Då tvingas vi byta underkläder (1)

Detta tvingar André Wigert att byta underkläder:
Radiopratet i P.T.
Korridoren ser precis ut som den gjorde innan. Välupplyst, lite skräpig i hörnen, välputsade trägolv. Efter att ha gått några promenader, fram och tillbaka genom de olika rummen börjar sedan saker att ändras, och frågan är om inte P.T.-stugan har mer likheter med självaste helvetet än en gemytlig familjebostad. Det enda som utger en smula av trygghet är radion som står i hallen. Programledaren talar om någon barnfamilj som åkt på en köttig massaker, och även om det finns trevligare saker att lyssna till ställer jag mig tajt intill karlarösten och glömmer för en stund bort det otyg som ryckte och slog på dörren medan jag tog en vända inne på dass.

Jag är i full gång med att repetera sifferkoden 204863, när sedan nyhetsrapporten bryts av en kylig order. "Look behind you. I said, look behind you." Jag följer inte allt som sägs på radio (såvida inte fem av fem tandläkare har rekommenderat saken förstås). Men, nyfikenheten är tyvärr större än rädslan, så likt att slita av ett plåster från ett kroniskt skoskav bränner jag av en illavarslande piruett. Lisa är glad att se mig. Hon ler med hela truten så att varenda tand går att urskilja, och sedan skakar hon ihjäl mig. Välförtjänt. Det sägs att den sista idioten inte är född, men det kommer nog dröja innan någon föds lika skenkorkad som mig och lyder order från Hideo Kojima... i ett skräckspel.

Detta tvingar Henric Pettersson att byta underkläder:
Mötet med Mia i Resident Evil 7
Mina första minuter med den sjunde installationen i serien var hemska. Så dum som jag var spelade jag inte början av spelet på min TV. Istället utnyttjade jag mitt VR-headset. Hade jag vetat att jag skulle bli konfronterad av Mia redan då hade jag aldrig gjort det. Det var otäckt nog att se Jack gå runt ett hörn utomhus för att väl där gå upp i rök eller hitta en hemlig gång som ledde mig till källaren där jag sedan stöter på två lik.

Jag minns hur jag uppmanades att gå ned i den där kolsvarta, förbannade källaren. Jag kunde inte tänka på annat än Mia i källaren från Evil Dead. Jag hörde att något helt annat än en människa gömde sig i mörkret. Därför kisade jag redan då med ögonen och försökte nästan snegla mot ett annat håll när jag tog trappsteg efter trappsteg, men inom någon sekund är hon bara millimeter från mitt ansikte och jag skriker något fruktansvärt. Jag skriker mer tjejigt än Jesse gör när han möter Freddy Krueger i A Nightmare on Elm Street 2. Jag sliter av mig mitt headset och lovar mig själv att aldrig mer spela Resident Evil 7 i VR-läge. Sen förbereder jag nya underkläder och går stelt mot duschen.

Detta tvingar Andre Lamartine att byta underkläder:
Slutet av Rosemary's Baby
Det finns flera filmscener som skrämt vettet ur mig när jag var yngre; allt från den hjärnhinneinflammerade systern i Pet Cemetery, scenen där Dallas klättrar ner i ventilationssystemet i Alien och majoriteten av Blair Witch Project lämnade mig sömnlös under många nätter. Men inget kommer i närheten av det äckel som slutet av Polanskis Rosemary's Baby lyckades framkalla. När Rosemary hittar det nyfödda barnet som satanisterna tog ifrån henne och ser barnet för första gången, möts hon av en syn så fasansfull att hon inte ens kan förmå sig att använda kökskniven i handen. Repliken "Han har sin fars ögon" skär in i själen och hela scenen dränks i djävulsdyrkarnas jubel när Rosemary förstår att mardrömmen är sann: barnet är djävulens avkomma.

När Rosemary sedan faller in i ledet efter att världen vände sig mot henne och beslutar sig för att fostra djävulens son som sin egen, känner man sig djupt bedragen och man lämnas kvar med en vidrig eftersmak. Dessutom får vi aldrig se det monstruösa barnet, då Polanski förstod att skräcken skulle vara mer effektiv om han istället lät tittarens vilda fantasi föreställa sig vad Rosemary såg i krubban. Det är få filmskapare som kan hemsöka mig med sitt påtagliga obehag som Polanski och denna slutscen är ett tydligt bevis på Polanskis mästerliga och ångestfyllda filmkonst...

Detta tvingar Kristian Kask att byta underkläder:
När Alma dyker upp vid stegen i Fear
När det kommer till skräckgenren, så finns det få saker som får blodet att frysa till och kalla kårar att krypa upp längs ryggraden lika snabbt som små flickebarn. Det finns otaliga exempel på detta i filmvärlden, allt från de mördade tvillingarna i The Shining till de lite mer emo-aktiga tjejerna i The Ring och The Grudge. Det är ju då inte konstigt att spel för eller senare också skulle haka på den trenden. Skräckspel hade aldrig varit mina favoriter, men Fear, trots det illavarslande namnet, tilltalade mig med sin Matrix-aktiga slowmotion action.

Det började inte heller allt för farligt. De skymtar jag kommer ihåg att jag såg av lilla Alma var i fjärran korridorer, aldrig någon direkt fara. Allt det ändrades när jag skulle klättra ner för en viss stege. Området var tomt på fiender, det var bara jag och stegen där, trodde jag. När jag satt ner första foten och vände mig om, så dök hon upp. Alma stod plötsligt bara några meter ifrån mig och stirrade. Hela min illusion av säkerhet raserades. Jag stängde av spelet, och har inte rört det sen dess. I min fantasi av spelet, så gjorde herr Point Man precis som jag skulle gjort, och tappade taget om stegen och föll till sin död.

Detta tvingar Joakim Sjögren att byta underkläder:
Mötet med jätteålen i Super Mario 64
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Jag spelar inte skräckspel. Jag önskar givetvis att jag kunde, men när man som undertecknad är försedd med klappkassa ringmuskler samt med samma mentala ryggrad som Nasse i Nalle Puh så är det i allmänhet en väldigt svår genre att tackla. Även om jag sedan alltid gör mitt yttersta för att undvika rädsla och andra obehagliga känsloyttringar så har de tyvärr en tendens att smyga sig på en när man minst anar det. Detta hände som exempel runt 1997-1998.

Vi hade nämligen precis hyrt en Nintendo 64-konsol från den lokala bensinstationen/videobutiken och självklart hade en 7-årig Joakim tillsammans med sina syskon slängt sig över Super Mario 64 så fort maskinen hade landat innanför dörren. Vi hade därefter hur kul som helst när vi samlande röda guldmynt, sökte efter gömda stjärnor samt besegrade aggressiva bombkungar, och det kändes verkligen som inget kunde krossa vår barnsliga förtjusning där och då. Vi! Hade! Fel! För lite visste vi att i nivån kallad Jolly Roger Bay, precis under den kristallklara och lika polygonblanka vattenytan väntade Djävulen i egen hög person. I ett sänkt fartyg på havets botten vilade nämligen en stor och rosa/grön ål, ni vet den med världens mest stirrande ögon, och låt oss säga att jag - tillsammans med min äldre bror och syster - inte var redo för den sortens extrema och ytterst oväntade förskräckelse. För herrejävlar vad vi skrek.

Nintendo 64-handkontrollen flög upp i luften på mindre än en millisekund, tarmar tömdes desto raskare inuti mattfärgade barnjeans, strukna C:n studsade därtill mellan väggar och tak, och vi rusade slutligen ut ur rummet snabbare än en tandläkare som förkunnar att "det är ingen fara" precis som de bränner av en salva röntgen-plåtar mot ens blottade kranium. Inget i spelväg har seriöst gjort mig så fullständigt vettskrämd som jag var där och då, och jag hoppas innerligt att det förblir så. För varken jag, mina ringmuskler eller mina nerver har i ärlighetens namn blivit speciellt mycket starkare under de senaste tjugo åren.

Vilken scen från en film eller vilket parti i ett spel har skrämt dig allra mest genom åren?