Det är absolut högst subjektivt vad som fångar ens intresse vid den första interaktionen spel och spelare emellan. Vissa vill in i den omedelbara hetluftens krutstänkande, blodbesudlande, romantiserande och navigerande av de snirkligaste av konspiratoriska korridorer. Andra drar sig gärna kvar i startområdets varma inneslutning för att idka navelskådning eller bemästra svärdets nobla konst, i kamp med ett stycke extra besvärligt buskage. Om man som i mitt fall uppskattar film med scener där det panoreras (enligt vissa provocerande länge) i ultrarapid över distyngda heder med pinande vind som enda ljudkuliss, lyriskt muttrande om att sådant här är skälet till att ens slå korpgluggarna på vid gavel om dagarna. Då hör man nog sannolikt till gruppering två.