Om lite mindre än ett dygn sitter jag på flyget till USA (mer troligt i någon avlång vänthall i Frankfurt, men sådant hör till) tillsammans med mor och bror. Vi kommer att utgå ifrån Los Angeles, se och göra så mycket vi kan där utan att för den sakens skull stressa. Vi kommer sedan hyra bil och lämna änglarnas stad för Las Vegas, och sedan styra kosan norrut för San Fransisco. Tror vi är borta uppskattningsvis tre veckor och mycket tyder på att det kommer bli en oförglömlig resa för samtliga. Särskilt för mig och min bror som aldrig har varit på andra sidan atlanten men båda fått vår beskärda del av amerikansk populärkultur.

Det jag helt enkelt undrar är om ni läsare kan tipsa eller rekommendera något att göra som vi kanske har missat i förbifarten? Vi kommer att bo i samtliga storstäder och ha tid för både det ena och det andra. En del saker är redan bokade sedan länge (Universal Studios, Alcatraz osv) medan platser som Venice Beach, Grand Canyon och Joshua Tree Park är givna platser att se och uppleva. Men frågan är om det inte finns ännu mer oupptäckta skatter att utforska.

Det var sannerligen andra tider när man var yngre. Sova till 14, kolla sms elller Facebook vad som var på agendan (ofta fortfarande under täcket), äta något och börja styra upp inför kvällen. När jag pluggade kunde det bli torsdag, fredag och lördag. Fullt ös medvetslös. Hade ett flertal fantastiska stunder och minnen för livet med vänner jag träffade då och fortfarande umgås med.
Mina studerande år, allt flängande runt i Sverige (Sturecompagniet, Lund, mm) är en tid att minnas som jag verkligen värdesätter då jag antar det är en fas i livet. Detta toppades av ett års utomhusvistelse med jobb i Portugal och Spanien. Partybussar, afterwork mitt i veckan, svinbillig alkohol och behaglig temperatur gjorde att det blev en del fortsatt partajande.

Detta var emellertid då. Känner att mitt tåg redan har lämnat perrongen, så att säga. Visst blir det någon utgång/tillställning ibland, men inte på långa vägar lika omfattande som när man var yngre.
Sanningen att säga så prioriterar man annorlunda och värderar en lugn kväll hemma eller en filmkväll hos en kompis på ett annat sätt. På ett sätt är det synd då jag känner att jag ibland saknar, eller rentav tappat en del av det driv man hade förr. Jag var ganska over the top förr, inget var omöjligt och de likasinnade från förr är samma personer man tar det lugnt med idag. Det finns alltid olika minnen att diskutera, "Kommer du ihåg när?"-samtal och dylikt är helt fantastiskt. Ibland ger vi oss på ett eller flera försök att återgå till forna tiders stordagar, men lika snabbt inser vi att det var då, Nu är nu.

Med detta sagt så har jag blivit erbjuden att följa med en gammal vän (som verkar dragit ihop ett jättegäng av gamla bekanta) ut på gamla stamstället ikväll. Det är inte svårt att räkna upp roliga anekdoter och händelser i samband med dessa personer.
Å andra sidan är jag extra trött efter att ha tränat kampsport fyra dagar i sträck och behöver all vila jag kan få, så står lite i valet och kvalet. Oavsett är jag övertygad om att det bara kan bli bra!

Jag tänker väldigt mycket. Somliga skulle garanterat kategorisera mig som en såkallad "övertänkare", vilket kanske inte är särskilt långt från sanningen. Har väl alltid haft prestationsångest i det mesta jag tagit mig an, oavsett om det är säljtävlingar på jobbet, träning, ett parti fia med knuff eller bara att prestera bättre. Problemet är att det sällan slutar med bättre, det ska hela tiden vara bäst. En mentalitet som hela tiden gör att man blir ens egna värsta fiende. Det går inte att fylla kvoten, aldrig att bli helt nöjd. På sätt och vis kan denna form av vinnarmentalitet vara nyckeln till att nå toppen inom det mesta, men samtidigt tror jag många fastnar i sig själva. Det är dessa vi aldrig hör talas om.

Vi drabbas alla av negativa tankar ibland. Ljug inte för dig själv. Vi har alla varit där någon gång, men huvudsaken är att vi inte bosätter oss i det negativa. Vi ska inte heller låta det passera och bara låtsas som ingenting, utan försöka reflektera över varför vi reagerar som vi gör.
Jag kan vara ärlig och säga att en del händelser i mitt liv gjort att jag känner att jag måste prestera ständigt, vilket både fört med sig mycket gott och mycket ont. Ser jag tillbaka (reflekterar, som jag sa att man bör göra) över det som varit är det lätt att vara efterklok och tycka att man borde gjort ditten och datten istället för att fortfarande leva med dåvarande resultatet. Ändå är det med blandade känslor man ser tillbaka på det, och inser att det ändå fanns mycket bra saker i ens liv man kan glädjas åt, se tillbaka på med ett leende.
För att ta ett exempel tänkte jag för en stund sedan på en av många fantastiska stunder jag hade när jag bodde och jobbade utomlands 1 år. Något liknande skulle aldrig gå att replikera idag, det skulle inte bli samma sak. Däremot vill jag att det ska finnas utrymme för nya, fantastiska minnen man kanske låter passera för stunden men kommer se tillbaka på i framtiden.

Jag tror det värsta man kan göra är att låta skiten från det förflutna förtära en. Jag vet och känner människor som låter det som hände för över tio år sedan äta upp dem dagligen. Något som påverkar deras livsval och situation än idag. Dessa kanske även saknar verktygen för att se sig själva utifrån, jag vet inte. Trasiga människor blir sällan fullständigt hela.

Låt oss ägna en tanke till varandra där ute. Vi levar i en kall värld vi själva har varit med om att skapa.

Finns det något värre än att inte kunna utöva det man älskar? Oavsett om vi talar om att spela fotboll, spela trummor (tänker på dig Petter), ta långa promenader eller spela blockflöjt så är det inte lite dystert att acceptera det faktum att man ibland råkar ut för extrem otur i sitt utövande. Det enda som egentligen går att göra för att förebygga skador är att lära sig av sina misstag och absolut inte stressa tillbaka.
Personligen tycker jag att man ska kasta sig upp i sadeln igen, men med tanke och förståelse till varför man föll av från första början. Annars missar du sannolikt sadeln helt och drattar på ändan igen - denna gång med ännu dystrare framtidsutsikter. Även icke bestående förhinder som till exempel en förkylning behöver rejält med tid för att kroppen ska vara återställd. Har själv slarvat tidigare och tränat när jag borde vara sängliggande, resultatet har därmed blivit såpass dåligt att jag fått ställa in trevliga tillställningar jag bokat in i kalendern. Det är bara inte värt det.

Idag utförde jag en självförsvarsteknik på träningen som resulterade i ett halvt lyft av en person som är 20 kg tyngre än mig själv. Det gick alla tiders. Innan vi skulle växla roller var det meningen att jag skulle prova en gång till, bara för att tekniken skulle sitta som en smäck. Om jag försöker mig på en smärtsam tillbakablick och analys av vad som egentligen gick snett, så måste jag använt min egen rygg när jag i själva verket borde fokuserat på styrkan i mina ben. Det har sina nackdelar att vara nära 190 centimeter. Mycket rygg att skada.

Just nu ligger jag i min annars så bekväma soffa med bordet bredvid riggat som ett apotek med utförsäljning. Varje steg är en plåga, att gå upprätt är helt uteslutet. Hur jag än försöker stretcha för att göra det någorlunda uthärdligt hör jag den där lilla rösten i bakhuvudet som påminner mig om att det minsann inte är första gången jag skadat ryggen. Det som väntar nu är en kontrollerad, men frustrerande kurering för att inte av misstag utveckla världens sämsta hållning. Egentligen har jag ett ärende på träningsklubben imorgon (idag) med. Samt på torsdag. Detta är numera helt uteslutet, vilket är sjukt påfrestande. Samtidigt är jag glad att det inte blivit något värre.

Har du någon gång råkat ut för någon skada som satt stopp för det roliga på obestämd tid?

Eller om det var 55, jag kommer inte ihåg. Oavsett var det ingen tvekan om att slå till när ett av den förra (eller blir det förrförra) generationens bästa spel reades ut på PSN. Tror förövrigt kampanjen sträcker sig till den 20:e, så in och fynda (fanns flera guldkorn) bland titlarna.

Själva upplevelsen måste beskrivas som ett kärt återseende. Har inte spelat San Andreas på cirka 10 år, men blir snabbt varm i kläderna och det är enkelt att förstå varför de flesta anser att San Andreas är Rockstars bästa verk. Visst har mycket förändrats åt det bättre i de senare spelen (spelkontrollen är provocerande dålig för ett spel som har sålt över 20 miljoner exemplar) men det är fortfarande ett av världens coolaste/töntigaste spel. Ena sekunden bränner man ner haschplantor åt en påtänd hippie, nästa befinner man sig i kontrollrummet på ett fraktfartyg beväpnad med ett katana-svärd. Soundtracket är spot on 1992, även om det borde vara olagligt att plocka bort Rage Against The Machines superhit "Killing In The Name" vilket verkar gjorts i ett senare skede av oklar anledning.
Tycker att San Andreas gjorde en del saker betydligt mer rätt än vad Rockstar senare åstadkom med GTA IV, även om det sistnämnda spelet utmärker sig på ett flertal bra sätt det med.
Spelmoment som design, grafik (för att ha släppts på PS2 hösten 2004), story, karaktärer, röstskådespelare och uppdragsvariationen är top notch i varje avseende. Plus i kanten för humorn med. Man förstår betydligt mer av innebörden i dialogerna än vad man gjorde för 10 år sedan, så att säga.

Har du inte redan upplevt GTA San Andreas eller bara vill roa dig ett par nostalgiska timmar tycker jag du bör stifta bekantskap med spelet på nytt. Om inte annat för att lol:a i mellansekvenserna.