Svenska
Gamereactor
artiklar

Maximal nostalgi (3)

Här kommer den tredje och sista delen av vår artikelserie om våra mest nostalgiska spelminnen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vi har alla det där spelet (eller "spelen") som gör oss gråtmilda av nostalgirus på bara en sekund. Det krävs egentligen bara att någon nämner titeln för att vi ska bli alldeles varma i hela kroppen. Och i ett försök att hylla spelen vi växte upp med, som formade oss alla, har vi på redaktionen listat våra nostalgifavoriter. Här kommer den sista delen...

Maximal nostalgi (3)

Andre Wigert:
Disney's Hercules
Playstation (1)-eran var en fantastisk sådan som verkligen satte snurr på mitt spelintresse, bra mycket mer än vad Nintendo 64 och Game Boy Color lyckades göra trots sina lika fantastiska titlar. Problemet var bara att jag alltför ofta såg bortom min patetiska livserfarenhet, och försökte ge mig på spel som var långt bortom mitt intellekt. Där satt jag, ung och vrålkorkad iförd propellerkeps och Y-frontskalsipper, i en bitter strävan mot att komma förbi första rummet i Metal Gear Solid. Det gick sådär.

Någon gång kom väl äntligen förnuftet till fånga och jag hamnade istället framför en titel som faktiskt motsvarade min mentala ålder: Disneys plattformsäventyr med drömkillen Hercules. Ett par välsvarvade biceps och en kurvig frippa blev ju förstås idealet redan då, och även om ett minneskort inte fanns i mina ägor var det inga problem för en videovåldstörstande lillgrabb att spela samma bana - om och om igen. Så fort det skojiga utropet "Herku-läsk" brötade ut från högtalarna i fläskteven härmade jag det så högt och karismatiskt att morsan slängde igen varenda dörr i lägenheten för att bli kvitt oljudet. Det struntade jag fullständigt i och fortsatte självklart att spela medan vällingraparna ekade i barnrummet.

Detta är en annons:

Jag minns fortfarande hur ojämna mina spelsessioner kunde vara sett till kvalitén. Vissa dagar fastnade jag totalt på den första Kentaur-bossen, medan andra gånger kom jag utan problem hela vägen till hydran utan att förlora ett endaste liv. Fram tills idag trodde jag faktiskt att jag hade klarat hela spelet, men efter att ha nostalgigluttat på titeln från start till slut visar det sig vara en hel radda med banor som jag aldrig ens har sett... Det är ett ganska bittert nederlag att inse, så här 20 år senare, så innan 2017 har lidit mot sitt slut ska jag banne mig se till att spöa skiten ur Hades. Med eller utan minneskort.

Maximal nostalgi (3)

Andreas Blom:
Need for Speed: Most Wanted (2005)
Ett spel som får mig att gråta nostalgitårar? Som fick mig att älska spelmediet? Jag har många. Ridge Racer Type 4, MuppetRace: Mania eller Grand Theft Auto: San Andreas... Alla dessa har på något sätt bidragit till att jag öppnat ögonen för allt vad spel kan erbjuda, samtidigt som de tagit alldeles för många timmar i anspråk för att jag ska vara stolt över det. Så därför var det minst sagt svårt att välja ett.

Men ett blev det. Need for Speed: Most Wanted från 2005 var, och förblir, det racingspel som på allvar fick in mig på banan. Jag var tolv år gammal och lika tokig i snorsnabba polisjakter som såväl råhottade kärror som såg ut att komma direkt från Fast & Furious. Så när EA levererade lojack-whadup-playa-nice-wheels-bruh!-åkturen föll jag pladask. Jag har otaliga timmar bakom ratten på världens coolaste BMW i bagaget, och har njutit av varje sekund då jag med millimetermarginal undvikit spikmattor och de tunga stadsjeeparnas frontalangrepp (eller, kört rakt på dessa och därmed fångats in).

Detta är en annons:

Vad som gör att det här spelet står ut som en gyllene pokal i spelhyllan var intensiteten i jakterna och den adrenalinstinna blodsmaken i munnen då jag med en hårsmån undkom vägspärren, med ett koppel av vråltrimmade svartvita polis-Corvetter i släptåg. EA lyckades också fånga den där ljuva känslan av fart, och tillfredställelsen då jag fällde en bärande balk tillhörande en bensinstation och polisbilarna efter mig begravdes i eldhavet. Trevligast av allt var i de tillfällena då jag kom undan med alltihopa, och mitt brottsregister enbart visade "misstänkt förare". Och då jag mötte otaliga datorstyrda nissar med på tok för högt ego för sitt eget bästa, och trots att de hävdade att de skulle "smoke you-and-take-yo-ride", fortfarande lämnades i min svarta Corvette C6:as avgasmoln. Och allt detta utan vare sig HD eller fenomenet anti-aliasing.

Och det är i dessa lustgasdoftande minnen som jag hävdar att min kärlek till framför allt bilspel, föddes. Utan detta vet jag inte om jag hållit exempelvis Microsofts Forza Horizon-serie lika högt som jag gör idag. Eller faller extra för körning i spel med öppna världar. Eller har ett otröstligt sug efter kommande Need for Speed: Payback...

Maximal nostalgi (3)

Joakim Sjögren:
Pokémon Red
Allt börjande med en lördag för 17 år sedan. Kalendern visade den 4:e mars, året var 2000 och klockan närmade sig med stormsteg fem över halv nio på morgonen. I hallen stod därtill en 9-årig Joakim med ett par nytvättade damasker och en (i ärlighetens namn, alldeles för rymlig) suspensoar i famnen. Det vankades nämligen hockeyträning, och i normala fall hade det faktumet inneburit något extremt positivt för ovannämnda pjuklarv. Att lira ishockey var nämligen dennes favorithobby och tillika en aktivitet som upptog otroligt mycket av hans fritid.

Eller det hade i alla fall gjort det fram till den här helgen. För just denna lördag kunde han inte förmå sig att bry sig om vare sig sin målvaktsutrustning, de nypolerade isytorna eller de anstormande gummitrissorna som väntande nere i ishallen. Den 4 mars år 2000, klockan 8:35 skulle nämligen TV4 sända det allra första avsnittet av den nya Pokémon-serien och att Joakim ville uppleva premiären på plats var en underdrift av guds nåde. Så fort det klassiska introt ("Nu tänker jag bli allra bäst!") sedan dundrade ut ur familjens träbeklädda 28-tummare från vardagsrummet var han mer eller mindre fast. Jag ska visserligen inte vara alldeles för dramatisk och säga att ett medvetet val skedde i denna stund, men efteråt var däremot drömmarna om att få lyfta Stanley Cup-pokalen som en framtida NHL-stjärna allt mer avlägsna. Joakim hade nämligen, där och då, fått ett nytt kall i livet och även om TV-spel alltid hade haft en stor plats i hans hjärta så skulle passionen växa tämligen lavinartat med åren som kom.

I april samma år får jag sedan Pokémon Red i födelsedagspresent, och det enda som egentligen betydde något från den tidpunkten var att "fånga allihop" och bli allra bäst. För att uppnå detta spelade jag mer eller mindre tjugofyra timmar om dygnet, dag in och dag ut. Jag brände mer AA-batterier än jag kunde räkna, och varje gång jag saknade fyra fungerade kraftpatroner till min grågula Nintendo-tegelsten lekte jag ninja-tjuv bland hushållets hemelektronik. Eltandborstar, fjärrkontroller och talande nallebjörnar fick alla nämligen stryka på foten när Professor Oak och Team Rocket kallade på min uppmärksamhet.

Tillsammans med min äldre syster spenderade jag därtill de följande sommarloven med att försöka sammanställa det perfekta laget. Jag föredrog oftast Blastoise, Nidoqueen och Golem, medan nämnda syster som oftast satsade på trion; Charizard, Raichu och Sandslash. Innan skolterminen började skulle vi sedan alltid göra upp i en upphaussad batalj för att se vem som hade lyckats allra bäst, och även om rapporterna är tvetydiga - och i vissa fall direkt felaktiga - så vann jag helt klart flest strider - så det så, Josefine!

Jag skulle sedan kunna fortsätta med att nostalgiskt berätta om alla de tusentals speltimmarna jag spenderade mellan Pallet Town och Indigo Plateau. Jag skulle kunna sväva iväg om alla de gånger jag och min polare Robin satt på skolrasterna och växlade fickmonster med varandra eller hur samma Robin lärde mig om den numera legendariska Missingno-glitchen. Jag skulle även kunna berätta om hur stor glädjen var första gången jag klarade Pokémon-ligan, med en kritiskt blinkande hälsomätare till trots, eller när jag spöade en annan vän vid namn Hampus samtidigt som han, av någon märklig anledning, hade drottningsylt över halva ansiktet.

Minnesbilderna är nämligen i extremt många och just där någonstans ligger mycket av min kärlek för just Pokémon. Seriens skapare, Satoshi Tajiri har nämligen berättat hur han ville skapa spelen för att återkoppla sig själv med sin egen barndom, och precis på det sättet är Pokémon i allmänhet, och Pokemon Red i synnerhet en tidskapsel för min egen del. För det är en möjlighet att kunna besöka en svunnen tid när allt var så mycket enklare och mer logiskt. Till en tid då prioriteringarna var glasklara det enda som egentligen betydde något var att fånga allihop och bli allra bäst. För inget annat var i närheten av lika viktigt. Inte ens hockey.

Maximal nostalgi (3)

Kristian Kask:
Age of Mythology
Alla hade vi säkert något som vi fastnade för lite extra som små. Vissa fastnade för dinosaurier, andra föredrog robotar. För min del var det myter som gällde. Jag läste allt jag kunde få tag på om Herakles och hans tolv stordåd, Tor och hans åskvagn och allt möjligt annat. Filmer som Mumien och Den 13:e krigaren blev självklara favoriter för mig. Inte alls konstigt då att tioåriga Kristian fastnade för ett litet spel med namnet Age of Mythology.

Jag hade inte ännu blivit frälst av strategigenren, men det kom att ändras när jag julen 2002 hittade Age of Mythology under granen. Spelet hade ju allt jag tyckte var coolt. Jag kunde leda arméer av grekiska hopliter eller vikinga bärsärkar (det faktum att tidsperioderna inte riktigt stämde överens störde mig inte det minsta då), skicka in minotaurer, troll, jätteskorpioner och andra monster för att krossa allt motstånd, och när det inte räkte kunde jag be Zeus, Oden eller Ra om lite hjälp. Den utmärkta gameplayn förstärktes bara av en, i mina dåvarande ögon, perfekt kampanj om Arkantos äventyr i det trojanska kriget och hans försök att hindra titanerna från att återvända till jorden.
Förutom själva spelet så fanns det även en underbar map editor, som jag på något vis lyckades klura ut hur den fungerade. Jag spenderade otaliga timmar med att, så gott jag kunde, härma filmscener och bygga arenor där jag slängde in alla möjliga kombinationer av enheter för att se vilka som var bäst.

Det är tack vare den introduktion till strategi som Age of Mythology gav mig, som sedan ledde mig till en hel rad andra utmärkta upplevelser som Rome: Total War och Company of Heroes för att nämna några få, som befäste min kärlek för genren.

Maximal nostalgi (3)

Jonas Mäki:
Halo
Det är så svårt att välja ett enda spel i den gottepåse av nostalgiska minnen jag har, men eftersom denne lakritsälskande dunderfinne verkligen älskar att spela multiplayer med mina vänner mer än något annat och fullständigt dyrkar science fiction så föll tankarna snabbt på Halo: Combat Evolved. Ett spel jag faktiskt inte ens ville ha. En av mina äldsta vänner, Johan Bergström (som recenserade Blu-ray hos oss under ett par års tid), skulle nämligen till New York, och jag bad honom köpa med sig den då helt nysläppta och oprövade Xbox jag hört så mycket om, men som skulle komma till Sverige först ett halvår senare.

Orsaken var främst Dead or Alive 3, på den tiden en av mina fightingfavoritserier. Johan vägrade dock köpa om han inte fick handla med sig Halo: Combat Evolved och spela själv. Det var bara att acceptera. Att beställa utomlands var svårare på den tiden, 16 år sedan. Resten är, som man brukar säga, historia. Jag gillade inte ens förstapersonsskjutare annat än Timesplitters till Playstation 2, men med Halo: Combat Evolved uppstod intensiv och livslång snudd på erotisk romantik. Jag och mina vänner (däribland Petter Hegevall, vi har känt varandra sedan Gustav Vasas var medelålders) släpade varje helg tunga tjock-TV för att spela Halo: Combat Evolved till solen gick upp igen.

Alltid minst tolv personer med massor av grabbar inklämda i varje litet rum i den aktuella lägenheten. Det svors, skrattades och sattes headshots på löpande band. Än idag hör Halo till mina absoluta favoritserier och en rejäl Master Chief-staty pryder mitt skrivbord. Men det var där och då allt startade.

Maximal nostalgi (3)

Petter:
Streets of Rage
Jag har berättar historien förut, flera gånger till och med. Om hur jag, som glad och mycket nöjd Mega Drive-ägare, såg en annons i min granne Gullbergs lösnummer av Gula Tidningen för Streets of Rage, detta efter att jag som nyfiken 12-åring precis läst CVG:s hyllningsfriska topprecension av Segas Final Fight-utmanare. Jag köpte spelet för 120 kronor utan att veta att det handlade om en piratkopia. Jag tvingades såga sönder kassettluckan på min konsol för att kunna pula ned Streets of Rage i maskinen och var väl mer nervös under denna eftermiddag än vad jag var när niondeklassare tvingade mig att runda sporthallen utan kläder på kroppen. Jag fick dock Streets of Rage att fungera och de följande 12 veckorna tillbringades i princip enbart i sällskap av Axel. För jag älskade det här spelet. Jag älskade det, och älskar det fortfarande.

Det finns nog ingenting som gör mig så nostalgisk heller, i spelväg i alla fall. Jag behöver bara skymta själva logotypen eller en bild på Axel för att jag ska drömma mig tillbaka till den där eftermiddagen där för 27 (!) långa år sedan. Att jag ännu inte skrivit en mäktig hyllningsartikel om den legendariske Sega-producenten Noriyoshi Ohba (Shinobi, Streets of Rage och Wonder Boy in Monster Land) torde ses som rena rama tjänstefelet och något som jag avser att åtgärda per omgående.

Vilket spel gör dig mest nostalgisk?



Loading next content