Gamereactor älskar spel: NES

Kim Orremark väljer: Super Mario Bros. 3
Super Mario Bros. 3 är den perfekta trean. Nästan som Sonics tredje spel verkligen tog vara på och förbättrade alla aspekter med serien. Det märktes att Nintendo verkligen förstod vad som gick så bra med det första spelet när de utvecklade trean och samtidigt som det öser på med nyheter finns det också en lekfull ton i bakgrunden. Nintendo experimenterade och mycket av det som skapades då ser vi fortfarande i dagens Mario-spel. Konceptet med själva övervärlden var briljant och likaså alla Marios förmågor, visst trumfades trean av Super Mario World ett par år senare men nog är det av de bästa spelen du kan spela på en NES.

Mathias Holmberg väljer: Super Mario Bros. 2
Jag är väl medveten om att det inte är någon populär åsikt att ha, men jag anser faktiskt att Marios andra äventyr på Nes är hans allra bästa. Vänta! Stäng inte ner fönstret än! Självklart är Super Mario Bros. 3 ett magnifikt spel, men spelmässigt sett tycker jag att Super Mario Bros. 2 är mycket roligare. Möjligheten att kunna plocka upp lök såväl som fiender och fasta iväg dem är oerhört underhållande, och de fyra valbara karaktärerna i spelet medför välbehövd variation. För att inte tala om den mysiga och helknasiga spelvärlden, med rosa skräcködlor som skjuter ägg ur munnen och flaskor med röd vätska som skapar magiska dörrar till alternativa dimensioner. Super Mario Bros. 2 är unikt helt enkelt, vilket är förståeligt med tanke på att spelet i Japan heter Yume Kōjō: Doki Doki Panic och inte har någonting med Mario att göra. Det var ju som bekant Nintendo of America som bytte ut karaktärerna mot Mario och hans vänner när spelet skulle lanseras i västvärlden, och resten är historia.

Petter Hegevall väljer: RC Pro-Am
Jag ägde aldrig någon NES. Min arma mor hade inte råd och jag fick nöja mig med att snålspela på grannens konsol, någon gång ibland. Jag var där ofta och nallade på hans dammfria, fläckfritt omhändertagna handkontroller. Han var olidligt rädd om sina grejor och det var inte sådär jätteofta som jag fick spela mer än låt säga nio minuter i sträck. Jag minns dagen då han hade fått Rare-pärlan RC Pro-Am i födelsedagspresent och hur olidligt imponerad jag faktiskt var när han drog igång spelet. Såhär i efterhand är upplägget och den totala avsaknaden av miljövariation det som gör att det här spelet inte alls känns lika mästerligt såhär 32 år senare, men då - då var det så häftigt att jag inte kunde somna samma kvälls om jag för första gången fått testköra en av radiobilarna i spelet. De följande veckorna spelade vi Pro-Am dagligen och jag minns hur exalterad jag blev när vi för första gången nådde den sista och snabbaste racingklassen. För mekaniken i denna titel var och förblir strålande och precis som med så många andra riktigt fina retrospel finns det något genialt i enkelheten i spelkontrollen som gör att man återvänder - gång på gång.

Henric Pettersson väljer: Mega Man
Jag har aldrig heller ägt en NES i mitt liv, men även jag snyltade på min kompis konsol som egentligen var hans fars. Kid Icarus, Zelda och Mega Man var de spel som fanns att välja på och jag fastnade snabbt för sistnämnda. Mega Man var underbart utmanande men som kändes belönande varje gång jag besegrade Bomb Man, Cut Man eller någon annan av de andra åtta bossarna. Jag tror bestämt att vi aldrig nådde Dr. Wily men det gjorde oss ingenting att ständigt börja om på nytt och turas om där man fick varsitt liv på sig innan det var den andres tur att försöka klara banan. Det har var mitt första möte med Mega Man och idag har jag klarat av de allra flesta spelen med honom och längtar efter nästa installation i serien. Första spelet kommer dock alltid att betyda lite extra för mig. Det var verkligen fantastiskt på så många sätt.

Andreas Blom väljer: Ducktales
När folk talar om konsoler innan Playstation och benämner dessa som "retro", stoppar jag skamset händerna i fickorna och motvilligt erkänner att min retronivå ligger en generation senare. Således hade jag aldrig NES, eller Nintendo 64... Men det hindrade inte mig från att skamlöst utnyttja kompisar som satt på enheterna, och ett av mina favoritminnen (utöver spelet där man slogs mot andra i en tunnelbanevagn, som jag senare fick veta var Final Fight) från maskinen, var Ducktales. Färgerna, musiken, Joakim Von Anka... Allt satt precis i krysset och jag kunde inte vara nöjdare. Svårighetsgraden då man hoppade fram genom Amazonas pixel-djungler (eller någon av spelets andra nivåer, miljövariationen var på topp) kändes alldeles lagom; utmanande irriterande men aldrig oförlåtligt hånande. Att studsa fram på spelvärldens mest ikoniska käpp och med den dänga ormar, apor, vandrande rustningar och genom välplanerade hopp, besegra mysigt skräckinjagande bossar - är något jag minns med glädje. Och gärna återupplever i och med The Disney Afternoon Collection.

Kim Jakobsson väljer: Castlevania
Originalspelet från 1986 var ett av de absolut första TV-spelen jag upplevde, och kommer således alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag kan än idag, över 25 år senare än komma på mig själv att nynna på det helt makalösa soundtracket, eller ljudeffekterna när min läderpiska snärtar till en inte ont ananade zombie-rackare i någon av spelets månbelysta kyrkogårdar. Originalet är långt ifrån det bästa i serien, men det är en ändå en milstolpe i spelhistorien när det kommer till plattforms-spel, och ett spel jag någon gång per år går tillbaka till och spelar om. Dock så ska det tilläggas att det är något så djävulskt svårt, och jag förstår inte hur mitt femåriga jag ens hade en chans där någonstans på det glada nittiotalet mot Dracula och hans undersåtar. Castlevania är och förblir ett av de mysigaste, mest atmosfäriska och utmanande spelen jag någonsin tagit del av - och på grund av dessa meriter är det mitt favoritspel till NES.

André Lamartine väljer: Contra
Jag har väl aldrig riktigt klarat något Contra-spel, men i min värld finns det nog inget roligare än att kötta utomjordingar i ljuvaste 80-talsstil. Denna testosteronfyllda actionpärla var det bästa jag kunde tänka mig i en tid då jag inte ägde konsoler och fick lov att våldgästa vänner för att leva ut mina vildaste Schwarzenegger/Stallone-fantasier i spelform. Vidriga Giger-influerade utomjordingar, gigantiska kulsprutor, löjliga mängder projektiler som nästan var omöjliga att undvika, spikiga Mad Max-fordon, en skoningslös svårighetsgrad, rikliga mängder explosioner, massor av geggiga kloaker... Ja, inget mer behövdes egentligen för att känna sig som en skjutglad actionstjärna, där man inte behövde göra något annat än att peppra sönder allt man ser i sin väg och älska det våldsamma kaos som följde.

Kenny Gustafsson väljer: Battletoads
Precis som flera andra här på redaktionen så ägde jag aldrig en NES, men självklart så lyckades jag grotta ner mig i några blandade titlar från konsolen under mina yngre dagar. Och ett spel som jag inte kunde släppa taget om var Battletoads. Det var hemma hos mina kusiner som jag och en av mina småbröder hittade denna oslipade diamant. Vi startade spelet och lyckades bli helt förtrollade på några snabba sekunder. Vi var ett par gröna figurer som kunde plocka upp stavar eller svärd som vapen. Det betydde ju bara en sak. Vi var Ninja Turtles! Våra favoriter! Flera år senare, när vi plockade upp spelet igen, så insåg vi ju såklart att Battletoads var en helt egen spelserie. Ett svårt, och förbannat kul, spel att kämpa sig igenom med en spelkamrat. Men ska jag vara helt ärlig så gillar jag nog Battletoads lite extra på grund av minnet jag har från när jag satt och pepprade på knapparna hemma hos mina kusiner, samtidigt som jag var helt övertygad om att jag var en ninja-sköldpadda.

Jonas Mäki väljer: Excitebike
Det kan ju låta futtigt att välja ett av de svarta originalspelen till en konsol där det trängs klassiker som Punch-Out, The Adventures of Link och Mega Man 2 - men faktum är att det här är en av få titlar jag spelat oavbrutet sedan det släpptes 1986, för 31 år sedan. Det är även det första spel jag någonsin spelade till NES. Än idag kan jag starta Exitebike i någon av det tiotalet utgåvor jag har för att bygga en bana och försöka pressa mina egna tider så långt det går. Det är för övrigt även rent av lite släktsysselsättning och även min bror deltar gärna i kapplöpningen om hundradelarna. Konceptet är sådär genomgenialt så man fattar galoppen på en sekund men tre decennier senare inte har bemästrat det fullt ut. Excitebike är i slutändan ett spel som jag älskar så vansinnigt passionerat att blotta tonerna av intromusiken räcker för att göra mig på gott humör. När nuvarande generation är pensionerad och vi glatt spelar på Playstation 5, kommer det här fortsätta vara ett spel jag fortsätter köra med oförminskad frenesi och definiera uttrycket: Gammal kärlek rostar aldrig.

Adam Holmberg väljer: Mach Rider
Alltså jag hatar i stort sett allt på denna jord, förutom möjligtvis Mach Rider - och pizza. När jag såg att några utvalda Gamereactor-läsare pratade skit om Mach Rider i vårt forum blev jag ännu mer hatisk än vanligt och tänkte därför ta denna chans att förklara varför detta spel är en personlig favorit och ett bortglömt mästerverk. Mach Rider är dystopiskt, episkt, storslaget och mystiskt. Det är vackert, brungult, spännande, explosivt, bombastiskt och väldigt utmanande. Och när jag var liten var det allt jag ville ha i ett spel.

Joakim Sjögren väljer: Chip 'n Dale Rescue Rangers 2
Om vi ska snacka spel för två personer så finns de få nötter som knäcker Piff & Puffs andra pixel-äventyr till Nintendos gråsvarta jungfrukonsol. För om du lyckas få igång Chip 'n Dale Rescue Rangers 2 (efter 45 minuter av ilsket blåsande i såväl kassett som spelmaskin) så bjuds du inte bara på superb plattforms-action i världsklass, utan du får även ta del av ett samarbetsläge som än i dag få titlar ens kan drömma om att trumfa. Att spela detta tillsammans med en vän, ett syskon eller en total främling kan nämligen vara det mest intensiva kan man uppleva i spelväg då en fridsam spelsession tämligen omgående utvecklas till en nervkittlande balansgång när det gäller att antingen arbeta tillsammans eller enbart tänka på sitt egna ekorrskinn. Allra mest hektiskt blir det förmodligen när man hittar bonusbanan som sätter de båda brottsbekämpande gnagarna mot varandra i en rafflande basketmatch, och där en svidande förlust/hånande segerdans alltid leder till samarbetssvårigheter när det sedan börjar vankas kluriga bossfighter.

Lisa Dahlgren väljer: The Legend of Zelda
Jag vet ärligt talat inte om jag ens behöver försöka forma någon slags begriplig hyllning till Miyamotos första rollspel, detta eftersom alla redan vet hur viktigt och hur briljant Links första omgång verkligen var. Men för mig inte ens var född när NES släpptes och därmed aldrig ägde en konsol är detta ett av väldigt få 8-bitarstitlar som jag har någon slags hållbar relation till, och detta eftersom jag återvände till detta äventyr så sent som 2016 då jag lirade igenom Legend of Zelda på min NES Classic Mini. Detr var... Magiskt. Och därför är det min NES-favorit. Min enda NES-favorit.

<em>Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Super Nintendo
Gamereactor älskar Xbox
Gamereactor älskar Dreamcast
Gamereactor älskar Playstation
Gamereactor älskar Mega Drive