Konami har som bekant fått ett ryck och börjat släppa en drös retrosamlingar. Idag släpps Arcade Classics Anniversary Collection, som tyvärr är full av ointressanta shooters. Framöver kommer också Contra Anniversary Collection och Castlevania Anniversary Collection.
Jag kunde förstås inte hålla mig. Som gigantiskt Castlevania-fan och sjukligt stort Symphony of the Night-fan kunde jag inte motstå First4Figures extremt begränsade utgåva av Alucard. Den här figuren är 47 centimeter hög vilket inte ens inkluderar plattformen han står på, och min variant har förutom hans ordinarie Alucard Sword även Crissaegrim och Alucard Shield att välja mellan. Vi snackar sanslösa detaljer bortom allt utom möjligen lika svindyra japanska lyxfigurer.
Den 26:e september år 1986 kände Simon Belmont att det fick vara nog. Familjens vitlöksutgifter hade skjutit i höjden och i ett ögonblick av ren desperation greppade han till slut tag om sin älskade sovrumsrem, sökte upp Draculas slott och skinnpiskade den blodsugande greven i åtta gudomliga bitar. Världens allra första Castlevania var därmed ett faktum. Trettio långa år har passerat sedan dess och även om jag personligen inte har upplevt alla spel i serien så vill jag ändå se mig själv som ett troget Castlevania-fan.
Bloodstained: Ritual of the Night har visats upp! Det är en spirituell uppföljare till de senaste årens Castlevania-spel (inte de halvdana konsolspelen eller det dassiga 3DS-spelet) som jag personligen är väldigt hypad för.
För 16 år sedan släppte Konami "Castlevania: Symphony of the Night" till första Playstation och för mindre än 1 år drog jag hem det till min Vita. Sen dess har jag återupplevt Alucards äventyr i slottet Castlevania flera gånger om. Dels för att se alla slut, men också för att det är så förbannat roligt.
Symphony of the Night, det enligt mig fjärde bästa spelet som någonsin gjorts är just det på grund av sin fantastiska design. Varenda liten centimeter av spelet känns genomtänkt. Det finns dessutom en väldigt väl balanserad svårighetsgrad förutom på ett ställe. Nämligen i klocktornet, den med alla snurrande kugghjul i. Den är förvisso riktigt bra gjord, det går inte att få en break i något av de rummen som banan utgör. Medusahuvuden respawnar ständigt och flyger runt åt alla håll för att putta ner dig på spikar eller vatten. Jävla knockback-effekt. Sen finns det även med några förjävliga Harpys som skjuter runt förödande projektiler mot dig. Dessutom är hela banan väldigt vertikal så det är svårt att hamna rätt för att undvika attackerna. En ren helvetsbana helt enkelt. Sen som om inte det vore nog: när man väl tagit sig igenom banan, blåslagen med hälsan i botten, så kastar de in en svår boss. Fuck you game!