Mina Årets spel 2017 #10-1, del 2 av 2

ÅRETS BÄSTA:

10. What Remains of Edith Finch
Gone Home slog ner som en blixt från ovan och levererade med en genre som jag utifrån inte i mitt liv kunnat förstå hur man ska kunna roas av. Vad som följde därefter var genomspelningar av spelets alla konkurrenter, men det är först nu ett spel med liknande koncept kunnat trollbinda mig till fullt lika höga nivåer, och i många sammanhang överträffa dom. Ett kort, men så fokuserat äventyr fyllt av atmosfär med ett av mediets vackraste berättelser någonsin.

9. Tales of Berseria
Spelmekaniskt är förändringarna egentligen inte enorma, något Tales spel emellan, men i en tvist av att spela ur "ondingarnas" perspektiv med långt mer relaterbara karraktärer än tidigare i en mörkare värld gjorde detta till spelseriens absoluta topp tillsammans med Tales of the Abyss i min mening. Toppa denna med en mekanik som faktiskt inte är trasig, och därför inte behöver fixas, finjusterad till dess absoluta bristning, så har vi ett av årets bästa spel som konstigt nog skiner med sin frånvaro från nästan samtliga nomineringar i slutet av året.

8. Night in the Woods
Ett spel som gav mig stora Stand by Me vibbar, med tappningar av de sociala momenten från Persona serien. Välskrivna fantastiska karraktärer i en värld fylld av charm, men också mörker där ditt uppdrag är att lista ut vad som egentligen händer med den lilla stad och barndomsvänner som du återvänder till. Jag njöt av varje stund i Night in the Woods.

7. Xcom 2: War of the Chosen
En spelserie som jag har så mycket hatkärlek till. För i den enorma expansionen, som nyhetsmässigt likväl hade kunnat kallats XCOM 3, så kvarstår många av spelseriens stora problem. Det är inte alltid rättvist hur bra du än må vara på strategi. 2 identiska strategier kan utspela sig på 2 helt förödande sätt, där tur på lika mycket gott som ont har en stor avgörande del i några av spelets svåraste slag, och där fastän du erbjuds stora valmöjligheter i teknologierna du kan utveckla så finns det alltid avgörande bättre prioriteringar som du får upptäcka, men inte kan backa tillbaka till, i spelvärldens mest oförlåtande trial and error spelmekanik. Stressen är alltid enorm i XCOM, men när den fungerar som bäst så är det en spelmekanik skapar några av mediets mest minnesvärda strider, fastän de är unika för dig och oscriptade, som om det vore på löpande band. För det är nästan aldrig du kör över ditt motstånd, och du kommer behöva göra förödande uppoffringar på regelbunden basis. Det här är Xcom serien i sin topp, och en stor del av mig hatar att rekommendera något så varmt som orsakat mig så mycket smärta och stress.

6. Tekken 7
Fighting blir inte bättre än såhär. Tekken tycks alltid bringa ut sitt bästa i de udda numreringarna, och fastän Tekken 5 gått i timmar med nästan 4 siffror, ett av mina mest spelade någonsin, så ser jag längre inte någon som helst anledning till att återvända till det med en uppföljare såhär välpolerad med nya cinematiska justeringar som jag inte längre känner att jag kan klara mig utan. Alla mina förväntningar toppades i Tekken 7, den nya kungen av fighting.

5. Persona 5
Spelet som jag trodde skulle bli min favorit för året uppfyller egentligen allt jag önskade av det, men överträffas i slutändan av andra titlar som vågar mer. För i slutändan så är det här precis det du kan förvänta dig av ett spel i persona serien. Med lite starkare story än föregångarna men där jag inte fastnade lika mycket för karaktärerna eller designen som i Persona 4. Persona 5 är ett fantastiskt spel men som oväntat överträffas av några få utvalda oväntade mästerverk i ett av spelhistoriens tätaste år på oförglömliga spel.

4. The Legend of Zelda: Breath of the Wild
En opopulär åsikt från min sida har alltid varit att Zelda i 3D är vansinnigt överskattat, där jag trollbundits av nästan samtliga tappningar i 2D, roats av 3D versionerna men aldrig fastnat. Breath of the Wild tillför däremot såpass mycket mer än tidigare 3D titlar och vågar på riktigt gå all in på kraven som ställs på dig för att överleva vildmarken. Nästan inget spel förlitar sig lika snyggt i hur du själv måste överleva spelets utmaningar, där dina idéer trots att de inte förklaras nästan alltid är genomförbara så länge de är logiska. Detta faktum, med fler men ändå snabbare och mer tillfredsställande puzzel och med spelseriens absolut mest intressantaste story gör att jag inte längre kan förneka Zelda i 3D perspektivets briljans om det är mer av detta vi har att vänta oss av serien.

3. Xenoblade Chronicles 2
Jag köpte en konsol enbart för Xenoblade Chronicles X, och med Xenoblade Chronicles 2 upprepades historian, däremot med ett långt lyckligare slut. För det jag avskydde med både spelet och konsolen i fråga med Wii U i Chronicles X så älskar jag konsolens mekanik i Switch och hur Chronicles 2 oavkortat ger långfingrer i allt som inte fungerade med föregångaren. Med lite mer finpolering i miljöer och variation hade detta kunnat bli ett av tidernas bästa japanska rollspel. För stridsssytemet och spelmekaniken vi får är något, om inte DET bästa genren sett med den starkaste uppsättningen av karaktärer spelserien någonsin haft. Jag har aldrig sträckspelat ett spel som jag gjort med Xenoblade Chronicles 2. Ett 60 timmars spel på 7 dagar där jag bortsett från luddig bandesign nästan älskade allt och aldrig tröttnade.

2. Yakuza 0
Jag har spelat alla tidigare delar av serien bortsett från Yakuza 2 och Dead Souls. Tyckt om men aldrig ens tänkt tanken på att ge valfri del högre än en svag 8:a av 10 i min betygsskala. Men som från ingenstans kom spelet där precis allt föll på plats för serien. En ursprungshistoria perfekt för nya att hoppa in till med bättre strider än någonsin, med vad som kom att bli min favoritstory i ett spel någonsin. Egentligen bättre allt än något som spelserien någonsin snuvat vid och gör bättre än vad jag trodde att spelseriens byggstenar ens kunde resultera i. Hade det inte varit för dom kopiösa beroendeframkallande mängder timmar som min vinnare av årets spel resulterade i jämförelse med Yakuza 0 samt att man kan anklaga spelet för att återanvända bossar i en utsträckning större än lusten att besegra dom igen så hade detta, utan någon som helst tidigare antydan på det varit mitt favoritspel för 2017.

1. Nioh
Så länge har jag försökt älska Dark Souls serien. Köpt alla, kommit långt på några men alltid lagt av där jag oavsett populär åsikt tycker att det inte finns någon spelserie på marknaden som behandlar svårighetsgrad på ett skitigare sätt och nästan bygger allt på frustration och trial and error framför riktig, utmanande skicklighet där du får verktygen att lyckas bra redan vid dina första försök även om du befinner dig i en position av konstant underläge från nästan början till slut i din första genomspelning. När du bemästrat Niohs spelmekanik
så uppstår ett flow som jag inte kunnat hitta i andra spel utöver Ninja Gaiden. En spelserie som Team Ninja, Niohs utvecklare, också stått för men helt raserat tillsammans med min tro på att studion haft något som helst mer att ge. En oväntad överraskning i en tidsepok jag älskar med en beroendeframkallande mekanik du kan sjunka 100-tals timmar i utan att känna dig färdig tack vare ständiga uppdateringar som månad för månad tillför nya förbättringar och nytt innehåll. Jag visste att det fanns något för mig att hitta i denna spelmekanik som jag inte hittat rätt till förrän Nioh, och 2017:s bästa spel är för mig ett spel jag aldrig kommer glömma och kanske till och med aldrig släppa.

ÅRETS BESVIKELSER:

2. Warhammer 40k: Dawn of War 3
Ett spel som hamnade på min lista över årets bästa spel med som ett av årets största besvikelser? Absolut. Dawn of war 3 var för mig årets mest efterlängtade spel, alla kategorier oavsett platform där allt på förhand talade för en fullträff men där framförallt tonen var som borttappad i slutprodukten och där så många av alla moment som jag helt förälskat mig från Dawn of War 2 var helt borta och troligtvis aldrig mer kommer att ses åter i serien. Där Dawn of War 2 var mörkt och coolt var Dawn of War 3 WWE. Jag hade roligt i spelet, men jag förknippar det med så mycket mer sorg än lycka.

1. For Honor
Jag älskade allt jag såg från tidiga trailers av spelet, men vad jag inte visste var att verkligen allt spelet hade att erbjuda var ett unikt stridssystem som hela spelet enformigt nog byggdes upp kring, och som då inte ens kändes varesig spännande eller speciellt roligt efter den första passerade timmen. Att trycka in detta som ett fullprisspel och försöka dölja bristerna i en lövtunn, påklistrad långtråkig story och en multiplayer påsnudd till rekord obalanserad är hånbart, och jag kommer aldrig någonsin ge en krona till For Honor som spelserie som redan gett mig långt mindre än vad jag hoppats på och betalat för.