Något jag alltid köper med mig orimligt mycket av under mina USA-resor är sneakers. Man kan inte få för många, så är det bara. Något jag däremot sällan köper är specialutgåvor, detta av den enkla anledningen att de är våldsamt fula. Det problemet har dock inte Puma och Playstation.

De har nu utannonserat en gemensam kollektion av kläder och sneakers - som faktiskt är riktigt tjusiga. För att göra en kort historia ännu kortare, så är det definitivt "Mäki tar två"-varning på dessa (för alla er som minns Petters gamla bloggserie).

Blir det ett par (eller två) till dig själv?

Ni vet säkert precis vad jag menar. För ett par år sedan lanserades flera minikonsoler efter att Nintendo startade trenden med en miniatyr-NES. Den blev så populär att scalpers slängde sig över den och därefter följde bland annat minivarianter baserat på Super Nintendo och Mega Drive. 

Men... sedan tog det lite stopp. Visst har det kommit miniversioner på Ataris och Commodores produkter, men var är Neo-Geo Mini (nej, miniarkadkabinettet räknas ej), Nintendo 64 Mini, Sega Saturn Mini, Dreamcast Mini, Playstation 2 Mini och Xbox Mini?

Möjligen ligger en del av svaret i det faktum att spelen till de äldre formaten var så oerhört små att minnet var ett ickeproblem. Ska det ingå 25 Playstation 2-spel (vilka låg på DVD) skulle det onekligen bli lite tuffare. Dessutom... de bästa minikonsolerna baseras på de två sista generationerna ur pixeleran. De tidigaste generationerna inom 3D är däremot lite mer svårnjutbara idag, något den som köpte Playstation Mini nog märkte.

Men ändå, jag är fortfarande sugen. Att dra fram min omsorgsfullt nedpackade Saturn för att spela Athlete Kings, Nights into Dreams och Saturn Bomberman är för meckigt. Jag vill helt enkelt ha minikonsolen för att på 30 sekunder kunna vara igång med någon gammal klassiker.

Finns det något gammalt konsolformat som du skulle köpa en minikonsol av utan att ens blinka?

Sega Mega Drive II Mini är den bästa minikonsolen hittills med runt 60 utmärkta spel, där de många är ovanliga och därför svårare att få tag på.

Som så många andra har jag under helgen suttit klistrad framför Fallout på Amazon Prime tillsammans med min sambo, där vi båda verkligen älskar serien. Det är väl möjligen Brotherhood of Steel-vinkeln (och karaktären Maximus, spelad av Aaron Moten) jag hade kunnat vara utan eftersom den liksom känns inklämd för att få en ursäkt att inkludera de ikoniska T-60 Power Armor - men då letar jag verkligen fel.

Men... som för så många andra har TV-serien gjort att jag blev sugen på att återvända till den radioaktiva ödemarken. Fallout 3 och New Vegas känner jag mig ganska klar med och basbyggandet i Fallout 4 gillade jag inte, och valet föll således på Fallout 76. Ett spel jag lirade en del för länge sedan. 

Även om det vid lanseringen var i ett bedrövligt skick och Bethesda hanterade exakt allt fel, så har deras hårda arbete sedan dess lönat sig. Idag är det ett riktigt maffigt Fallout som fungerar mycket bra till konsol och som är sprängfyllt av innehåll. Att det dessutom kan spelas med andra (om man vill, jag har mestadels utforskat på egen hand) är såklart också en bonus, och det ger onekligen lite mer liv att man nu och då ser en annan spelare.

Det är dock såpass balanserat att man fortfarande känner sig som en ensam överlevare och systemet är ju inte alls utformat för att man ska jävlas med varandra. Det gick därför smidigt att återvända till Bethesdas radioaktiva värld, och jag tror att jag kommer lira detta flitigt under några veckor framöver.

Men... som jag skrivit tidigare är det få spel som har ett trevligare community än Gears of War. En kul kontrast att i ett av de mest hårdkokta och våldsamma spelen som finns, hjälper gamers varandra, är uppmuntrande och tycks ha fokus på att det ska vara kul. Precis tvärtmot hur det är att lira Call of Duty, Halo eller för den delen praktiskt taget alla större fightingspel online (jag älskar dem ändå, men störiga communityn har de!). 

Nu har jag dock en seriös utmanare - Fallout 76. När jag likt Ella Purnells karaktär Lucy MacLean kom släntrande i Fallout 76 för första gången på åratal, så blev jag oerhört väl mottagen. Folk hejar, försöker hjälpa till på olika sätt, postar emotes och ger föremål (även sådana som kan köpas för riktiga pengar). Jag hade absolut inte förväntat mig en massa rövhattar och har såklart stött på många trevliga communities tidigare (inte minst i ett rent PvP/PvE-spel som Sea of Thieves, där folk ofta är villiga att hitta på grupptokerier), men det här var på en egen nivå.

Det var först under söndagen jag drabbades av en person som sköt åt mitt håll - innan jag insåg att han bara försökte peka ut bra loot åt mig. Det här communityt är next level trevligt.

Låt dig inte luras av deras hårdkokta utseende, det här är uteslutande goa gôbbar.

Fallout-serien har naturligtvis varit under utveckling i viss mån i flera år, men att teamet följde The Last of Us tidigt förra året och inspirerades av det fina hantverket, får vi ändå ta för givet. Det har ändå gått över ett år från att The Last of Us avslutades till att Fallout hade premiär, så lite inspirerander mpste det ha varit att se framgångarna.

Jag försöker absolut inte ta något från Amazon Primes utsökta arbete ifrån dem, utan bara konstaterar att en hög ribba ligger där den ligger, och den ska man ju helst över. Nu har vi två serier på två år som baseras på TV-spel med ganska nördiga teman (zombies respektive radioaktiv postapokalyps - det är inte direkt danska kriminalserier och svensk diskbänksrealism), som ändå lyckas med konststycket att "bara" vara bra serier.

Och det känns ju lovande. Jag förutspår att Fallout inte bara kommer få kanonfina betyg, utan även bli vettlöst populär, och nu tror jag filmfiganterna kommer vakna på allvar. Netflix gör ju sina relativt billiga produktioner (som ofta är animerade) baserade på TV-spel, men nu lär fler vilja kasta sig in i leken med satsningar på så kallad live-action (alltså otecknade projekt, det som egentligen heter spelfilm, vilket dock tenderas att misstolkas som TV-spelsfilm idag). 

Kanske kunde Red Dead Redemption bli en TV-serie? Eller varför inte Final Fantasy? Kanske något riktrigt militärporrigt med Call of Duty? Och Diablo skulle väl kunna bli en riktigt mörk serie? Varför inte något Bourne-inspirerat med Sam Fisher? Eller låta Assassin's Creed breda ut sig i ett historiskt äventyr? Och Tomb Raider för tusan? Varför inte ett Mass Effect-drama? Och nog är väl The Elder Scrolls som klippt och skuret för köttig fantasy?

Möjlkigheterna är oändliga, och det kommer krävas bra folk och mycket resurser. Men det man får på köpet är ett genomarbetat och älskat universum som folk dras till av en anledning. Det har verkligen sprutat ut olika typer av TV-spels filmatiseringar senaste tiden av varierande kvalitet, men jag tror att vi under några år kommer få se ett stort fokus på framför allt påkostade TV-serier istället. Och blir de såhär bra, är det inte som att jag klagar.

Alla älskar Fallout, och långt fler än TV-spelspubliken tittar. Filmföretagen följer såklart noga, och det är nog bara en tidsfråga innan exempelvis Call of Duty blir TV-serie.

Jag vill ju gärna tänka mig att AI aldrig riktigt kommer kunna skapa som människor gör, där jag främst tänker på det konstnärliga. Men... frågan är om det är mer önsketänkande och vad jag nog hoppas på, snarare än vad jag verkligen tror. En god vän till mig skickade idag dessa exempel på låtar som skapats av AI med enkla och allmänt tillgängliga verktyg.

Den första är en Dune-musikal, vilket är ganska precis lika dumt som det låter som. Men det är ändå en Dune-musikal komplett med en skicklig orkester och sång, och jag kan givetvis inte avgöra om det är en AI som gjort det eller ej, vilket ändå är anmärkningsvärt.

Det andra exemplet är kusligare eftersom det handlar om en typiskt modern countrydänga av precis det slag jag knarkar på regelbunden basis med steel guitar, texter och en enklare tid och en röst som drar lite åt Toby Keith-hållet. Hade någon spelat den för mig, hade jag givetvis aldrig ens funderat över om en människa skapat den, utan kanske rent av frågat efter artisten för att lägga till i min egen countrylista.

Ingen kommer ju någonsin erkänna att AI tagit över skapandet, men när musiker kan rendera en hitlåt så lätt, är det ändå svårt att tänka sig att det inte kommer påverka hur musik skapas inom en mycket nära framtid. Även om det inte nödvändigtvis handlar om att låta AI göra allt, så kan en artist ta allt de gillar ut en artificiell låt och göra det till sin egen, och hävda att de själva skapat den.

Är detta ens ett problem, är det inte bra att den som är sugen på en Europe-platta i bästa The Final Countdown-anda bara kan efterfråga detta och få det? Kanske, förmodligen är det väl det. Men vad det kommer göra med människors skapande i framtiden och vad det i sin tur får för konsekvenser vet jag faktiskt inte. Men jag vet att en hel del av den kultur vi kommer konsumera ungefär från och med nu är helt artificiell.

Den länkade (och rätt svängiga) countrylåten jag länkar ovan är precis lika äkta som denna bild.