För 16 år sedan släppte Konami "Castlevania: Symphony of the Night" till första Playstation och för mindre än 1 år drog jag hem det till min Vita. Sen dess har jag återupplevt Alucards äventyr i slottet Castlevania flera gånger om. Dels för att se alla slut, men också för att det är så förbannat roligt.
Symphony of the Night, det enligt mig fjärde bästa spelet som någonsin gjorts är just det på grund av sin fantastiska design. Varenda liten centimeter av spelet känns genomtänkt. Det finns dessutom en väldigt väl balanserad svårighetsgrad förutom på ett ställe. Nämligen i klocktornet, den med alla snurrande kugghjul i. Den är förvisso riktigt bra gjord, det går inte att få en break i något av de rummen som banan utgör. Medusahuvuden respawnar ständigt och flyger runt åt alla håll för att putta ner dig på spikar eller vatten. Jävla knockback-effekt. Sen finns det även med några förjävliga Harpys som skjuter runt förödande projektiler mot dig. Dessutom är hela banan väldigt vertikal så det är svårt att hamna rätt för att undvika attackerna. En ren helvetsbana helt enkelt. Sen som om inte det vore nog: när man väl tagit sig igenom banan, blåslagen med hälsan i botten, så kastar de in en svår boss. Fuck you game!