Varken Playstation 5 Pro eller en portablem Xbox har utannonserats, men förstnämnda har redan haft otaliga läckor, och i fallet sistnämnda verkar det alltmer troligt efter att läckor, bra insiders och även Xbox-teamet antytt i omgångar att det är på gång. Och för mig låter det som att julhandeln 2024, som är något slags halvtid i konsolvärlden denna generation, kan komma att handla om en mer kraftfull Playstation 5 och en bärbar Xbox. 

Möjligen att de inte släpps förrän 2025, men jag tror även att de gärna slipper konkurrensen från Switch 2 och vill förekomma den.

Om det nu stämmer att dessa båda alternativ är på gång, så glädjs jag åt det, för som jag sagt många gånger gillar jag när vi får något nytt i spelvärlden istället för bara "följa John" med alltför snarlika alternativ. Därmed ser det ut som att den som vill spela Grand Theft Auto VI nästa år kommer kunna göra det i bästa version till Playstation 5 Pro, medan den som skaffar den portabla Xboxen kan lira samma spel sittandes under ett parasoll i solstol på Kanarieöarna. Sådant piggar upp.

Oavsett vilket alternativ just du föredrar, så är det ju just alternativ. Och att få två tydliga val är ju ljuvligt - och motiverar även att faktiskt skaffa båda, för den som är lagt åt det hållet.

Så... med det sagt. Vad är det mest sannolikt att du skulle investera i, en Playstation 5 Pro eller en bärbar Xbox? Eller hör du till dem som vill ha båda, eller känner att du inte behöver bättre grafik denna generation samt sällan spelar bärbart?

Det kan bli så barockt att Playstation 5 Pro, en bärbar Xbox och Switch 2 alla lanseras samma år. Var beredd på blödande plånbok.

Du kan säkert relatera till känslan när du avslutat en mästerlig TV-serie, läst klar en bra bok, sett en bra film - och liksom bara önskar att det inte skulle ta slut. Jag har haft många sådana exempel genom åren, inte minst Half-Life 2, Halo: Reach, The Witcher 3 och Persona 5 Royal. 

Men... slut tar de, och därefter infinner sig en tomhet. Visst kan jag spela om dem, men det finns ju även annat jag vill lira och den där första genomspelningen får man ju bara just första gången oavsett. För mig var även rebooten Yakuza: Like a Dragon ett sådant spel och jag drog omkring i den jättelika spelvärlden och gjorde alla möjliga saker jag tidigare hade ratat för att maxa allt.

Till slut fick jag dock rycka av plåstret och inse att det är dags att gå vidare. Och under helgen har jag börjat närma mig samma punkt i Like a Dragon: Infinite Wealth (gillar du japanska rollspel med massor av story, så missa det inte). Jag vill verkligen inte ta farväl av alla underbara karaktärer och deras ljuvliga munhuggande, jag vill inte sluta gå på obskyra nudelhak och ta del av ett spontant bordsnack, jag vill inte sluta maxa mina vapen och dessutom finns det ju så mycket att upptäcka.

Resultatet har blivit att jag nästan spelar orimligt långsamt, återvänder alltför ofta till DonDoko Island för att skämma bort gäster, försöker maxa alla yrken för samtliga karaktärer och lägger även ner tid på sådant som jag inte gillar (jag fattar fan inte hur folk kan vara så bra på basebasll-biten). Men... drygt 130 timmar senare börjar det nu vara dags för mig att rycka bort plåstret och börja invänta nästa huvudspel i serien, vilket lär lanseras tidigast 2027, och bara att skriva det gör att jag känner mig lite sorgsen.

Låt höra, vilka spel har du haft svårt att säga farväl till?

Bara några timmar till i denna underbara värld, därefter är det dags att säga "hejdå" och framför allt "på återsende" till Ichiban Kasuga.

Undantaget Max Payne-spelen (inklusive del tre) så är den typen av tredjepersonsaction sällan några toppspel, men för min egen del har de alltid varit något av guily pleasers. Jag älskade Dead to Rights när det begav sig år 2002, gillade verkligen Wet från 2009 och samma sak med Remember Me från 2013.

Jag talar om klassiska enmansarméer som får skjuta sig igenom sisådär tusen fiender på klassiska 80-talspremisser utan att jag ska behöva reflerktera över att jag spelar den störste massmördaren genom alla tider, tillförmån för ganska repetitivt underhållningsvåld. Jag ser spelen som ett slags förlängning av den typ av titlar som lanserades till NES, Mega Drive och Super Nintendo.

Och snart är det förhoppningsvis dags igen. För Spine visas just nu på Game Developer Conference och under en demonstration under kvällen fick vi se tidigt gameplay. Visst går det lite för sakta och mer våld skulle behövas för rätt tryck, men det är gun-fu på ett sätt jag tror jag kommer älska och ser fram emot att få skjuta ihjäl motsvarande ett mindre rike på den Europeiska kontinenten där det nu släpps. Kolla in presentationen härunder.

Spine släpps förhoppningsvis senare i år, men något släppföntser har det ännu inte. Jag ser iallafall fram emot att få parkera hjärnan och utföra riktigt tjuiga massakrer när det väl blir dags.

Vad tror du själv, är denna typ av idiotaction något du gillar, eller behövs mer substans för att du ska trilla dit?

Hade en lång fika med en gammal Gamereactor-kollega nyligen och diskussionen gled bland annat in på Super Mario bros Wonder. Ett spel vi båda älskar.

Det gäller allt från gameplay till design, omspelbarhet och musik. Eller... vi trodde oss iallafall älska musiken och båda sade sig minnas hur vi suttit och diggat soundtracket medan vi spelade. Så varför kunde vi inte minnas något?

Kanske är problemet att Nintendo är lite för bra på vad de gör. De envisas nämligen med att ge i princip varenda bana ett eget tema. Därmed får den som spelar igenom äventyret bara höra låtarna en gång, eller möjligen en knapp handfull om de även ska plocka alla hemligheter. 

Att jag i sömnen kan nynna ledmotivet till Super Mario Bros, vet exakt hur Super Mario Bros 2 låter och behöver höra typ en halv sekund av Super Mario World innan jag vet vilket spel det handlar om - beror ju på att det var musik som återkom. Man fick höra låtarna så ofta att de faktiskt satte sig. Därför kommer jag ihåg modern spelmusik från en väldans massa titlar som Fall Guys, Rocket League och Sea of Thieves - men alltså inte Super Mario Bros Wonder som har musik i toppklass. Faktum är att jag inte ens kan nynna på en enda låt såhär på rak arm.

Det är absolut inget underbetyg till Nintendo, tvärtom är de som sagt nog lite för bra på vad de gör. Jag hoppas därför att de vågar återanvända mer av sina bästa låtar framöver. Spelmusik är ju kul och ofta får man ju en uppsjö av minnen som rullar över en när en älskad låt spelas, men då måste man ju kunna komma ihåg dem också. Då behövs mer än en uppspelning.

Spelmusik idag är allt oftare av hissmusikmodell och låter som filmmusik. Just Nintendo brukar dock ha spelmusik som låter som spelmusik.

Jag tänkte raskt börja med en disclaimer, jag bryr mig egentligen inte hur folk uttalar saker och ting så länge det är begripligt. Det är ju lätt att bli elitist när sådant kommer på tal - men man kan ju tycks att saker och ting är intressanta ändå.

Och med det ur världen så finner jag det lite fascinerande att just Final Fantasy VII, med sina många lojala fans (jag är ett av dem), lyckats inkludera två karaktärer som mer eller mindre mangrant döpts om i folkmun. Den första är såklart den mest uppenbara, Cait Sith, som ju även dyker upp i Final Fantasy VII: Rebirth.

Jag har genom åren hör säkert tio uttalsvarianter på karaktären (några jag kommer på direkt är "Kate Sith", "Ket Shee", "Kite Sith", "Kie Shee" och "Ka-ching") - och i höstas slog Square Enix själva fast hur det ska vara... nämligen "Kate Sihth", även om det givetvis dök upp fans som förklarade för Square Enix att de inte visste vad deras egna karaktärer hette. Men det finns en annan som också sällan får höra sitt rätta namn, och det är Aeris.

Då är det inte efternamnet Gainsborough jag främst tänker på, utan det faktum att hon egentligen heter Aerith (tanken var att man skulle tänka på Earth, alltså planeten Jorden, fast med ettt extra i) sedan Square Enix förtydligade saken efter den japanska utgåvan för snart 30 år sedan. "En skitsak och vem bryr sig", tänker säkert många som sagt fel i hela sitt liv, men ändå skulle studsa till rejält om någon i bekantskapskretsen började uttala "thank you" som "sank you" eller hävdade att "Spider-Man" hette "Thpider-Man". 

Så vart vill jag komma? Ingenstans, jag gissar att de flesta sagt fel i alla tider och kommer fortsätta göra det, och kanske är det lika bra eftersom de är mer kända under sina felaktiga uttal. Men lite ovanligt är det allt med ett så vansinnigt känt och stort spel där två av de huvudsakliga karaktärerna har namn som inte gått fram.

Ka-ching på väg till Golden Thaucer. Tror jag.