Vi älskar påkostade storspel med svulstig grafik, men vi älskar såklart även fiffiga indietitlar som ofta erbjuder både unik design och upplägg på ett sätt mastodontproduktioner helt enkelt inte gör. Dessutom har det som bekant blivit allt vanligare med större självutgivna titlar, som i många fall ersatt det som tidigare kallades AA-spel (där AAA-spel alltså är benämningen för storspel).
Jag är absolut ingen konnässör gällande 2D-plattformsspel. Jag finner dem ofta så sega och tråkiga att jag somnar mentalt efter en kvart, t.ex. när jag spelar Rayman eller Shovel Knight, men detta betyder också att jag inte gett dessa en ordentlig chans (än). Generellt sett prioriterar jag spel som jag omedelbart fastnar för.
Det är inte speciellt kul att vara i Stockholm just nu. Snabbare än Sonic springer hinner detta förbaskade virus sprida sig kring storstadens gator känns det som. Det var inte länge sedan jag naivt och slaviskt körde på med mina vardagsrutiner; vakna, tuben, jobbet, gymmet, hem. Först försvann gymmet, sedan toapappret, och nu jobbet. Eller tja, kontoret rättare sagt. Jag ska inte klaga då jag har turen att kunna arbeta hemifrån. Det är högsäsong på revisionsbyråer så jag sitter åtminstone inte arbetslös.
Jag är beroende. Fullkomligt hookad. Jag har suttit fastklistrad framför skärmen i tre dagar nu. Lägligt till mitt egna lilla skollov passade jag på att införskaffa Slay the Spire, ett spel jag har haft min ögon på bra länge. Ett lagom stort äventyr att värma upp fingrarna med innan jag äntligen kan sätta tänderna i nästa Pokémon.
Funderat på att blogga lite om indiemusik, ny musik jag hittat den senaste tiden som kanske kan hjälpa andra upptäcka nya artister eller låtar. Tänkte även skriva vad jag tycker om albumomslagen i fråga då jag läser grafisk design. Jag vet att indiemusik är ett väldigt brett begrepp men det är ju det härliga med det!
Kommer du ihåg Bloodstained: Ritual of the Night? Det är spelet som Castlevania-maestron Koji Igarashi bestämde sig för att göra sedan han lämnat Konami som till synes hade helt andra (eller inga) planer för den anrika serien. Kickstarter-finansiering blev lösningen och intresset var skyhögt, precis som det var för den spirituella Mega Man-rebooten Mighty No. 9 från Mega Man-maestron Keiji Inafune - eller för den delen Yu Suzukis nya Shenmue... eller Banjo-Kazooie-folkets Yooka-Laylee...
Idag är det redan tisdag, men känner ändå att helgen var ändå precis bakom en. Dagarna går jättefort men så finns det dagar som ¨söndagar¨ där man ligger och är allmänt slö efter helgens upptåg. Eller dom där lediga som är helt värdelösa och du vill bara slappna av, inte spela något som stressar eller har absolut ingen lust att köra competitive eller rankat på nån e-sport spel (om man nu håller på med det). Det ideala är ju att kolla på serier eller inte sitta vid datorn på dessa dagar, men just denna slöa dagen vill du egentligen spela något istället
Det är svårt att sätta fingret på när det egentligen började - och det är dessutom en ganska subjektiv uppfattning - men senaste åren har det kommit spel efter spel med en halvt omöjlig svårighetsgrad. Vi snackar spel där man verkligen måste dö, massor av gånger och där den rent obscent inövade fingerfärdigheten som krävs för att komma vidare är själva försäljningsargumentet.
Det är något visst med japanska serier (både manga och animé) som jag inte kan motstå, även om jag inte är lika flitig på att titta längre eftersom det blivit lite för vanligt med evighetsprojekt. Jag föredrar att ha absolut max 100 avsnitt - varpå det sedan får vara permanent slut. Dessutom föredrar jag serier om vardagsliv som Maison Ikkoku och Kimagure Orange Road snarare än serier där en ung man återigen får ansvaret för världen på sina späda axlar.
Det här spelet kanske många av er redan känner till, men det ligger mig så varmt om hjärtat att jag kände att jag behövde ge det lite extra tid i strålkastarljuset.
Ett spel som simulerar vanliga människors ordinär, ofta tråkiga och ekonomiskt vanskliga vardag låter kanske inte spontant som något jättelockande. Richard Hofmeier har dock med sitt indiespel Cart Life skapat just detta spel. Resultatet är både snyggt, skickligt berättat och oväntat underhållande. Stundtals även riktigt hjärtskärande.
Jag har skrivit ett indietips innan (om indiespelet Norrland) men har inte officiellt invigt den här serien (som jag hoppas kan bli riktigt långlivad).
Ni som har följt mig kanske vet att jag har länge haft som ett dröm att vara en spelutvecklare och jag har till och med börjar studera Spelprogrammering på Blekinge Tekniska Högskolan. Men sanningen är, att efter alla dessa år med det definitiva drömmen har jag börjat få blandade känslor om det hela.
Tvåmannastudion Simogo från Malmö, som tidigare gjort bl.a. Year Walk och Device 6, har precis släppt första trailern till sitt nya spel The Sailor's Dream. Spelet ska handla om hav och drömmar fast mer än så har vi inte fått veta ännu.
Jag måste säga att Ubisofts spel gjorda i Ubiart är helt fantastiska! Spelade nyss "Valiants Hearts" som är kul, rörande och innovativt mina ögon. För er som gillar pusselspel, samt historia om första v
Assassin's Creed och Far Cry i all ära, men jävlar vad jag vill ha detta spel. Har aldrig vart så hypad på ett indiespel, men Cuphead ser så härligt ut med sin unika design. påminner mig om de gamla tecknade flme
Fyra år (!) efter spelet som skrev om regelboken för 2d plattformsspel och ett av de mest visuellt gripande samt atmosfäriska spelen någonsin, kommer den spirituella uppföljaren Inside.
Det började lugnt när jag var på väg till Mount Massive Asylum, jag måste bara säga att jag verkligen inte gillar mentalsjukhus, dem är fruktansvärda. Någonting har ju gått helt käpprätt åt helvete här, det kan jag säga direkt. Ni som älskar skräck och redan har bränt igenom spelet vet förstås det här.
Jag är så fruktansvärt fascinerad av skräckspel, jag är fruktansvärt rädd också. Enda sedan det släpptes så har jag tittat på det, intalat mig själv att jag måste spela det här.