Blade Runner 2049 var förträfflig

Något osannolikt har hänt. En lika mirakulös som metodiskt bevarad hemlighet som gömts undan från det lilla som kvarstår av mänskligheten. Ett ögonblick som försvunnit med tiden, likt tårar i regn. Men i Blade Runners kala, döda värld finns det inget rum för dessa unika ögonblick. Den här sargade världen vägrar acceptera replikanter som sin egna och är direkt ogästvänlig, trasig, instängd och översköljs dagligen av hemskt oväder. Men ändå trivs jag. Ändå känner jag mig trygg i Denis Villeneuves hårt knutna grepp, vars dystopiska vision direkt överträffar föregångarens med sin överväldigande mänsklighet.

Den kalla stålen som omger den avskurna Los Angeles-staden, det piskande regnet som öser om kvällarna och det skärande neonljuset genom smogen kontrasteras med känslan av ett raspigt fotografipapper, en len pianotangent och en smutsig tygbit som väcker barndomsminnen, i en film som med allra största försiktighet återupptäcker Ridley Scotts oförglömliga filmvärld. Det är rentav poetiskt hur filmen nuddar vid så många mänskliga punkter i en så solkad planet, hur nostalgiska begär blommar upp i de mest otänkbara av stunder, där det vackra med filmen ligger i hur filmen struntar i om det är människor eller replikanter som interagerar med varandra i scenerna; det storslagna ligger i värdet som karaktärerna ger varandra och sin omgivning, där den minsta betydelselösa detaljen kan vara det största beviset på hur ovärderlig den mänskliga sentimentaliteten är.

Det som kanske mest förvånade mig med filmen är hur simpel den är i grunden. Trots det futuristiska scenariot och den cyberpunkiga teknologin känns filmen klassisk på något vis, likt de gamla dagarna där den filmiska berättarkonsten var den viktigaste pelaren. Historien doftar klassisk, hårdkokt deckar-noir, där ljussättningen och skådespelarnas (i synnerhet Harrison Ford) enorma närvaro helt dominerar scener. Kopplingarna till filmklassikern känns aldrig forcerade eller inklämt som fanservice, utan bakas naturligt in i en mörk, gåtfull berättelse med flera lager. Jag ska såklart inte säga alltför mycket om handlingen i sig för att inte förstöra överraskningarna, men jag kan säga att historien är otroligt välskriven och leder till en så genuint mäktig och fenomenal klimax att jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte fick tårar i ögonen av extas.

Många har kallat filmen för ett mästerverk och det är väl något som tiden får utvisa när filmen har smält ner ordentligt. Men detta är ingenting annat än en fantastisk filmupplevelse och en värdig uppföljare till en av filmhistoriens bästa filmer - det är en tung, seriös och vacker framtidshistoria som förutom lite småklen musik emellanåt och några irriterande produktplaceringar, helt förtrollade denne inbitne dystopifantast.