Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Människan är en social varelse?

Skrivet av ironmanken den 20 november 2017 kl 00:53
This post is tagged as: Kärlek och relationer

Såvitt jag upplevt det är det också en myt. Det kan även vara min vana att ifrågasätta sådant som andra tar för givet:

Stort sett finns det två sorters personer (och då menar jag inte med kön).

Inåtvända och Utåtvända personer.
Den första sorten trivs med Avskildhet och Meditation. Den andra gillar TIllsammans i Grupp.
Någonstans läste jag att merparten, ca 55% är Inåtvända, fast de lärt sig vara mer utåtriktade för att det ger framgång i världen.

Redan från början engageras man i sammanhang där föräldrarna håller på med minspel och pratar hela tiden, för att få barnen delaktiga. Jag förstod aldrig det där pratandet där munnen gick på tomgång. Min mormor var sådan. En del personer (Utåtriktade) tycker det är väldigt jobbigt när det är tyst.

Jag tycker tvärtom. Kallprat, väder och vind och problem intresserar mig inte. Inåtvända personer är mer upptagna vilka känslor som sker inom dem. En del personer "hittar sig själv" tillsammans med andra. Andra föredrar sitt eget sällskap. Troligen har du en bit av båda delarna, även om den ena är dominerande.

Granskandet om människan är en social varelse, fick mig att fundera såhär:
Vi är inte sociala från början. Vi "tvingas" bli det. En gång i tiden skyddade det mot rovdjur och andra grupper som ville ge sig på ens egen.

Om du är någorlunda som jag uppskattar du stunden när du behöver till toa - i avskildhet, eller när du kommer hem från en fest och äntligen får lägga dig - i avskildhet - i sängen.

Visst, jag ser en viss poäng med grupper. När man ska flytta sitt bohag, eller spelar en lagmatch (krigar), då underlättar det att vara flera. Grupper funkar så länge man har ett gemensamt mål. Snart dyker dock enskilda åsikter och värderingar upp ändå. Det är inte så att du börjar med grupptänk och sedan utvecklar egna funderingar. De kom först.

Alltså anser jag att "människan är en social varelse", är en myt - som framställs av de som trivs mer i sociala sammanhang.

Jag undrar hur en person blir som växer upp som en Robinson Crusoe - helt isolerad från andra. Det finns berättelser om personer som växt upp med djur (som Mowgli) och de har då härmat djurgruppen de befunnit sig i.
Människan är ynklig, jämfört med andra djur. Hon kan inte jaga sin mat själv, utan lång träning. Så hon gör som gruppen, det är det enda sätt hon vet.

Människan har förmågan att längta efter en partner, mer än för bara reproduktion,
Beror inte denna längtan på en ensamhet inombords, ett ställe som bara en person kan nå?
Är det inte därför vi försöker dela tankar, känslor och åsikter med varandra?
För att vi inte är sociala på insidan? Att vi alltid är själva där, oavsett hur väl någon försöker förstå oss?

Han är social. Därför projicerar han det på "alla". Jag är inte social, även om jag kan delta i grupper - när jag väljer det. Därför är min utgångspunkt att "ingen" är social. De har bara lärt sig vara det...

Star Wars Battlefront II

Skrivet av ironmanken den 16 november 2017 kl 03:08
This post is tagged as: Spel

Nej, inte det som släpps snart. Det som kom till Xbox!

I kampanjen så buggade färgerna och jag glömde bort spelet så småningom.
Det fanns däremot ett läge som funkade: Starfighter Assault.

Det gäller att förstöra en Star Destroyer eller ett rebellskepp.
Båda har eskorter och kanoner över hela skeppet.
Välj sida och skepp bland 3-4 per sida.

Det är allt! Eller? För mig behöver det inte alltid vara märkvärdigt och grafiskt bländande.
Jag kör bara Assault, inte ens CTF-läget.

Det är något oerhört charmigt med enkla uppdrag som kan utföras i valfri ordning och att anfalla en Star Destroyer, genom att slå ut delar bit för bit. Det spelar inte ens någon roll att alla andra är botar - jag har spenderat orimligt långt tid i just detta läge.

Hoppas det är lika roligt nu, i kommande Star Wars (Battlefront II).

Ett versus-läge med rymdstrider. Det är ungefär allt som behövs för ett bra spel!

Det roligaste jag hört om Framgång:

Skrivet av ironmanken den 14 oktober 2017 kl 07:33
This post is tagged as: Egenskaper, Kärlek och relationer, Framgång

Jag blir irriterad över framgångsrika som säger sig ha sådana problem. Att en del som fått den, inte vill annat än bli av med den o.s.v. Det här uttrycket slår dock rekord:

Bitch Godess Success

"In a 1906 letter to H. G. Wells, the philosopher William James (1842-1910), wrote that: "The exclusive worship of the bitch-goddess Success is our national disease." Aldous Huxley helped focus this a bit more in saying: "The point of William James's statement is that reaching Success demands strange sacrifices from those who worship her."

Länk: Bitch Goddess Success/

En parallell skulle kunna vara hinduiska Gudinnan Kali, som både ger och tar.


Jag gillar uttrycket, även om jag inte alls håller med om vissa punkter. Författaren till bloggen påstår att man ska slå sig fram som en gladiator, samtidigt som man ska vara medkännande och förstående. Sedan påstår han att "lek" stort sett ska upphöra. Han fattar inte vad "lek" innebär, så han dissar ut det direkt.

Han påstår att man måste vara en supermänniska som kan allt och har överblick över allt.
Dumheter!, säger jag. Ett företag byggs av personer som är bra på olika saker.
Som kompletterar varandra. Visst, det är bra om du är insatt i flera områden. Men alla?
Det är bara löjligt. Då får du leta upp en gud som är villig att jobba för dig, som inte begär något betalt.

Människor har brister. Som ledare är det en stor fördel om du känner till dina egna.
Vilka områden som är bättre att delegera (låta någon annan sköta).
Försöker du göra allt, kommer du kollapsa.

Jag påstår att "alla" som varit framgångsrika inom ett område har haft Lek inom sig.
Med Lek menar jag då t.ex:

* Ett nyfiket och utforskande sinne.
* En attityd att prova något ingen annan gjort.
* En "nybörjar-attityd - att se saker som om det var första gången,
* En kreativitet där man kombinerar två kända fenomen.
* En förmåga att skapa relationer till andra.
* En förmåga att följa en instruktion.
* En förmåga att passa tider/ vårda ditt yttre/ hålla löften/ sätta mål, bl.a.

Alla dessa egenskaper lär du dig som barn. Sedan underlättar det givetvis om du har eller har utvecklat en rejäl portion tålamod också. Något som författaren inte ens nämner
- vill jag trycka på extra mycket: Meditation.

Jag vet att jag tjatar ofta om det. Meditation ger dig balans, klarar tankarna och är bättre för både dig och dina anställda, än att kunna slåss som en gladiator. Det är en felaktig föreställning att "de fittigaste överlever" (survival of the fittest). Fit - betyder även Passa In. De som är bäst på att Anpassa Sig till Förändringar - är de som är bra lämpade att styra ett företag.

"Den lämpligaste ledaren vill inte (leda)."
Joakim Jern

Han tror att folk faktiskt kan styra upp en del saker själv,
bara de får instruktion hur slutprodukten ska se ut.

I det bästa företaget behöver han lägga sig i så lite som möjligt och saker funkar utmärkt ändå. Den person som kan ersättas (!) Det låter ju lustigt. Många företag gör tvärtom - bygger upp det kring en enda nyckelperson som lämnar ett stort tomrum om denne försvinner.

"Ledare... är den som säger rätt sak vid rätt tillfälle."
Joakim Jern

Om en som städar toaletter upptäcker att det brinner - så skulle jag hellre lyssna på den,
än den som försöker sopa problem under mattan. En som sitter på höga hästar och tror att de aldrig kan ramla.

Nu har du en del att fundera över om du vill dyrka Gudinnan Framgång. Hon tar fram både det värsta och bästa inom dig. Du vill så gärna vara hennes Utvalda, eller hur?!

Jag vet inte vem som myntade uttrycket "Bitch Godess", men den personen hade en del insikt i vår tudelade natur.

Mera Retro!

Skrivet av ironmanken den 1 september 2017 kl 17:35
This post is tagged as: Egenskaper, Spel, Musik

Dåtiden hade en hel del härligt att bjuda på. Så skönt att många börjat ta upp det igen!

Jag är svag för retroprylar i allmänhet och spel i synnerhet.
Är inte neon och 2Dskjutare det bästa som hänt på länge?

Observera att det finns en grov gräns man bör undvika att klampa över för ofta
(Super Mario komplexet). När samma spel släpps till tjugo olika format,
eller Streetfighter HyperDyper MegaPlus IV kommer.

Själv gillar jag åttiotal, plattformsspel av gamla skolan och neon.
Massor av neon så att ögonen får orgasm.
Projekt Remedium verkar per automatik intressant, liksom Paprium.

Vadå nytt? Ta det gamla som funkade och gör en bättre version!

För ett par veckor sedan skojade jag med en bekant:
"Det är tur att jag har bra förebilder" (för mitt gitarrspel)
Underförstått att "komma någonstans i livet".

Vad har du för förebilder då? , frågade han.

"Tja, Gustaf, Knasen och numera har jag lagt till WASP och Mötley Crüe!"
(De två första lata och/ eller dryga, de andra två av
de stökigaste hårdrocksbanden på 80-talet).

Fast de spelar ju så skön musik!

Jag gillar folk som släpper LP-skivor nu, alla dessa nya spel där ögonen bombarderas av neon och retroflörtar.
Jag gillar fortfarande plattformspel i 2D (gärna med Star Wars tema) och att inte behöva tänka på så mycket vart jag ska gå. (Tills det tar stopp och jag inser att den andra hissen var bättre).

Jag gillar att slippa jaga runt som en turbomatad lämmel för att hitta
det där viktiga föremålet/ switchen som gör att jag kommer vidare.

Ett bra spel är som ett schysst gitarrsolo.
Det ska tillföra något till mitt liv.
Det ska lyfta från mängden, visa indiviualiteten och kreativiteten.
Inte hålla på i evighet som Yngwie Malmsteen.

Jag gillar folk som gör en hyllning till det de tyckte om - på sitt eget sätt!

Inspirationen får gärna vara en tidigare hjälte eller fenomen och man gör en braksnygg parodi på det.
Tänk t.ex. Turtles Tournament Fighters. Det var Streetfighter tryckningar och det funkade.
Tänk Clayfighter (som visserligen hade dålig kontroll) men jag höll på att skratta läppen ur led.
Tänk Earthworm Jim och Nakna Pistolen som driver med allt inom sin genre.

(Och nu har jag nog slagit mitt eget rekord i parenteser,
i en och samma blogg... så det är bäst jag slutar här!)

Mer Retro!

Neon, Metallbokstäver. Nitar och Läder. Opolitisk Korrekt Musik
(eller heter det Politisk O-Korrekt?)
Fläskiga gitarrer, dubbelkaggar och LP-skivor. Ja tack! En stor portion till!

10 Rock-album som påverkat mig:

This post is tagged as: Musik

Jag gillar sådana här 10-listor, fast det har du väl redan hajat!

Ah, 80-talet. Neon, nitar och läder.
Fast jag är född -75 så är det här "mitt" årtionde, i alla fall musikmässigt. I vanliga fall brukar listorna ha favoriter eller i alla fall tidsordning.

Rock... är att ta steget bortom ordning, så här kommer de utan inbördes placering:

1. Powerslave, Iron Maiden
Det här var första 'Maiden skivan jag hörde. MIn favoritlåt på skivan blev Aces High med Bruce "The Air Raid Siren" Dickinson.

2. Slippery When Wet, Bon Jovi
Är det rock? Hårdrock? Någon sorts hybrid, men Bon Jovi när han var som bäst. Någonstans efter skivan Blaze of Glory blev han mer mes-rockare än den tungrockare han varit.

"Wöö-woo, wöö-wooh." Inledningen på Livin' on a prayer satte tonen och sedan fortsatte det lika bra hela plattan igenom. Jepp. På den tiden skulle allt släppas på vinylskivor.

3. Come out and play, Twisted Sister
Det här var min första fullängds-LP som jag ägde. Det var skitigt, rått... och jag älskade det!
(min första platta, en EP var We're not gonna take it, också Twisted Sister)
"Twisted Sister.... Come out and play...!"

4. Intermission, Dio
Nr. 3 och 4 på listan fick jag som bonus när mina föräldrar skaffat mig en trumpet.

"No sight of the morning coming. You be lost on your own... like a rainbow in the dark"
Det var mystiskt. Det var tungt. Det var den texten som fick mig att totalt fastna för Dio.

Iron Maiden. Twisted Sister. Dio.
De tre banden var länge min form av Tre-enighet. Vem fan bryr sig om gudar och tråkiga bibliska namnlistor.
Powerslave. Come out and play. Rainbow in the dark. Min oheliga trio. Dyrkat!

5. Where the action is, Westworld.
Farsan var med i en skivcirkel under flera år. Det gjorde att jag fick höra musik jag aldrig annars tänkt på.
Westworld var som en käftsmäll med låtar som Where the action is, Sonic Boom Boy, Injection 1-2-3 och mer därtill. Ladda ner den, låna den av din kompis som är fast i 80-talet, eller spela in den på kassett (som jag gjorde!) Men lyssna på den!

6. Revenge, Eurithmics.
Men... vad är det här? var min första tanke. Det var helt klart inte hårdrock, för farsan var mer insnöad på rock som Beatles, Status (Quo) och Queen. En tjej som sjunger... och skitbra dessutom! "Thorn in my side..."
Ett stycke musikhistoria. Ett band som hade en riktigt bra förstaskiva... och resten föll bort i glömska. Men den där första gången....!

7. Bitterblue, Bonnie Tyler.
En jäkla låt. Med säckpipor. Och jag var såld direkt. Lägg till den hesa rösten hos fröken Tyler och låtar med sådan smärta i rösten. Du behöver bara höra en enda jäkla låt med Bonnie Tyler. Titel-låten. Sedan... kan du dö lycklig!

Okej, den är från 90-talet. Ändå är det en av skivorna som påverkat mig mest.

8. Främling, Carola.
Jag var åtta år och insnöad på Dio och Twisted Sister. Sedan kommer hon. Jag skämdes att jag gillade Carola som hårdrockare. Fast... det var ju en sådan jäkla bra låt! (nåja, Främling var det riktigt drag i, resten berörde mig knappt) Det var första steget mot att bli mer accepterande mot all sorts musik, bara det är fart i låten!

9. Rockin' all over the world, Status Quo.
Tänk att jag alltid har svårast för plats nio. Då inser jag att listan närmar sig sitt slut. Tionde platsen har jag redan spikat, så nu börjar det mariga.
Samlingsplattor... kan vara himmel eller helvete. I mitt fall det förra. Det bästa av Status' låtar med bl.a. "Caroline, Rockin' all over the world, In the army now" o.s.v. Utan den här hade Status Quo bara passerat obemärkt... och det hade ju varit förskräckligt att missa den biten av rockhistorien!

10. Breakin' the law, Judas Priest
Farsan hade lånat några skivor av sin bror, bl.a. Judas Priests "Ram it down". Den var bra, men när jag hittade Breakin' the law - på kassettband - då var min lycka gjord direkt. Har du sån't här? var min första tanke. Jag som trodde farsan bara hade mesigare rock. Så "gömmer" han ett sådant guldkorn. Gömde och gömde förresten, den stod bland alla andra (numrerade) kassettband. Och jag som trodde det var lika tufft som Beatles. Ungefär.

Vilka plattor (skivor) har påverkat dig mest? Gärna en kort motivering, då jag verkligen älskar att höra bakgrund till din musikstil.

Ah, ens första skiva. Sätter sig i minnet direkt. Det här... var en av mina...