De maffigaste spelslagen vi upplevt

Petter Hegevall väljer ut:
När jag anföll kontrollrummet i Halo
Det går inte att prata om storslagna, expansiva strider som gav mig som spelare en fantastisk känsla av omfång, utan att nämna den smått legendariska Halo-banan "Assault on the Control Room". För ja, detta är inte bara den allra bästa delen av Bungies bejublade Xbox-debut utan även ett av de mäktigaste partierna i ett actionspel sett ur förstapersonsperspektiv - någonsin. Jag kommer aldrig att glömma hur finurligt Bungie designade det hela, hur de varvade trånga korridorer och labyrint-liknande kontrollrum med den där episka bron för att mot slutet av banan kunna kliva ut på det där enorma, enorma, snötäckta fältet där Master Chief mötte drösvis med vilt skrikande Covenants. Jag minns hur jag var så pass upprymd under min första genomspelning att jag knappt kunde fokusera på en enda del. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle gömma mig och plocka fiendesoldaterna med prickskyttegeväret, springa rätt på med maskingeväret eller försöka norpa en Ghost och köra ihjäl ruskprickarna. Jag minns tydligt hur musiken tornade upp och bara bättrade på den där otroligt episka känslan som på flera sätt än ett definierade Halo: Combat Evolved.

Jonas Mäki väljer ut:
När Reach föll i Halo: Reach
Bungies farväl till Halo-serien är för mig deras mest episka och tillika det förmodligen mäktigaste slag jag upplevt i spelsammanhang. Jag talar om Lone Wolf där fullständigt oövervinnerliga styrkor Covenanter väller emot mig sedan slaget om Reach redan förlorats. Det blev en hård och brutal kamp mot klockan och ett sakta krympande liv som både visa Spartan-krigarnas överlägsenhet, men även tydliggjorde det numerära övertaget Covenanterna kunde stoltsera med. När jag med vapen hand dräpte fiender motsvarande ett mindre folkmord, stod det ändå klart att det här bara kunde sluta på ett sätt. Med oddsen emot mig fick jag till slut bita i gräset och ytterligare en Spartan-krigare var saknad i strid (Spartaner dör ju aldrig, som ni vet). Hoppet levde dock vidare eftersom Pillar of Autumn hann fly med Master Chief och Cortana ombord och trots ett av de mörkare sluten i spelhistorien var det svårt att inte känna sig tillfreds med detta episkt maffiga spelslag.

Andreas Blom väljer ut:
När jag försvarade fortet i Fallout 4
Jag hade precis gjort mig smått hemmastadd i "The Castle" i Fallout 4, då Preston bad mig bygga ut försvaret. Jag hade precis startat "Defend the Castle" och placerade snällt ut så många vaktposter och maskingevär som min strama budget tillät, innan radioanropet skickades. Sen började det som skulle bli det mest utmanande ögonblicket jag hittills upplevt i spelväg - Institutets försök till att ta över slottet.

Jag var inte lika högrankad då som jag är idag, eller hade lika kraftiga vapen som jag har idag. Så när väl institutets hantlangare kom (och det i form av läderrockar beväpnade med laser) tog det inte lång tid innan skottutväxlingen började. Folk överallt, konstant risk för att träffas av en laserstråle eller att få kolv uppkörd i nunnan om man kom för nära, och panikslaget misshandlade av Stimpak-knappen. Skrik omöjliga att urskilja från varandra, kroppar som föll handlöst och skotthylsor som slickade marken. Mitt maskingevär hade ungefär lika mycket ammunition kvar som jag hade av min livmätare, och då institutet öste på med mer och mer motstånd, blev varje steg en beräkning. Så höll det på och när striden var klar hade jag förlorat massvis med soldater, kulor, svett och livsviktig ammunition. Och hade en puls och hjärtfrekvens som gick genom taket.

Oliver Thulin väljer ut:
När jag attackerade Citadellet i Halo 3
Halo 3 har fler än ett par storslagna slag för spelaren att utkämpa. Vem kan glömma första gången du får ta dig an en enorm Scarab, det närmsta vi kommer till en riktigt bra bossfiende i Halo-serien? Eller när Chief och company stormar kartografen på uppdraget "The Ark"? Men det är ändå "The Covenant" som kommer mig först till minnes när vi pratar om episka spelslag. Profeten Truth är nära på att avfyra ringvärldens fasansfulla vapen och alla prövningar som Chief, Cortana och UNSC har ställts inför har lett dem till detta ögonblick. Det är dags att sätta stopp för Covenanternas galenskap.

Tre torn måste avaktiveras för att lämna Truths citadell öppet för angrepp och sedan vaktas det av inte en, utan två Scarabs - för att inte tala om alla Ghost-svävare och Banshee-farkoster som komplicerar situationen ytterligare. Men du är Master Chief och ingenting ska få stoppa dig. Det är en fantastisk sandlåda där du har tillgång till stridsvagnar och kulspruteförsedda helikoptrar och varje gång du spelar banan går det lite annorlunda till. I min bok har inget annat uppdrag i Halo-seriens historia fått spelaren att känna sig mäktigare och mer ostoppbar än "The Covenant" och jag återkommer ofta till det. Det är Halo när det är som bäst.

Andre Wigert väljer ut:
När jag attackerade knarkkartellen i GTA: Vice City
Den vildsina drogbaronen Ricardo Diaz var en av de galnaste karaktärerna i discostaden Vice City. Om det exempelvis kliade lite i grenen på Diaz, då kliade sig han sig med en Desert Eagle. Om videospelaren inte fungerade, då sköt han sönder den. Om fel häst vann på travet, ja då slog han sönder teven. Sådana som honom måste (tyvärr) förgöras, och det var precis vad vi fick göra i det Scarface-osande uppdraget Rub out.

Jag var bara en liten knatte då, förmodligen hög på socker och väldigt ivrig över att få göra precis vad jag ville i ett spel som Grand Theft Auto. Men när jag väl kom fram till colombianens flådiga borgarkåk som visade sig vaktas av en hel armé uzi-bärande busar blev jag överväldigad. Skotten fullständigt ven omkring i den stora foajén, och detta var mer storslaget än vad både biljakterna och en massaker ute på storstadens gator kunde vara. Kulsprutebataljen i Ricardos trapphus var, där och då, det absolut största spelslag jag någonsin sett, och på grund av det uppdraget kan jag än idag varenda vapenfusk i Vice City. Utantill.

Petter Hegevall väljer ut:
När jag stormade Ryss-torget i Call of Duty 2
Jag har njutit av flertalet stora spelslag under mina 34 år som gamer och även om vissa av dessa i stort sett bara "simulerade" storlek och snarare gav en smart designad känsla av omfång än att verkligen slunga in mig i massiva bataljer med hundratals karaktärer, är det ett antal små moment som verkligen ekar i min skalle nu när jag funderar över min favorit. Jag älskade prolog-slaget i The Witcher 2 som verkligen gav mig en känsla av en expansiv, levande värld som mer eller mindre stod i brand. Visst, det handlade i mångt och mycket om små grupper med karaktärer som på det stora hela utgjorde en större helhet (som kändes som en "great battle") men det var episkt och mäktigt. Lika mäktig var landstigningen i Medal of Honor: Allied Assault som trots dåtidens tekniska begränsningar gav mig nästan samma storslagna, pressat stressade och minst sagt kaos-blodiga dödskänsla som samma scen i Spielberg-mästerverket Saving Private Ryan.

Ändå är det inget av dessa spel som erbjöd mig möjligheten att delta i det maffigaste spelslaget jag upplevt. Den titeln stavas Call of Duty 2 och jag kommer aldrig att glömma det där ryska, snötäckta stadstorget och hur jag stormade den där halvraserade tegelbyggnaden som nazisterna använde som sin radiocentral för slaget vid Stalingrad. Jag minns hur min puls nådde maxnivåer i samma sekund som jag klättrade ut genom fönstret och började löpa över torget medan fiendekulorna snuddade min skalle. Såhär i efterhand tror jag inte att det handlade om mer än kanske 15 datorstyrda karaktärer som stormade radiocentralen tillsammans med mig, men det kändes som 150 tack vare smart design och en otrolig atmosfär signerat Infinity Ward.

Petter Hegevall väljer ut:
När jag slogs mot 120 000 Locust i Gears of War 2
"Escort to Landown"-uppdraget i Epic Games mustiga tvåa står sig som en favorit för egen del när det kommer till massiva slag, storslagna strider som fått mig att känna mig liten och obetydlig, som en kugge i krigets enorma maskineri. Och även om det inte rår på favoriten (Call of Duty 2) är det helt klart ett parti i ett fantastiskt spel - som jag kom att tänka på samma sekund som Blomman kläckte idén till denna artikel. Jag minns hur jag hade problem med att koncentrera mig där uppe på däck på den där enorma pansarvagnen medan Brumaks, Locust och annan ohyra gjorde allt för att stoppa vår framfart. Det regnade eld, explosionerna skakade min hjärna så pass hårt att jag svettades likt en iller, och jag tror aldrig att jag laddat om mer än under den specifika sekvensen. Inte i något spel.

Jonas Mäki väljer ut:
När borgen stormades i Ryse
Det ska sägas direkt. Ryse: Son of Rome hade sina problem. Men dit hörde inte det episka och storslagna presenterat med halvt ofattbart läcker grafik. När spelet tar sin början stormas borgen man befinner sig i, varpå en fruktansvärd strid inleds. Enorma belägringsvapen dunkar mot väggarna, det skriks i panik och vrålas order överallt medan horder av fiender väller fram. Det var bara att ta ett rejält tag om sitt svärd och ge sig ut för att kapa huvuden. Crytek lyckades övertyga med väldiga mängder fiender på skärmen och en design som på ett övertygande sätt förmedlade känslan av att vara en liten pusselbit i något mycket större. Spelmekaniken utvecklades tyvärr inte under resten av spelet som blev tjatig knappexercis, men den första kvarten innan jag hunnit tröttna på konceptet då helvetet brakade loss - är för mig själva sinnebilden av en riktig maffig strid.