Det här med självstudiedagar är egentligen rena rama döden för oss studenter som är nya i universitetslivet. Det kan ha något att göra med den absoluta tomheten på schemat, en indikation som hjärnan instinktivt tolkar som ledighet. Men nej, vill man ligga bra till på tentamen och samla ihop alla högskolepoäng som krävs för att få det där lilla godkännandet på examensbladet, då måste man ligga i. Upp med tuppen, raka vägen till biblioteket med dator och böcker under armen för en arbetsdag fylld av träsmak i baken och usla nackvinklar.
Jag är egentligen för ung för att uttala mig om Sonics glansdagar då han inbringade Sega seriöst klirr i kassan. Den enda association till den uppnosiga igelkotten jag egentliga har är alldeles för många timmar spenderade med Sonic Adventure 2: Battle rullande i ett Nintendo Gamecube som pojkvasker med växtvärk och puffskyddsfrilla. På senare år har jag dock insett att det kanske inte var det allra bästa spelet jag förstrött min dyrbara tid på. Musikspåren var däremot ljuvligt catchiga, trots att de inte kunde mäta sig med musiken från de äldre spelen. Någon som tycker likadant som mig är Steven Pardin, trummis i det helt magiska bandet Reign of Kindo. Han har skapat ett medley av gamla Sonic-dängor med hans trumspelande som huvudnummer, och jag måste medge att den blå klädseln och de röda skorna är pricken över i. Sexigt, svängigt och skit-jävla-bra.
Sitter och småjobbar, fulknåpar lite och smuttar på en avslagen vaniljkola då jag plötsligt snubblar över det vackraste jag hört på länge. Mina lustar kan ej längre tämjas. Därför delar jag nu detta eminenta bands (solomusiker, duuh) budskap till Gamereactor-massan - ni kan tacka mig senare. Jag brukar vanligtvis bara länka obskyra metaldängor till majoritetens förtret, men frukta ej! Plini väljer jag istället att klassa som bra, experimentell jävla musik. Ta dig en genomlyssning på deras två makalösa EP:s för att bygga dig en egen uppfattning.