Jag spelar allt mindre och mindre. Långa dagar, ofta med övertid, på jobbet i kombination med att nyligen ha blivit småbarnsföräldrar har gjort att jag tvingats prioritera annorlunda med den tid jag får över. En oro jag däremot inte har, likt många andra nyblivna föräldrar, är den om hur många timmar lillen kan komma att spendera framför en skärm. För fastän jag gärna ser min son ta vara på varje sekund han har som barn så ser jag heller inga problem om han väljer att spendera sina timmar över, som jag planerar att få honom att förtjäna först, framför ett tvspel som han fastnat för. För med facit i hand var mina föräldrar den raka motsatsen, och med facit i hand så kan jag med ett flertal vuxna år i nacken konstatera att mitt trotsiga spelande aldrig höll mig tillbaka. Snarare tvärtom, och jag vill nu slå hål på myten om att tvspeleri skulle vara bortkastad tid, för i mitt fall ångrar jag inte en sekund. Faktiskt så har det resulterat i några av mina favoritminnen under min uppväxt, och det här är ett av de starkaste av dom.
Jag har alltid varit knäsvag för gamla TV- och dataspel. Kanske är det för att redan i ung ålder fick en Amiga med flertalet spel som senare ersattes med ett Sega Megadrive och därefter har det bara rullat på.