Årets bästa filmer 2017!

(10) Good Time
Okej. Vi har sett den här premissen tusen gånger tidigare: En duo halvkorkade brottslingar får för sig att råna en bank, och sedan får vi som tittare följa eftermälet i form av en polisjakt och diverse pang pang-scener. Good Time gör precis detta, fast gör det helt fantastiskt. Robert Pattinson är fullständigt lysande i huvudrollen, och gör ett övertygande jobb som en godhjärtad skurk. Men det som gör att Good Time sticker ut från liknande filmer i genren är dess framåtanda. Det känns som att vi följer en enda lång sekvens, och vi får aldrig tid att stanna upp och tänka vad som faktiskt pågår. Filmen bara öser på med mer och mer, och kameran är alltid rakt in på ditt ansikte. När jag beskriver det kanske det låter störigt, men det fungerar helt otroligt nog. Denna framåtanda bidrar till en nerv och en känsla av att vara på plats som vi sällan upplever med dessa filmer.

(09) Spider-Man: Homecoming
När en Spiderman-rulle effektivt lyckades tvätta bort den unkna eftersmaken från de pinsamma Amazing Spiderman-rullarna, få superhjältefantasterna på redaktionen att jubla högljutt av lycka och omvände redaktionens störste Sam Raimi-anhängare... ja, då vet man att man har att göra med en riktigt, riktigt bra Spiderman-film. Borta var den tjatiga farbror Ben-historien och de hopplösa romantiska intrigerna, där Marvel istället kastade oss in i Parkers problematiska tonårsliv med bravur och gav oss en härligt serietidningsdoftande coming of age-historia med ett stort hjärta och stora ambitioner. Avengers-kopplingen fungerade utmärkt och kändes naturligt implementerat, där Tom Hollands tafatta nätsvingare tog sig vatten över huvudet i en värld där superhjältar förväntas lösa världens alla problem och gav filmen en trovärdig, engagerande vinkel som rymde massor av träffsäker humor och klassiskt serietidningsstryk.

(08) The Handmaiden
Chan-Wook Park är precis som Christopher Nolan en av de största regissörerna som arbetar med film idag. Det finns en nästan kirurgisk träffsäkerhet i hans sätt att gestalta obehag och ångest i sina karaktärer. Kolla bara på filmer som Old Boy, Stoker och Thirst, som alla är små mästerverk i sig. The Handmaiden är hans senaste film, och kanske även hans bästa. Den innehåller element från alla hans tidigare verk och inkorporerar dem på ett väldigt effektfullt och snyggt sätt. Premissen handlar om hur två karaktärer försöker blåsa en äldre kvinna på sina rikedomar. Men saker går inte som planerat och vi som tittare bjuds in i en resa i mörkret, fullt med vändningar och svek. Vi kan inte heller tala oss tillräckligt varma om bildspråket i The Handmaiden, som är något av det vackraste vi upplevt från en film i år. Det är sannerligen ett visuellt spektakel att ta sig an en Park-film, och The Handmaiden är inget undantag från den regeln.

(07) Det
När det kommer till skräckfilmer från 2017 är det svårt att inte nämna nyversionen av Det. Filmen hade en reklamkampanj nästan lika omfattande som en valfri Star Wars-film från Disney, och det märktes väldigt tydligt att Hollywood-skräck sannerligen är en genre att räkna med. Allt detta förhandssnack lämnade oss med rätt höga förväntningar, som lyckligtvis infriades när vi väl befann oss där i biosalongen. Bill Skarsgård var magisk som clownen Pennywise (även om han inte var med i bild särskilt mycket), och samtliga barnskådespelare gjorde ett ypperligt jobb med sina respektive roller. Även fast filmen i sig inte var särskilt läskig, var det en supermysig retrodoftande bioupplevelse som på många sätt mer liknade Stranger Things är en regelrätt skräckfilm. För oss som växte upp på åttiotalet blir det så klart extra trevligt att se karaktärerna glida runt på sina supersnabba cyklar tillsammans med sina läckra kasettspelare. Det är en av de filmer som hjälpte till att forma filmåret 2017, och för det är vi tacksamma.

(06) Get Out
Jordan Peele spelade ett riskabelt spel i sin nerviga regidebut, men spelade alla sina kort på bästa möjliga vis i denna förstklassiga thriller som med hårfin och självsäker Hitchcock-precision blandade satirisk humor, amerikanska rasförhållanden och gammaldagsskräck. Get Out lyckades vara både relevant och okonventionell, som i ena stunden framkallade skratt från vardagsrasismen och i den andra kunde filmen slunga oss in i ett mardrömsscenario som kittlade våra innersta överlevarinstinkter. Daniel Kaluuya fångade dessutom paranoian som uppstod under flickvännens familjebesök på ett nästintill perfekt vis, där hans undermedvetna osäkerheter plockades fram på nyanserade sätt och adrenalinet gick på högvarv när hans bubblande vrede hittade sin väg ut ur mörkret som kontrollerade honom. Vi älskade helt enkelt Get Outs geniala berättande och var tveklöst en av årets mest nagelbitande filmupplevelser.

(05) It Comes at Night
Var du en av de få personer som faktiskt såg Trey Edward Shults Krisha från 2015 så kanske det inte kom som en överraskning att It Comes at Night faktiskt är en grym skräckfilm. Krisha var en underlig psykologisk drama-film, som stack ut väldigt mycket tack vare sitt unika kamera-arbete. Med vinklar som inte riktigt kändes naturliga, bidrog de till att skapa en rejäl obehagskänsla filmen igenom. It Comes at Night fortsätter i samma fotspår, och filmen känns olustig från ruta ett. Även fast den kanske inte kommer skrämma dig blind och lämna dig sömnlös i en vecka går det inte att skaka ifrån känslan av obehag. Joel Edgerton är även perfekt i rollen som den överbeskyddande familjefadern, och man vet aldrig riktigt vart man har honom. It Comes at Night visar vart skåpet ska stå när det kommer till modern skräck, och vi på redaktionen är riktigt nyfikna på vad Shults kommer att hitta på härnäst.

(04) Call Me By Your Name
En stillsamt vacker, elegant och stark historia om manlig kärlek/erotik som också berättar en historia om förlust, saknad, sensibilitet och om att hitta sig själv - letar sig in på plats fyra på denna lista. Detta eftersom Guadagnino regisserar med en fingertoppskänsla och en nerv så utsökt att det stundtals kändes som att tiden stod helt, helt stilla när vi såg denna lysande pärla. Du måste se den, om du inte redan gjort det. Så enkelt är det.

(03) Blade Runner 2049
En dröm blev besannad när Ryan Goslings replikantkonstapel flög in till det sargade Los Angeles-distriktet i sin svävare och gav oss en varm känsla av trygghet, för i just det ögonblicket visste vi att kultfenomenet Blade Runner låg i trygga händer, att regissören Denis Villeneuve visste precis vad han gjorde och att vi skulle belönas med en oförglömlig filmupplevelse som på många sätt raffinerade allt som Ridley Scotts ultraklassiker gjorde. Fotot var utomvärldsligt vacker, den dystopiska stämningen var på topp, intrigen var mystisk och framförallt var filmens mänsklighet lika påtaglig som filmens varsamt förvarade memoarer från en saknad era. Begäret att hitta sentimentalitet och kärlek i en död, kal värld blev en hjärtslitande intensiv jakt på betydelse och mening, där gränsen mellan människa och maskin suddades bort och gav filmen en själ vi fortfarande kände av långt efter biobesöket.

(02) Baby Driver
Det märktes, på fler sätt än ett, att Shaun of the Dead-kungen Edgar Wright lagt över tio år på att skriva manuset till Baby Driver. För det var mer originellt än mycket annat som släpptes under fjolåret, mer skruvat (inom normala ramar) och mer lekfullt. Det var och förblir en film proppad av identitet, karaktär och snuskigt skickligt orkestrerad action som passats ihop perfekt, i takt, med ett rasande väl utvalt soundtrack.

(01) Dunkirk
Christopher Nolan går från klarhet till klarhet. Vissa av oss på redaktionen skulle till och med hävda att han är en av de främsta regissörerna idag, med filmer som Interstellar, The Dark Knight och Inception. Nu är britten högaktuell med krigsdramat Dunkirk, en film som Nolan har velat göra under en längre tid men som på grund av diverse anledningar blivit uppskjuten i flera år. Men vad gör väl det när slutresultatet är så här pass strålande magnifikt. Dunkirk följer en väldigt enkel premiss. Vi får bekanta oss med en grupp med soldater som är strandsatta utanför staden Dunkirk i Frankrike, och hur de ständigt under filmens gång blir bombarderade av stridsflygplan utan något som helst skydd. Samtidigt visar Nolan andra perspektiv utifrån Tom Hardys cockpit, som tappert försöker att hålla ställningarna uppe i skyn. Vi får även följa en armada av båtar bestående av civila invånare som vill hjälpa soldaterna. Allt detta bidrar till en fullständigt nervdrypande resa som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Lägg även på ett helt fenomenalt soundtrack av Hans Zimmer som arbetar med ljudbilden på ett sätt som gjorde oss helt överrumplade. Ljudet i filmen ger hela tiden ett skimmer av att öka i intensitet (även fast det är en illusion), samtidigt som striderna blir allt mer påtagliga. Dunkirk är en av de bästa krigsfilmerna som gjorts, och en rulle som kommer att underhålla oss i årtionden framöver.

Vilken var 2017 års bästa film enligt dig?