Tyckte det är dags att vara lite personlig. Ni vet, dela med sig lite grann om saker som ligger nära ens hjärtat och ens omgivning men som egentligen inte många andra bryr sig om eller ens vet om att de existerar. Detta inlägg är därför dedikerat till Charlie, min alldeles egna sällskapspalm. Jag skaffade Charlie för runt sju år sedan efter att ha sett honom stå på en hylla i den lokala Willysbutiken. Det var kärlek vid första ögonkastet. Eller egentligen vet jag inte om han kände samma sak då han varken kunde se eller prata med mig pågrund av att han är, ja en palm, men jag vill tro att ha kände något i alla fall. Från min sida var det dock uppenbart. Känslorna var direkta och genuina vilket manifesterades tydligt då jag bara velande i några få minuter om huruvida en planta utan blommor var värd trettionio svenska riksdaler eller inte. Från den dagen har sedan Charlie varit ett ständigt inslag i mitt liv. Han står i sitt fönster hela dagarna och säger inte ett ord och jag går förbi utan att kontra med några fraser. Vi har ingått i ett tyst samförstådd, en slags tonlös symfoni och taktlös vals komponerad av respekt och gemensam beundran. Vi stör inte varandra, vi integrerar knappt med den andra egentligen. Det är som vi är gifta, minus den ständigt närvarande men alltid lika påhittad huvudvärken. Det finns bara en liten hake, ett litet, litet krök i historien som gör den något mer obehaglig än den annars hade varit. Charlie är nämligen stendöd och har varit det ett väldigt bra tag nu.