Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands /
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Maximal nostalgi (1)

Samtliga redaktionsmedlemmar berättar om spelet som gör oss allra mest nostalgiska...

  • Text: Redaktionen

Vi har alla det där spelet (eller "spelen") som gör oss gråtmilda av nostalgirus på bara en sekund. Det krävs egentligen bara att någon nämner titeln för att vi ska bli alldeles varma i hela kroppen. Och i ett försök att hylla spelen vi växte upp med, som formade oss alla, har vi på redaktionen listat våra nostalgifavoriter i en tredelad artikel.

Kim Jakobsson:
World of Warcraft
Jag har alltid varit Nörden med stort N. Jag hade inte särskilt många vänner under min uppväxt och uppskattade min ensamtid framför datorn. När World of Wacraft släpptes var jag femton. När mina klasskompisar åkte runt med sina mopeder och söp sig fulla varje helg på sina föräldrars sprit utforskade jag istället de snåriga och kala kyrkogårdarna runtom i Duskwood. Efter att jag och min alvkrigare hade slagit oss igenom horder av spindlar, vargar och troll och nått det rödbeklädda höstlandskapet i Redridge Mountains var jag fast. Jag visste att jag skulle spendera en hel del tid framför World of Warcraft.

Och så blev det ju. Spelet slukade hela min ungdom, och jag spelade i princip tio timmar om dagen i säkert fem år tills jag insåg att all denna tid kanske borde läggas på skolarbeten eller arbete istället. Samtidigt lärde jag känna många personer jag aldrig skulle ha möjlighet att träffa annars i verkligheten, och som jag fortfarande än idag har kontakt med. Men jag kommer aldrig glömma alla de små ögonblick jag upplevt genom åren i spelet. Alla räder i Molten Core och de sena nätterna i Alterac Valley med mina nyfunna brittiska vänner Brian och Lambert.

Det går inte en dag i mitt liv utan att jag tänker tillbaka på mina ungdomsår i World of Warcraft. Spelet må ha förstört mycket för mig, men det erbjöd mig även en verklighetsflykt som jag aldrig någonsin har upplevt i något annat medie efter att jag med stor sorg avinstallerade det på datorn för snart åtta år sedan. Nej, nu får jag nog sätta mig ner och spela Hearthstone för att döva min World of Warcraft-abstinens.

Henric Pettersson:
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Det krävs inte mycket för att jag ska rysa av välbehag eller näst intill börja lipa när jag tänker på Links första äventyr till Nintendo 64. Jag var sju år gammal när mamma och pappa gav mig spelet i julklapp och jag kan än idag föreställa mig när jag satt där i vardagsrummet i min röda saccosäck och startade spelet. Redan i menyn där Link rider fram över Hyrule i gryningen till tonerna av ocarinan var jag förälskad. Nintendo hade förvisso redan frälst mig med Super Mario 64 men det var här min kärlek till The Legend of Zelda uppstod och än idag är det ett av de spel jag älskar allra mest.

Något jag särskilt minns är hur Ocarina of Time berörde mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Jag var till en början tillfredsställd av att bara springa runt i Kokiri Forest där allt var harmoniskt och underbart för att sedan ställas inför Deku Tree som nästan skrämde mig. Då ska vi inte heller tala om den kusliga musiken som mötte mig när jag klev in och redan där hade den kreativa miljön och atmosfären fängslat mig. Något som man lyckas göra om och om igen i bland annat Jabu-Jabu, Zora's Domain, Lon Lon Ranch och Goron City.

Att jag flera gånger satt fast i veckor eller kanske till och med månader gjorde mig inte mycket då Hyrule alltid välkomnade mig efter en, vad som då kändes som en evigt lång, skoldag. Tillsammans hjälpte vi kompisar varandra att göra framsteg och slog våra (inte så kloka) huvuden ihop för att en vacker dag besegra Ganondorf. Ocarina of Time var på så sätt mer än bara ett spel för oss. Det var en gemenskap och något som förde oss närmare varandra. För detta är jag evigt tacksam.

Fredrik Säfström:
Goof Troop
Jag var bara sju år när det fenomenala pusseläventyret Goof Troop lanserades till Super Nintendo. Jag minns att jag hade läst om spelet i ett julnummer av en Nintendo Magasinet-tidning och jag minns också att jag tjatade som en tok på mina föräldrar över detta utmärkta julklappstips. Tyvärr fick jag inget spel i julklapp utan morsan föreslog istället att det skulle bli billigare om vi hyrde spelet på vår lokala videobutik i Leksand. Morsan hade både rätt och fel. Visst, 25 kronor per dygn var inte speciellt saftigt men Goof Troop skapade ett slags beroende som gjorde att jag skickade iväg farsan till vår videobutik varje dag i en hel månads tid, vilket i slutändan resulterade i att det kostade mer än vad spelet hade kostat om vi hade köpt det nytt i butik.

Till skillnad mot många andra Capcom- och Disney-spel under det glada 80- och 90-talet så blev Goof Troop aldrig någon hyperpopulär speltitel och det tror jag mest beror på den mödosamma svårighetsgraden. Jag minns hur svårt jag tyckte att det var och hur jag kämpade febrilt med att försöka ta mig förbi ett pussel på spelets andra bana. Idag ställer jag mig frågan om det finns någon sjuåring i hela världen som har lyckats klara spelet? Trots det upptäckte jag dock till min förvåning att klockan hade sprungit iväg med en oerhörd fart och onekligen hade jag roligt när jag spelade. Något år senare köpte jag mig ett eget exemplar (som jag har kvar än idag) och när jag blev några år äldre lyckades jag också klara spelet.

Goof Troop var charmigt, underhållande och alldeles, alldeles underbart och det var också en stor bidragande orsak till att jag fastnade för TV-spel som underhållningsform. Spelet blev en stor del av mitt liv och såg också till att jag ofta blev oförklarligt sjuk och tvingades vara hemma från skolan för att spela istället. Det är svårt att beskriva med ord hur mycket spelet betyder för mig och några gånger per år väljer jag att spela igenom det - gärna tillsammans med en god vän tack vare det fantastiska multiplayer-läget. Tillsammans hjälps vi åt för att lösa diverse pussel samtidigt som vi spöar skiten ur sjörövare innan vi slutligen ställs mot den onde Svarte Petter. Egentligen är det väl inte underhållningsvärdet i sig som gör att Goof Troop är ett av mina mest spelade spel på senare år, utan det beror mest på den enorma mängd nostalgi som svämmar över mig.

Kim Orremark:
Sonic & Knuckles
Jag hade en granne när jag växte upp, han hette Ozzy och bodde tre hus ned på gatan från oss. I ett soligt villakvarter precis utanför huvudstaden satt vi för jämnan hemma hos Ozzy, på hans heltäckningsmatta och käkade kakor och spelade Sonic på Sega Mega Drive. Sonic var förmodligen den coolaste typen vi kunde tänka oss och vi spelade Sonic 3 dagligen i flera månader och kaksmulorna blev lika permanenta i mattan som våra bakdelar. "Ozzy, detta är perfektion." sade jag. Vi trodde aldrig att någonting skulle kunna klå den upplevelsen vi hade haft med Sonic 2 och 3. Aldrig någonsin.

Senare det året, 1994 för att vara exakt, satt vi ännu en gång hemma hos Ozzy och hans mamma kom hem från jobbet men en väldigt speciell kassett. Hon jobbade med något som hette "retail" vilket vi antog hade med Nasa att göra men kassetten hon hade skulle stoppas i konsolen tillsammans med Sonic 3. Mycket märkligt tänkte vi, men det såg ju coolt ut. Genom att kombinera rymdkassetten och Sonic 3 skapades Sonic & Knuckles och min mikroskopiska hjärna imploderade och exploderade samtidigt. Precis då var jag tvungen att gå hem för att äta fiskpinnar och sedan sova. Jag hade stora problem med att somna den kvällen.

Sonic stod alltid för en fräck attityd. Knuckles, den röda igelkotten var dock cirka hundra gånger coolare. Med en uppsyn som skulle gett mig utegångsförbud i veckor, taggar som ligger som dreadlocks och knogar som gör att han kan klättra vertikalt på platta ytor var jag helt såld. Knuckles var den coolaste spelkaraktären som någonsin hade skapats och även om vi spelade Sonic & Knuckles otroligt mycket gick den förälskelsen så småningom över. Jag blev äldre, Sega gick i graven och Sony dundrade ut sin nya konsol och förändrade digital underhållning för alltid. Men! När jag för en tid sedan började spela Sonic Mania och fick chansen att välja Knuckles igen, då sköljde minnena över mig igen, jag var komplett. Sonic (och Knuckles) var tillbaka, jag var sju år gammal igen och fyllde upp truten med kakor och spelade som besatt, dock sittandes i soffan eftersom jag inte har några heltäckningsmattor.

Vad heter retrospelet som gör dig allra mest nostalgisk?
(Nästa del i denna artikelserie publiceras under morgondagen).