde. Och den skoningslösa misshandeln av Sonic de senaste tio åren till trots förblir han sedan Sonic the Hedgehog 2 en av mina absoluta favoriter.

Fler Save-texter:
Super Mario 64 / Quake III Arena / Super Mario World / GTA: San Andreas / Resident Evil 3: Nemesis