Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands /
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Maximal nostalgi (2)

Vi fortsätter med denna artikelserie där vi listar spelen som väcker mest nostalgikänslor hos oss på redaktionen...

  • Text: Redaktionen

Vi har alla det där spelet (eller "spelen") som gör oss gråtmilda av nostalgirus på bara en sekund. Det krävs egentligen bara att någon nämner titeln för att vi ska bli alldeles varma i hela kroppen. Och i ett försök att hylla spelen vi växte upp med, som formade oss alla, har vi på redaktionen listat våra nostalgifavoriter. Här kommer den andra delen (av tre).

Lisa Dahlgren:
SSX 3
Jag är uppvuxen på landet i Värmland och blev påtvingad skidor innan jag kunde gå, karriären inom snösport blev dock kort efter att min opedagogiska morfar, som var Vasaloppsveteran, inte stannade för att lära mig någonting alls utan lämnade mig snorig i snön med ett "Lär däj schälv, du kan väl itt stå där hel' dan?". Tjurig efter att ensam ha kämpat mig hela vägen hem till mormor och morfar svor jag att jag aldrig skulle åka skidor igen, ett löfte jag aldrig brutit. Hatet för skidåkning var en stor del av vem jag var som liten och vem jag är idag, trots det skulle favoritspelet komma att bli ett snösport-lir. Vem hade trott?

Van vid titlar som Grand Theft Auto: Vice City och Hitman 2: Silent Assassin var jag till en början skeptisk. Här verkade ingen handling finnas och snösport var ju helvetet på jorden. Efter att ha valt att lira som hårdingen Zoe Payne och upplevt Snow Jam för första gången var jag dock fast. Jag och min tvillingbror satt och byggde på syskonrivaliteten och förstörde relationer mellan karaktärerna vi spelade som i flera år och än idag kan jag drömma mig tillbaka till de där dagarna i farsans soffa med en Dualshock 2 i handen och en hund i knät. Soundtracket, de galna tricken, färgerna och den otroliga grafiken som SSX 3 bjöd på är anledningarna till att jag fortfarande har en Playstation 2 inkopplad i TV:n. Tobias, vill du åter bygga på syskonrivaliteten vet du vart jag finns.

Oliver Thulin:
Pokémon Red & Blue
Nostalgi. Det är underbart, inte sant? Jag hyser en rätt stor mängd nostalgiska känslor inför en hel radda spel. The Legend of Zelda: Ocarina of Time gjorde mig till en "gamer" och nostalgin finns där än, trots att jag spelat det otaliga gånger även i vuxen ålder. Den finns där för Duck Hunt, det första spelet jag någonsin testade, och Wonder Boy III: Dragon's Trap som var det första spelet jag spelade på en konsol jag själv ägde. Turok 2: Seeds of Evil är ett annat personlig exempel, dinosaurienörd som jag var.

Men det första spelet som dök upp i mina sinnen när vi började skissa på den här artikeln var, rätt oväntat även för mig, Pokémon Red & Blue. Det blev hyperpopulärt över en natt bland kidsen i min skola - som jag förmodar att det blev även i alla andra skolor där alldeles i slutet av nittiotalet. Jag minns hur coola jag tyckte att de små fickmonstren var när jag först kastade en blick mot dem. Jag fick ett eget exemplar av mina föräldrar kort därpå (den röda versionen) och valde Charmander som första Pokémon (givetvis) och gav mig ut på ett äventyr som jag sent kommer glömma.

Mitt intresse för serien började avta drastiskt redan innan det blev dags för den tredje generationen, Sapphire & Ruby, och Silver-versionen var det senaste spelet jag tog mig igenom. Idag är det osäkert om jag någonsin kommer vara riktigt engagerad i serien igen (vi får se hur Switch-spelet urartar sig) men mina barndomsminnen från den första generationen kommer alltid finnas kvar. Det blev en social grej, givetvis, när vi tog med oss våra Game Boys till skolan och duellerade eller bytte monster med varandra på rasterna. Jag formade många vänskapsband tack vare serien, vilket såklart är värdefullt för en nioårig grabb i grundskolan. Så för det är jag tacksam.

Andre Lamartine:
Pharaoh
Det bästa jag och mina systrar visste med farsans prenumerationer av PC-tidningar var givetvis alla generösa demo-skivor som följde med blaskorna. Så fort en PC-tidning slank nerför brevinkastet, slet vi ut plastomslaget likt utsvultna djur och rusade till föräldrarnas dator för att spela sönder demo-skivorna. Medan vi hade kul med begränsade upplagor av spelklassiker som Rats! (vars stönande ljudeffekter fick vår kära mor att se rött), fanns det bara ett spel i dessa demo-skivor som öppnade dörrarna för spelvärldens obegränsade magi: Pharaoh.

Vi var smärtsamt medvetna om att vi enbart spelade en demo-version av detta stadsbyggarspel och saknade funktioner som exempelvis pyramidbygge, men varje gång vi satte igång spelets friskapar-läge kändes möjligheterna ändå oändliga; vi turades om att bygga egna riken, vi hade hätska debatter om att prioritera militärskolor framför kulturhus när vi samarbetade och ibland kunde vi rent av straffa vår otacksamma befolkning i bästa Sims-stil genom att exempelvis skära av alla förnödenheter. Oavsett vad vi gjorde, kände vi oss mäktiga och även om våra spelsessioner ofta slutade med någon ostoppbar naturkatastrof, skapade vi många fina minnen i Nilens soldränkta paradis. För att inte tala om soundtracket! Välsigna Ra, Osiris och Ptah för spelets magiska musik. Bara att installera härligheten med dess behagliga oboer och drömska flöjter var tillräckligt för att förflytta oss till Egyptens ståtliga tempelhallar och än idag händer det att vi nynnar på spelets oförglömliga toner.

På den tiden var vi naturligtvis för små för att förstå att vi behövde införa arkitekter för att bygga stabila våningshus (som rasade på daglig basis) och att skyttarnas pilar inte kunde tränga igenom flodhästarnas pansarhud (de mardrömslika jävlarna åt upp hela arméer!), men det gjorde ingenting. Inte det minsta. Vi regerade nämligen Nilen tillsammans, mina systrar och jag, i en svunnen tid vi sent kommer att glömma. Vi var Farao.

Kenny Gustafsson:
Final Fantasy IX
Det finns såklart mängder av spel som får nostalgin att bubbla i kroppen. Men om jag ska lyfta fram ett spel som lämnade ett otroligt stort intryck på mig i mina yngre dagar så måste jag nog välja Final Fantasy IX. Jag tror jag var runt 11år när farsan gled in i barnrummet (som jag delade med mina småbröder) och räckte fram det helvita Playstation-fodralet. "Det här har du förtjänat", sa han med ett leende. Och för en speltokig grabb, som nästan enbart fick TV-spel på födelsedagar och högtider, så var det här såklart en riktigt glad överraskning. Jag slet upp plasten, kliade mig i skallen när jag såg att det fanns fyra(!) skivor inuti, och startade sen igång äventyret på min lilla tjock-TV.

Men jag ska erkänna att spelets introduktion först gjorde mig väldigt skeptisk. Stridssystemet var inget som tilltalade mig (i början) och introduktionen, där jag förtvivlat sprang omkring som en liten trollkarlsdvärg på en marknad, gjorde mig bara ännu mer negativt inställd. Det var en svår start för mig. Speciellt med tanke på att jag brukade hoppa förbi texter och information i mina spel. Men jag fortsatte att tugga vidare och gjorde mitt yttersta för att orka läsa och översätta den mängd av engelsk text som konstant flög fram - samtidigt som mina småbröder satt fastklistrade bredvid och frågade mig saker som: "vad sa han nu?!" och "vad betyder det där?!".

Men efter en tung start så blev det här början på en av mina häftigaste spelupplevelser någonsin. Det här var första gången som jag fick smaka på känslan av att berättelsen var den starkaste drivkraften i ett spel. Det spelade ingen roll om jag behövde leta i timmar efter verktygen som krävdes för att ta mig vidare. Jag ville smaka på mer rysningsframkallande musik och snygga videosekvenser. Jag behövde få se om hjältarna Zidane och Garnet skulle erkänna sin kärlek för varandra. Jag kunde helt enkelt inte fortsätta min vanliga vardag utan att få veta hur sagan slutade. Idag är det här det absolut viktigaste för mig i ett spel. Att berättelsen, karakteriseringarna, atmosfären och musiken är på topp. Men min stora kärlek för detta började med det episka äventyret som jag fick uppleva i Final Fantasy IX.