Mina Årets spel 2017 #20-11, del 1 av 2

Normalt sett brukar jag enligt traditionen bara utse mina 5 spelrelaterade favoriter från det gångna året, men med ett spelår såhär välfyllt, där det kvalitetsmässiga snittet på vad som släppts kanske är högre än någonsin tidigare så känns det för mig oundvikligt att uppdatera och rekommendera dig i spel du kan ha missat och bör kolla närmare på. För med The Game Awards nu i bagaget så märks att mina absoluta favoriter gått osedda mer än vad som för mig är önskvärt där många av deras nomineringar dock kommer att upprepas, men då i en helt annan ordning. Några simpla regler innan vi sätter igång är att inga remasters, remakes eller "game of the year/complete editions" kan nomineras, hur gärna jag än önskade att ge Mario Kart 8: Deluxe en hög placering på listan. Jag kommer också för varje blogginlägg rada upp 2 stora besvikelser för året, för på samma sätt som jag vill uppmana till årets bästa så vill jag också hänga ut besvikelserna, för även de har det funnits gott om.

ÅRETS BÄSTA

20. Resident Evil 7: Biohazard
En fantastisk reebot av en serie som på senare år haft identitetskris. Vad som däremot höll tillbaka spelet från en högre placering på listan för mig är att spelet ju längre äventyret pågår tappar momentum. Fantastiska 2 första timmar men där magin avtar, blir sämre, timme efter timme.

19. Mario + Rabbids: Kingdom Battle
XCOM 2 formulan går 7 år och uppåt i en barnvänlig tappning lite väl för enkel för sitt eget bästa. 2 världar kolliderar otippat bra ihop, och fastän du aldrig har tråkigt så saknar spelet också de avgörande minnesvärda momenten som får det att sticka ut i en tävling så tät bland årets bästa spel.

18. Warhammer 40k: Dawn of War 3
Dawn of War 2 var, är, ett av mina absoluta favoritspel. Toppen inom genren av strategispel med diablo-aktigt lootsystem och djup anpassningsbar story fylld av minnesvärda strider du sällan kommer att glömma. Dawn of War 3 tog bort mycket av det jag älskade mest med föregångaren. Sneglade mellan en hybrid av ettan och tvåan och blev i slutändan mellanmjölk som inte gjorde någon fullständigt nöjd. Stundtals hittar spelets kampanj rätt, och det må vara seriens bästa multiplayer som i slutändan resulterade i ett bra spel men som var för långt ifrån vad jag i slutändan ville ha.

17. Nier: Automata
När platinum games leverar på topp så känns det som att det är en studio som helts skapats efter min spelrelaterade smak och för att försöka fylla alla mina gränslösa over the top behov. Nier: Automata är inte Platinum Games bästa spel. Det är inte ens ett spel som kan mäta sig med deras bästa prestation inom genren, Bayonetta. Men det är ett spel som vid sina bästa punkter visar att en fantastisk grund lagts för att kunna spåna vidare på en mer balanserad och finslipad uppföljare.

16. Gravity Rush 2
Föregångaren höll jag som en av årets favoriter när det begav sig, och fastän del 2 är mer av vad jag älskade, med en del moment som faktiskt otvivelaktigt var bättre så trollbands jag inte fullt till samma höjder som i spelet som jag tycker gjorde sig bäst handhållen med PSvitans unika funktioner.

15. Gran Turismo: Sport
Med lite mer innehåll vid lanseringen hade detta kunnat bli en av de absolut bästa racing simulatorerna någonsin. För det som faktiskt fanns var något av det mest finpolerade genren sett, då från en utvecklare som jag länge trott tappat gnistan helt. En av årets största överraskningar som i de flesta fall inte bara levererade för mig, utan även överpresterade.

14. The Surge
Årets mest underskattade spel i min mening fylld av minnesvärda bossar, bra bandesign och en rolig unik tvist i det dark souls inspirerade spelsystemet som faktiskt i min smak levererar över spelet det inspirerats av. Mer varierande fiendedesign med utbreddade attackmönster och med större valmöjlighet av klasser med unika funktioner hade kunnat placera denna redan underskattade titel i min topp 10 över årets bästa spel.

13. Horizon: Zero Dawn
Ett grafikmässigt mästerverk som levde upp till alla mina förväntningar i en genre jag annars gärna drar mig ifrån. Jag drogs inte helt till craftingsystemet som i min mening tog upp lite väl mycket plats i spelet, och jag gillade heller inte hur fienderna, trots logisk design som backar upp det, slukar pilar jag måste smida till förbannelse. Annars ser jag få punkter som guerilla games hade kunnat prestera bättre i en IP jag hoppas och förväntar mig att vi kommer få se mycket mer av.

12. Super Mario Odyssey
Ett mästerverk är det absolut inte, oavsett vad en nästan förväntad kommande metacritic länk hävdar. För den nya hattmekaniken är inte tillräckligt rolig för utrymmet det tilldelats, och jag finner också gång på gång enorma portioner av spelet som saknar det som alltid för mig varit ett signum för spelserien av gränslös finpolering där varje yta uppfyller ett syfte som representerar spelglädje. Detta har varit ett toppen år för Nintendo. Super Mario Odyssey var fantastiskt, men absolut inte företagets eller spelseriens topp som många vill kalla det.

11. F1 2017
F1 2016 var det bästa F1 spelet som någonsin gjorts, och i en duell av vilket av 2017 och 2016:s upplaga du ska välja så är det i princip omöjligt att reda ut en värdig vinnare. För bortsett från att F1 2017 ger mer av det jag älskade i 2016 så har jag inte lika roligt inför racens träningar som slukar stor del av kampanjläget, och i utbyte av detta så får jag också retro race och något förbättrad körkänsla i 2017 års upplaga. Oavsett vad du föredrar så kan du inte hitta fel i F1 2017, som jag absolut vågar kalla årets bästa racing simulator med god marginal.

ÅRETS BESVIKELSER:

4. Mass Effect: Andromeda
Enformigt, fult och ett karaktärsmässigt magplask. Ord jag aldrig trodde att jag skulle komma att använda i samma mening som en del i Mass Effect serien men som tyvärr blev fallet med Andromeda.

3. Warblade: Senua's Sacrifice
3 Game of the Year vinster till ett spelmekaniskt tunt, överspelat och långtråkigt äventyr med vedervärdiga enformiga pussel som jag med alla delar adderade som bäst kan kalla mediokert.