Jag kan ingenting om bilar. Jag kan inte heller någonting om racing. I grunden är jag är förmodligen motorsportens svar på Jon Snow - jag vet ingenting, om någonting, överhuvudtaget. Att läsa Petters recensioner och artiklar om kommande simulations-racers är på så sätt lite som att hamna mitt upp i en upphaussad DOTA 2-match eller höra en pensionär prata om livet innan TV's genomslag. Jag fattar liksom noll, (zip, nada) samtidigt som jag slits med i entusiasmen och inlevelsen av att höra handlingar - som i grunden har noll resonans med min egen kunskap - beskrivas på ett så passionerat sätt. Det jag vill ha sagt med detta är att Project Cars 2 inte är ett spel byggt för mig. För det är ju någonstans svårt att ärligt bedöma en simulation av verkligheten när man inte är särskilt bekant med nämnda verklighet för fem usla korvören. Det går såklart, men det ger kanske inte så mycket till alla de som är mer bekanta med att ratta bensinkusar på daglig basis eller för de som besitter en marginellt bättre uppfattning om grundläggande däckfysik än undertecknad. Att jag slutligen är långt ifrån den tilltänkta målgruppen har dessutom märkts (med all tydlighet) under mina första dagar bakom ratten.