Så det står sedan ett litet tag tillbaka att det inte bara är den nya fiendefraktionen Swarm som kommer vara ett hot i Gears of War 4. För första gången i seriens historia kommer vi även få skjuta och motorsåga... robotar. Min reaktion var inte direkt positiv.
Jag såg filmen förra veckan. I fredags. Sedan dess har jag velat skriva vad jag tycker om den men... Jag vet inte hur jag ska börja. Vilka ord jag ska sätta på det. Jag är glad att jag inte arbetar som filmkritiker för jag hade inte kunnat skriva en recension förrän veckan efter - när hjärnan har börjat återhämta sig.
Jag har inget emot mikrotransaktioner som koncept. Jag skrev trots allt en artikel i vilken jag förklarade varför jag tycker att de i princip är nödvändiga. Men vissa gånger tycker jag att en gräns trampas över. För mig är det viktigt att mikrotransaktioner görs på ett respektfullt och ödmjukt sätt. Och Turn 10 har inte gjort konceptet på ett sådant sätt.
Jag har inte klarat The Phantom Pain till fullo än, så några spoilers om storyn i sin helhet kommer inte förekomma här och jag vill inte se något sådant i kommentarsfältet heller. Däremot vill jag ta ett snack om en av spelets karaktärer, Quiet, och för att kunna göra det kommer jag behöva ta upp några detaljer kring hennes fysiologi. Hennes bakgrundshistoria känner jag ännu inte till helt och hållet och jag kommer inte ta upp anledningen till varför hon vägrar prata. Deal?
Jag har kört på ett betalt Spotify-medlemskap i flera år nu. Det har varit en bra tjänst som egentligen bara blivit bättre och bättre, för det allra mesta. Nu har dock Apple stigit in i den kampen med den nyligen lanserade tjänsten Apple Music. Jag har testkört lite idag och känner att den fungerar rätt bra. Användargränssnittet är lite rörigt och oattraktivt, men det kan mycket väl bero på ren vana.
Det känns på gränsen till förolämpande. Det var det redan när Halo: The Master Chief Collection släpptes, missförstå mig inte. Men idag har det gått över en månad sedan release och spelet fungerar fortfarande inte som det ska, inte ens i närheten.
Det finns ingen tvivel i frågan - The Last of Us till Playstation 4 är spelet jag har spenderat allra mest tid i när det kommer till multiplayer i år. Det kom lite som en chock, insikten om hur bra spelet är på den fronten. Jag älskar att det kräver lagarbete av dig. Jag älskar att det precis som i kampanjen handlar om att samla på sig resurser och omsorgsfullt planera sin framfart.
Ta mig katten om inte styrspakarna på Dual Shock 4 är bland det rent kvalitativt sämsta jag någonsin fått testa. Jag har lyckats hålla kontrollen hel och ren sedan konsolens release i fjol så jag har tagit för givet att jag haft tur och fått en kontroll vars gummi inte suger purjo.
Nintendo är rätt noga med att deras community ska uppföra sig när dess användare interagerar med varandra. Miiverse är ett så trevligt litet community att det nästan är larvigt. Istället för hetsiga diskussioner om varför något suger eller inte suger och huruvida deras mammor är feta eller inte har vi här små gulliga meddelanden som I love bubblegum" och "rainbows are beautiful".
Jag såg häromdagen att Prince of Persia-trilogy kostade 40 spänn på PSN och kunde inte riktigt motstå det erbjudandet. Av den här serien har jag bara spelat det lite nyare Prince of Persia: Forgotten Sands och inte mer än några minuter (innan jag tröttnade) av den rätt konstiga, men ändock vackra rebooten från 2008. Och då min bästa vän alltid pratat sig varm om hur briljant Sands of Time var när det begav sig var jag bara tvungen att uppleva det själv nu när det är så billigt.