Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Final Fantasy: En saga utan slut - del 2

Idag är Final Fantasy-serien spelvärldens tredje mest framgångsrika. Men det var nära att det inte blev så, och Squares slutgiltiga fantasi var tänkt att bli just den slutgiltiga. Vi berättar hela historien...


Den första delen av "Final Fantasy: En saga utan slut" hittar du på denna länk.

Först sent 1995 blev det dags att göra färdigt Final Fantasy VII, men nu handlade inte spel längre bara om färgglada maskotar och lättsamma äventyr. Tiderna hade förändrats, nu var det "big business" på allvar. Sony hade länge legat i krig med Nintendo över ett havererat samarbete kring en CD-tillsats för Super Nintendo och bestämde sig för att släppa enheten på egen hand, döpt till Playstation.

Även om Sony var det hetaste elektronikmärke man kunde tänka sig 1995 så var det inte alls självklart att Playstation skulle bli någon succé. Det behövdes spel. Capcom brukar alltid vara ett av de första företagen att haka på nya format med full support och hade tidigt visat upp Resident Evil. Ett fullvuxet skräckspel som såg så realistiskt ut att det helt saknade motstycke. Den tidiga testversionen Square hade visat upp baserades på blivande Nintendo 64-hårdvara och var oändligt mycket mer primitiv än Capcoms skräck och ledde till att Square fattade ett drastiskt beslut.

Ett av de viktigaste åren i Squares historia är 1996, och då släppte man inte ens ett Final Fanatsy. Däremot bestämde man sig för att jobba med Sony och deras CD-baserade Playstation, och utan den hade Final Fantasy VII aldrig blivit det episka mästerverk det visade sig bli.

Den kassettbaserade Nintendo 64 var inte rätt format för utvecklarna som i första hand behövde mycket minne för sitt ambitiösa rollspelsäventyr. Nintendo ville inte lyssna och menade att CD-formatet hade för många nackdelar för att vara ett bra spelformat. Några månader senare tog samarbetet mellan Square och Nintendo slut. 1996 lät man utannonsera att Final Fantasy VII skulle släppas exklusivt till Playstation.

Fansen var arga, det snackades om ett stort svek och förhandsbokningarna av Nintendo 64 störtdök. Det var till och med förstasidesnyheter i Japans största finanstidning Nippon Keizai Shinbun. Nintendos dåvarande chef Hiroshi Yamauchi blev så rasande att han i vredesmod kastade ur sig att "rollspelare ändå bara är ensamma individer som gillar att sitta i mörka rum och spela långsamma spel". Något som givetvis förargade fansen ytterligare.

Ett annat viktigt namn i Final Fantasy-världen är Tetsuya Nomura som avancerade i rasande takt hos Square Enix, från att ha varit lågt rankad designer till att idag vara huvudansvarig. Det var efter Final Fantasy VII som hans karriär började på allvar.

Vid denna tidpunkt var Square oroliga över bytet av samarbetspartner. Playstation hade inte fått någon flygande start och floppade konsolen så vore det sannolikt dödsstöten för Final Fantasy som spelserie. Square visste heller ingenting om 3D-grafik och Hironobu Sakaguchi har i efterhand berättat om hur kaosartad utvecklingen var där man för första gången prioriterade spelbarheten framför storyn för att alls få det att fungera.

Designern Yoshitaka Amano var dessutom upptagen, så Tetsuya Nomura fick istället kliva fram och börja jobba mer med design. Lyckligtvis visste Sony hur viktigt Final Fantasy VII var för dem. Skulle det floppa hade vi kanske inte ens haft en Playstation 3 idag. Sony plöjde därför ned sammanlagt en miljard kronor i marknadsföring enbart i USA med mängder av reklam på bio och på TV samt i alla de då största tidningarna såsom Playboy och Rolling Stone.

Virrpannan Cloud från Final Fantasy VII kom att bli hela seriens maskot och Aeris medverkan som egentligen bara varade en tredjedel av äventyret gjorde henne världsberömd.

Sägas ska att Final Fantasy VII inte var något bildskönt spel vid en första anblick. Figurerna såg ut att vara byggda av en knapp handfull polygoner och animationerna fick det att se ut som att alla led av finmotoriska sjukdomar. Dessutom saknade alla händer och hade en förkärlek för att kilas fast i omgivningarna. Men ändå, varken Square eller Sony hade behövt vara oroliga. Squares då mest påkostade spel någonsin, uppbackad av Sonys genom tiderna dyraste reklamkampanj, gjorde ingen besviken.

Det unika med Final Fantasy VII var den dystopiska historien som hade en hel del aktuell kritik mot miljöförstöring i sig. Cloud Strife var dessutom ingen sedvanlig hjälte utan en virrpanna av sällan skådat slag och undan för undan insåg man att allt inte stod rätt till. Ändå var det den förtjusande Aeris som bara var med i några timmar av äventyret som blev mest känd.

Eftersom Final Fantasy VII för de flesta var första mötet med serien så tappades det kollektiva hakor när hon plötsligt gick och dog. Folk grät och Square fick hot av fans som ville ha tillbaka henne, medan andra köpte fuskadaptrar och hackade spelet så man kunde få med sig henne igen. Det är än idag både en av spelhistoriens mest överraskande sekvenser och även en av de viktigaste för att definiera spelmediets utveckling.

Långfilmen Final Fantasy: The Spirits Within var svindyr och sprängde budget många gånger om. Den tunga förlusten klarade inte Square som något år senare köptes upp av konkurrenten Enix.

Final Fantasy VII var kort sagt ett smärre spelmirakel och anges ofta som titeln som till slut fick fart på Playstation-försäljningen. Det räknas dessutom ofta som ett av tidernas absolut bästa spel. Och det var värt det. Efter tio års tid och sju ordinarie Final Fantasy-spel hade Square blivit en av världens viktigaste spelstudios. Det fanns animé baserad på Final Fantasy, det fanns manga, det fanns spinoff-delar och marknaden bara skrek efter fler spel. Problemet var bara att Square inte riktigt var redo att hantera framgången och tvärtemot vad man trodde internt var betydligt tuffare tider på väg.

Utvecklingen av Final Fantasy VIII startade redan innan sjuan ens hade översatts och släppts i väst. Men Hironobu Sakaguchi hade inte tid för det. Han hade istället dragit igång prestigeprojektet Final Fantasy: The Spirits Within. Denna renderade långfilm skulle visa fotorealistisk grafik och expandera Final Fantasy-konceptet även till sådana som inte spelade spel. För ändamålet hade han skapat filmstudion Square Pictures och i ett utslag av hybris jobbade man fyra år på filmen som kom att kosta ohyggliga mängder pengar att skapa. Då hjälpte det inte ens att Final Fantasy VII kom att sälja över 10 miljoner, vilket det än idag är ensamt om i Final Fantasy-serien.

Även om det fanns de som var missnöjda och saknade fantasy i Final Fantasy VII, så var det med VIII som kritiken drog igång på allvar. Square hade delat upp seriens fanskara i två läger.

Någon borde såklart ha stampat på bromsen och med en bättre och mer jordnära ledning hade Square förmodligen funnits kvar idag, för när filmen väl släpptes floppade den på bio och var överhuvudtaget inte ens särskilt bra. Men då hade fyra år redan gått där Sakaguchi alltså jobbat med annat än spelen.

Följaktligen blev Final Fantasy VIII mer annorlunda än något tidigare spel i serien. Miljöerna var inspirerade av europeiska Medelhavsländer, designen var Star Trek-inspirerat ljus och klinisk, medan huvudpersonerna nu var mänskliga figurer som designats av Tetsuya Nomura. Hans förkärlek för utflippade grejer ledde bland annat till ett märkligt pistolsvärd kallat Gunblade för huvudpersonen Squall, en chapsklädd androgyn cowboy och kläder som inte ens Lady Gaga skulle vilja synas i.

Final Fantasy VIII kritiserades för den utdragna, ologiska storyn och de märkliga lösningarna för framför allt magisystemet, men blev ändå en kritikerhyllad succé. Och framför allt hade man fått fason på de förrenderade mellansekvenserna som var de överlägset snyggaste som fanns att få i spelvärlden under hela 90-talet. Samtidigt hade Square nu skapat två grupper av fans där en del saknade spel som påminde om de tidigare, medan nyare fans istället älskade det spejsade science fiction-konceptet.

Det sista "riktiga" Final Fantasy-spelet är del IX och av många ansett som det bästa av dem alla.

Därför hade man tidigt påbörjat utvecklingen av Final Fantasy IX som skulle ta tillbaka serien till grunderna igen. Det utvecklades på Hawaii och ryktades länge vara ett sidospår i Final Fantasy-serien. Det spekulerades till och med att det skulle vara på väg till Dreamcast. Square bestämde sig till sist för att numrera det som nummer IX och bevisade därmed återigen vilken märklig serie Final Fantasy faktiskt är med fullständigt fristående delar. Forest Gumps choklad-lådemetafor passar utmärkt för att beskriva en serie där varje ny del kan vara radikalt annorlunda än sin föregångare.

Final Fantasy IX är för övrigt den titel som Hironobu Sakaguchi själv rankar som sitt favoritspel i serien, och det är också den Final Fantasy-titel som har högst betygssnitt på Metacritic.com. Och det är lätt att se varför. Final Fantasy IX slog an en sträng hos de som var uppväxta med serien. Spelet innehöll det bästa ur allt från Final Fantasy 1-5, destillerat till en enda titel. Det hade sympatiska huvudpersoner man faktiskt kände för och en vacker historia värdig även de bästa fantasysagorna. Med facit i hand var Final Fantasy IX kanske även ett slags farväl till detta koncept, för det blev inte riktigt lika populärt som del 7 och 8 och Square har därefter aldrig försökt göra ett traditionellt Final Fantasy igen.

Sedan Final Fantasy II har förvuxna kyckliga av rasen chocobo i allsköns färger och funktioner varit en given del av varje nytt Final Fantasy-spel.

Istället passade Square på att ta pengarna man tjänade på Final Fantasy och börja exploatera serien mer än någonsin tidigare. Där varje nytt Final Fantasy-spel tidigare varit en stor händelse började vi under sent 90-tal att matas med spel som Chocobo Racing, Chocobo's Mysterious Dungeon och Final Fantasy Tactics, samt återutgivningar av de gamla spelen som tidigare inte hade översatts. Det var oftast absolut inget fel på spelen, men det vattnade ur varumärket och när Hironobu Sakaguchi till slut var klar med den svindyra filmen Final Fantasy: The Spirits Within var det kört.

Filmen blev en av tidernas mest brutala biofloppar och av den dryga miljard Sakaguchi spenderat fick man bara tillbaka en liten del. Square Pictures överlevde inte smällen, och det gjorde egentligen heller inte Sakaguchi eller Square. Final Fantasys skapare Hironobu Sakaguchi lämnade därför Square för att istället grunda Mistwalker och med sig tog han Nobuo Uematsu. Tillsammans har de åstadkommit flera höjdare som bland annat Blue Dragon, även om inget blivit i närheten av lika populärt som Final Fantasy. För Squares del kom lyckligtvis Final Fantasy X ungefär samtidigt som The Spirits Within och lindrade den värsta katastrofen något. Men för Squares del var det här ändå början till slutet.

Konsolövergångar hade alltid varit ett kämpigt kapitel för Square och Final Fantasy-serien och del X utgjorde inget undantag när det var dags att släppa det till Playstation 2. I och med den nya prestandan var det dags att slopa den klassiska världskartan som var ett obligatorium i alla japanska rollspel. Det gick heller inte längre att ha stumma hjältar och Tetsuya Nomura fick till slut helt fria händer att skapa huvudpersoner utan några begränsningar.

Final Fantasy X är en annan vattendelare i serien. Istället för charmig fantasy eller steampunk skulle allt vara hippt och emo. Många trogna fans störde sig på störige och osympatiske huvudpersonen Tidus, men Final Fantasy X blev i slutändan en braksuccé ändå.

Final Fantasy X blev en vattendelare där de som hade älskat del IX fick svårt att förlika sig med framför allt den osympatiske huvudpersonen Tidus. Storyn kändes också mer västerländsk än japansk och istället för fantasy eller episka händelser var det bollspelet blitzball som stod i centrum. De svarta magikerna, de rustika byarna och komiken från del IX kändes väldigt avlägsna när gaphalsen Tidus sprang omkring och kläckte ur sig märkligheter, men spelet fick sina fans ändå och kom att bli så pass framgångsrikt att det som första spel i serien fick en direkt uppföljare.

Squares ekonomiska problem, i kombination med att de fortfarande kunde göra populära spel, ledde till att Enix bestämde sig för att köpa upp sin värste konkurrent. Enix hade hela tiden nöjt sig med att göra sin bästsäljande Dragon Quest-serie och aldrig förlorat sig i den mängd sidoprojekt som Square hade sysselsatt sig med. Deras ekonomi var därför god och tack vare Square-uppköpet fick man den internationella publik Square haft men som man själv alltid saknat. Rollspelsgiganten Square Enix var därmed grundat år 2003.

Med Final Fantasy X-2 öppnade Square Enix för att släppa uppföljare till de individuella delarna som storymässigt är helt fristående. Något man sedan dess gjort till både äldre och nyare delar.

Både under utvecklingen av Final Fantasy IX och X hade Square arbetat med onlinestöd i olika form, men det var först med Final Fantasy XI man lyckades ta serien online, och det till fansens stora förtret. Final Fantasy-serien hade ändrats något enormt under de senaste åren och det här var droppen för många. Utvecklingen av spelet hade börjat redan under sent 90-tal av Chrono Cross-teamet och tanken var att det skulle komma till alla tänkbara format, däribland Xbox, och att alla dessa sedan skulle kunna spela tillsammans. Precis som med Final Fantasy IX var det heller inte säkert att det ens skulle bli en numrerad titel och länge gick det under namnet Final Fantasy Online.

Utvecklingen drog dock ut på tiden och när det väl lanserades var det bara till Playstation 2 och PC. Xbox fick vara utan på grund av den lilla 8 gigabyte-hårddisken den begåvats med. Final Fantasy XI var löst baserat på Final Fantasy III och ett onlinerollspel av den gamla skolan i en tid som skulle komma att domineras av World of Warcraft. Det komplicerade spelsystemet och den vettlösa svårighetsgraden fick många att ge upp och att se Final Fantasy XI på försäljningslistorna hörde till ovanligheterna.

Square Enix hade länge velat inkludera onlineinslag i Final Fantasy-serien, men först med Final Fantasy XI fick man möjlighet att göra det. Spelet innebar även Xbox-debut för serien som nu fanns till alla konsoler och PC.

Men tvärt emot vad många tror blev Final Fantasy XI absolut ingen flopp. Tvärtom fick det sina fans och de var lojala och spelade mycket och länge och köpte alla expansioner som kom. Det har lett till att Final Fantasy XI idag, tio år senare, är Square Enix mest inkomstbringande spel genom tiderna. Något som gjorde att man tidigt fattade beslutet att göra en uppföljare, nämligen det som skulle bli Final Fantasy XIV. Final Fantasy XI kom för övrigt även till Xbox 360 när konsolen släpptes eftersom den hade större hårddisk än sin föregångare, och med det hade serien alltså även debuterat till Microsofts format.

2004 kom nästa milstolpe. Då släppte Square Enix spinoff-serien Final Fantasy: Crystal Chronicles till Gamecube och hade då för första gången på 10 år arbetat med Nintendo igen, något få trodde skulle hända. I och med detta jobbade Square Enix nu med samtliga konsoltillverkare och PC, något som skulle komma att fortsätta i framtiden. Men man hade ett exklusivt Final Fantasy-äventyr kvar att släppa för Playstation 2, nämligen Final Fantasy XII.

Många fans ogillade onlinekonceptet i Final Fantasy XI, men älskade när det snarlika spelsystemet användes i mästerliga Final Fantasy XII.

Del XII var ett spel vars utveckling påbörjats redan 2001 och som sedan gått igenom flera producenter, som fått sluta av olika anledningar. Man kunde heller inte riktigt enas om hur spelet skulle se ut och fungera och resurser behövdes hela tiden till annat. Den kaosartade utvecklingen gjorde att det skulle dröja ända till 2006 innan spelet väl kom.

Då hade det gått totalt fem år av kontinuerlig utveckling och Final Fantasy XII kom med i Guinness rekordbok som det spel som haft den längsta utvecklingstiden. Men det visade sig vara väntan värt. Gamereactor belönade Final Fantasy XII med en solklar tia i betyg och japanska speltidningen Famitsu gav det sitt högsta betyg för första gången till ett Playstation 2-spel. Och precis som med Final Fantasy X resulterade populariteten i att det senare fick en uppföljare, men inte till Playstation 2, utan till Nintendo DS.

Final Fantasy-serien har fått otaliga spinoffs varav flera blivit egna serie, som bland annat Crystal Chronicles. Bäst är dock Final Fantasy Tactics, på bilden syns PSP-versionen av Final Fantasy Tactics: The War of the Lions.

Som jag redan slagit fast har generationsskiften alltid varit en tuff nöt för Square och trots att Enix tog över företaget skulle steget till denna nuvarande generation inte utgöra något undantag. Final Fantasy XIII hade påbörjats redan 2004 och tanken var att det skulle komma till Playstation 2. Först under E3 2006 utannonserades dock spelet och då hade man bytt format till Playstation 3 tillsammans med ett till spel i serien med undertiteln Versus. Grafiken man visade var häp-nadsväckande. Problemet var bara att allt var ett filmklipp. Square Enix hade i själva verket inget spel och tänkte utveckla grafikteknologin parallellt med det.

Detta var något som visade sig vara helt fel väg att gå och tiden gick. Först 2010, efter sex års utveckling, släpptes Final Fantasy XIII och då hade spelvärlden återigen förändrats. Japanska rollspel hade blivit en utdöende genre från att ha varit en av de viktigaste, och istället var det fria rollspel med Elder Scrolls i spetsen som gällde för västerländska spelfans.

Final Fantasy XIII blev mäkta populärt, men har fått lägre snittbetyg än de flesta andra spel i de ordinarie serien på Metacritic.com.

Dessutom hade giganten Sony som Square lutat sig mot sedan 1995 gått från absolut marknadsledare till en sistaplats och Nintendo var istället hetast. Så för att bredda spelets potential hade man även valt att göra en Xbox 360-version. Trots halvdåliga odds och inte helt lysande betyg var succén ändå ett faktum. Fansen hade ihärdigt väntat på ett nytt Final Fantasy och del XIII blev snabbt ett av de bäst säljande spelen i serien. Något som ledde till att man gjorde en uppföljare även till del XIII med ytterligare två delar på väg.

Något som för oss till nuet. Tidigare har det alltid kommit tre ordinarie Final Fantasy varje generation. Till Playstation 3 och Xbox 360 har det bara kommit ett enda, vilket fått många att ifrågasätta seriens framtid. Efter att Final Fantasy XI blev så ekonomiskt framgångsrikt började Square Enix redan 2005 prata om onlinerollspelet Rapture. 2010 släpptes det som Final Fantasy XIV till PC med löften om en Playstation 3-version.

Efter en usel start med låga betyg kommer ett nytt helt renoverat Final Fantasy XIV snart få nypremiär till PC som A Realm Reborn.

Någon sådan har vi inte sett röken av, och till skillnad från Final Fantasy XI har det heller inte lyckats få någon riktig publik att tala om trots att Square Enix inte ens tagit betalt utan låtit folk spela gratis. Därför fattade man det drastiska beslutet förra året att göra om spelet och återlansera det i år som A Realm Reborn. Final Fantasy XIV-producenten Hiromichi Tanaka tog även sitt ansvar för floppen och lämnade över sitt jobb till Naoki Yoshida. Exakt när relanseringen kommer är inte klart, men under nästa år är tanken att det även ska komma till Playstation 3, tre år efter utlovat datum.

Kruxet är bara att nästa generation förväntas starta nästa år. Och generationsskiften och Square Enix har som sagt alltid varit någonting besvärligt. Mellan varje generationsskifte har man visat tjusiga grafikdemon och sedan blivit tagna på sängen av att allt har gått snabbare än de räknat med. Även om inget är sagt om Final Fantasy XV är det nog ingen vågad gissning att Square Enix just nu jobbar på det och velar över om det ska komma till denna eller nästa generations konsoler.

Sådan här grafik lät Square Enix nyligen antyda att vi kan vänta oss från nästa generations Final Fantasy-spel när de premiärvisade sin nya grafikmotor Luminous Engine på E3 tidigare i somras.

Förhoppningsvis släpper Square Enix ändå Final Fantasy XV till nästa generations konsoler, och efter utsvävningar med online-rollspel och science fiction är det många som tror och hoppas att turen är kommen för ett nytt fantasyäventyr igen. Oavsett hur det blir med den saken kan vi vara säkra på en sak: det kommer inte likna något annat Final Fantasy. För så har det varit i 25 år nu med serien som aldrig riktigt är sig lik där tidsepoker, spelsystem, miljöer och annat kan skifta från en del till nästa.

Och är det något man efter 14 ordinarie delar aldrig kan beskylla Final Fantasy för så är det just brist på fantasi. Den slutgiltiga fantasin blev ironiskt nog bara början, och det finns inget som talar för att vi någonsin kommer att få se slutet på tidernas mest framgångsrika rollspelsserie.