Pojkar växer aldrig upp, det är bara deras leksaker som blir dyrare. Visst är det så som talesättet går? Det är väl aldrig mer sant än när man är intresserad av snöskotrar och bilar. Tv-spel, datorer, teknikprylar etc. i all ära, men de kostar vanligtvis inte över 100000 kr att köpa åtminstone. Bilar kan ju bli nästan hur dyra som helst och snöskotrar ligger omkring 160-170000 kr för "värstingarna". Pengarna bara flyger iväg om man ska ha sådana intressen.
Har bott i denna stad i snart ett halvår och jag måste säga att jag känner mig mer ensam än någonsin. Jag trodde ärligt att allt skulle bli tipptopp. Det är det när jag väl får tillbringa tid med min flickvän. Men jag kan inte träffa henne så ofta av många själ, trots att vi bor närmre än någonsin. D.v.s. 10-14 mils avstånd jämfört med 85 mil som det var tidigare innan jag flytta.
Första gången som jag faktiskt bor på en annan ort och måste säga, "Jag ska åka 80 mil söderut till föräldrarna och fira." Det känns speciellt för mig och nytt. Men samtidigt känns det extra mysigt på något vis. En längtan och en spänning över hur mor har pyntat upp allt fint och prydligt.
Jag har skrivit det tidigare att jag börjat tappa lite hopp kring mina studier på universitetet. Men nu känner jag verkligen hur detta bara går nedåt hela tiden ju längre in i studiernas värld jag kommer. Hur kommer det sig då?