Svenska
Blog
Min backlog: Batman - The Telltale Series

Min backlog: Batman - The Telltale Series

Skrivet av Korschuk den 15 oktober 2017 kl 21:20
This post is tagged as: Batman - The Telltale Series, Point & Click, Visual Novel, Choose Your Own Adventure

Det var i slutet på maj i år som jag drog igång mitt desperata försök att minska spelen i min backlog en aning. Jag tänkte att jag behövde börja med en mjukstart och drog igång Batman - The Telltale Series då jag visste att det inte är ett särskilt långt spel. För er som inte är bekanta med Telltales andra verk så är det ett Point & Click spel där man tar sig an rollen som Bruce Wayne/Batman. Du gör detta genom att välja dialogval, göra quick time events och i vissa partier får man klicka på objekt för att undersöka dem och föra berättelsen framåt. Mina tankar om spelet kommer här nedan:

Det bra:

Som i det flesta andra Telltale spel är dialogen och röstskådespelet riktigt bra. Handlingen är också otroligt engagerande och intressant. Telltale har helt klart velat göra sin egen tolkning av Batmans värld som sticker iväg lite från den etablerade världen många är vana vid. Som ett Batman fan känner jag att de behandlat Batman och hans skurkgalleri med den respekt de förtjänar och jag känner mig genast hemma i den värld Telltale byggt upp.

Det dåliga:

Spelmotorn Telltale använder är fortfarande bedrövlig och trots att både karaktärsmodeller, omgivningar, texturer och animationer ser ut att komma från nästan två konsolgenerationer sen så flyter inte spelet på särskilt bra heller. Fast att jag spelade det på dator med nog med kraft i burken för att spela de flesta moderna spel maxade i 60 fps med en upplösning på minst 1080p. Som nämnt ovan så är spelet verkligen ingen fröjd för ögonen heller vilket är synd för bättre presentation skulle definitivt lyfta spelet en aning. Valen som man gör känns som det har betydelse just i stunden men i slutändan betyder de egentligen ingenting för berättelsen i stort vilket jag hade problem med redan under min genomspelning av det första Telltale spelet jag provade The Walking Dead. Quick time events är inte något som går hem hos mig heller och jag hade hellre sett att det inte var med alls istället för att det dyker upp någon gång ibland när utvecklarna är rädda att man inte ska vara engagerad nog i Batmans berättelse för att hålla sig vaken hela spelet igenom.

Nu gillade jag faktiskt min tid med spelet trotts att jag låter aningen negativ i mina åsikter här. Mest på grund av den intressanta berättelsen och karaktärerna vars nya tolkningar fick det hela att kännas mer spännande än bara ännu en Batman berättelse i mängden. Men jag tycker verkligen Telltale behöver stanna upp och titta på vad man kan göra annorlunda istället för att fortsätta massproducera titlar som de gjort under senaste åren. Antingen bör de utveckla spelmekaniken så spelarna får mer kontroll över karaktären de spelar eller så kan de skippa quicktime events och point & click grejerna och låta spelet vara en hög budget visual novel med dialogval som faktiskt betyder något istället. För jag börjar verkligen bli trött på deras slagord om berättelsen är individuell för varje person och hur spelet anpassar sig efter valen man gör då det blir ganska snabbt uppenbart att det inte alls är många val som har stor betydelse när man spelar om spelen i fråga.

Jag kommer inte sätta något betyg på spelen jag delar mina tankar om då jag tycker att det är bättre att läsa en text och fundera kring det personen har skrivit än att skippa texten och skrolla ner till ett betyg och sen vara förbannad över att spelet har fått fel betyg på grund av dina egna personliga åsikter om spelet. Nästa spel jag kommer skriva om från min backlog är: Vanquish

HQ
När man handlat för mycket och spelat för lite

När man handlat för mycket och spelat för lite

Skrivet av Korschuk den 9 oktober 2017 kl 21:54
This post is tagged as: Backlog, NieR Automata, Mario + Rabbids Kingdom Battle

Tänkte det var dags att starta igång bloggen igen efter några års vila. Nu vet jag inte om så många läste bloggen när jag höll på sist, men jag tänkte mera göra det för min egen skull då jag gillar att skriva ner mina tankar och känner att jag har saknat skrivandet sen jag slutade på högskolan för några år sedan. Så det här blir ett sätt att komma igång med att skriva igen samtidigt som jag vill dela med mig av mina åsikter och tankar om diverse ämnen inom spelvärlden och annat.

Dagens ämne: Min enorma backlog!

Sedan tidigare i år så har jag börjat sakta men säkert spela igenom spel som jag köpt men som jag aldrig spelade klart. När man väl fick ett fast jobb så började man samla på sig en hel del spel (gjorde jag redan innan också så klart) men nu kändes det ju liksom som att det inte fanns några gränser. Problemet blev väl att jag oftast påbörjade ett spel sen efter nyhetens behag hade lagt sig så hoppade man fort in i nästa spel istället för att avsluta det man påbörjat. Detta medan man fick mindre tid till att spela på grund av jobbet. Jag har startat upp ett backloggery konto och börjat registrera alla spel jag har ligger och skräpar i lådor och på diverse konton i olika speltjänster. Skrev dock bara upp spel jag vet att jag vill spela klart och hoppade över spel jag gav upp med för jag vet att jag helt enkelt inte gillade spelen. Har inte heller skrivit upp sånt som fighting spel och diverse andra spel där det roliga kommer från att köra matcher mot vänner och AI inte från att nå något specifikt mål eller köra klart spelets berättelse. Har ännu inte uppdaterat backloggen med alla spel som jag inte klarat till PS3, Wii U, Wii och 3DS men jag känner att de jag har på listan just nu räcker gott och väl ett tag framöver. Att fylla på listan med ännu fler spel för tillfället skulle nog bara ge mig ångest över hur många spel det faktiskt är.

Sen jag drog igång det hela har jag köpt mycket mindre spel jämfört med hur jag handlat åren innan men det har fortfarande blivit en del nya inköp av spel som jag verkligen velat spela. Just nu håller jag på och arbetar mig igenom NieR: Automata sakta men säkert och ska också försöka bli klar med Mario + Rabbids Kingdom Battle innan Super Mario Odyssey släpps. Tänkte ta och dela med mig om tankar kring spel jag klarat sen jag drog igång mitt 'lilla' projekt i kommande bloggar då det varit en hel del spel jag tyckt väldigt mycket om. Blogg bilden visar den nuvarande statistiken för mitt backloggery konto.

Hur är det med er andra gamereactor medlemmar? Har ni en enorm backlog som ligger eller lyckas ni köra färdigt ett spel innan ni börjar på nästa?

Vill passa på att tacka gamereactor medlemen Krispig för min nya avatar och bloggbanner!

HQ
Nightwish - Endless Forms Most Beautiful intryck

Nightwish - Endless Forms Most Beautiful intryck

Skrivet av Korschuk den 7 april 2015 kl 20:07
This post is tagged as: Nightwish, Endless Forms Most Beautiful, Weak Fantasy, Élan, Yours Is An Empty Hope, Shudder Before the Beautiful, Our Decades In The Sun, My Walden, Edema Ruh, Alpenglow, The Eyes of Sharbat Gula, The Greatest Show On Earth, Tuomas Holopainen

Den 27:e Mars släpptes ett av årets mest efterlängtade album för min del. Det var äntligen dags att få höra på vad Tuomas Holopainen och de andra medlemmarna i Nightwish hade åstadkommit med sin nya skiva Endless Forms Most Beautiful. Nightwish förra album Imaginaerum står sig som ett av mina absoluta favoritalbum så förväntningarna inför Endless Forms Most Beautiful var riktigt höga. Förväntningarna blev inte direkt mindre när det avslöjades att en del låtar på albumet skulle vara inspirerade av Charles Darwin och evolutionsläran, Sen jag fick hem skivan är den i stort sett det ända som spelats ur datorhögtalarna och hörlurarna och jag är redo att dela med mig av mina intryck.

Albumet börjar med låten Shudder Before The Beautiful, som gick att ladda ner gratis från Nuclearblast innan skivan släpptes. Det är en väldigt upplyftande låt om rymden, planeter och liv som fungerar perfekt till som inledning och för att introducera ett ämne som återkommer under albumets gång. Det bjuds på vackra melodier, fantastiskt sång från Floor Jansen och en refräng som fort sätter sig på minnet. 4/5

Andra låten bjuder på en mörkare ton och går under namnet Weak Fantasy. En dyster, vacker och intensiv låt som kritiserar organiserad religion och hur det används till att utnyttja folk. Enda sen första gången jag hörde låten har jag gillat den otroligt mycket. Det bjuds på en väldigt vacker melodi, fantastiskt sång, en underbart skriven låttext och hela låten känns perfekt genomtänkt in i minsta detalj. 5/5

Singeln Élan som släpptes tidigare i år är nästa låt på skivan. Det är en lättsmält låt som handlar om att man ska uppskatta de små ögonblicken i livet och som uppmuntrar till utforskning och lära. Det är en helt okej låt men i jämförelse med mycket annat på skivan så bleknar den totalt, dock passar den väldigt bra in om man lyssnar på skivan i sin helhet. 3/5

Skivans tyngsta och mörkaste låt Yours Is An Empty Hope kommer härnäst och det är en riktig upplevelse. Texten är rätt svår att tyda men jag skulle gissa på att den handlar om nätmobbningen gruppen fått utså efter byten av sångerskor och stilar. Fantastisk musik blir det i alla fall och jag sitter som tagen från första till sista stund. Otrolig insats från bandet, Floor och Marco levererar riktigt bra sång och orkester partiet i mitten är väldigt stämningsfullt. 5/5

Our Decades In The Sun är nästa låt, en ballad om bandet mellan barn och deras föräldrar. Låten ingjuter ett otroligt lugn i en från första ton med sin otroligt varma låttext kombinerat med den vackra melodin. Floor gör återigen en otrolig sång insats, däremot känns låten aningen för lång för sitt eget bästa. 4/5

Därefter kommer låten My Walden. En varm och glädjande låt om att hitta en plats inom sig där man känner sig trygg. Här får nya bandmedlemen Troy Donockley verkligen visa vad han går för och det är en fröjd att lyssna på. Floor briljerar återrigen med sin fantastiska röst. 4/5

Låten som delar namn med albumet dyker sen upp, Endless Forms Most Beautiful. Det är en låt om evolution och hur fantastisk detta fenomen egentligen är, hur alla olika varelser på våran planet utvecklats från samma ursprung. Återrigen bjuds vi på en storslagen, upplyftande melodi som firar livet och att man ska uppskatta det otroliga underverk det egentligen är. Jag verkligen älskar den här låten, låttexten är perfekt, sången är fantastisk och bandet och orkestern samspelar på ett oerhört vackert sett. 5/5

Nästa låt Edema Ruh, är en hyllning till Kingkiller Chronicles skriven av Patrick Rothfuss om jag förstått det hela rätt, En lugn och vacker melodi med ett fantastiskt solo parti. Det är lite synd att den hamnar mellan två av mina favoritlåtar på skivan och det är inte riktigt förän nu när jag sitter och lyssnar en sista gång på låten för att skriva ner mina tankar som jag verkligen uppskattat den för vad den är. 4/5

Alpenglow är nästa låt på albumet som jag ser som en hyllning till människan samtidigt som den handlar om att acceptera att människans resa kommer ta slut förr eller senare. Låten är för mig väldigt upplyftande samtidigt som den är aningen tragisk. Anledningen till att jag uppskattar den så mycket skulle kunna vara hur pass bra låttexten stammer överens med min egna världsbild. Verserna och Refrängen är suveräna, melodin helt underbar och jag kan inte sluta höja Floor Jansens otroliga sångförmåga till skyarna 5/5

Den instrumentala låten The Eyes of Sharbat Gula är den näst sista på skivan och den är inspirerad av Sharbat Gula ( http://en.wikipedia.org/wiki/Afghan_Girl ). Det är en vacker melodi som ger mig otroligt starka bilder i tankarna medan jag lyssnar på den. Dock har jag svårt för instrumentala låtar och vet inte om det är något jag kommer lyssna särskilt ofta på. 3/5

Albumet avslutas med den 24 minuter långa låten The Greatest Show On Earth. Richard Dawkins (Författare) lånar ut sin röst för att läsa upp citat från hans verk och ett citat från Charles Darwin. Jag skulle kunna säga att låten summerar allt som albumet redan handlat om perfekt och tar oss från Universums början, till livets begynnelse, människans uppkomst och fall och vad som kommer därefter. Varenda gång jag lyssnar på låten hör jag något nytt och jag har svårt att ens beskriva känslorna jag får medan jag lyssnar på den. Sånginsatserna är briljanta, musiken magisk och låttexten är underbar. Tuomas Holopainen levererar ett perfekt avslut på en underbar resa. 5/5

Nightwish överträffar ännu en gång alla mina förväntningar när de levererar en skiva med fantastisk metal som levereras med träffsäkra och smarta låttexter, magiska melodier och en perfekt sånginsats från nya sångerskan Floor Jansen. Albumet hamnade fort på toppen bland mina favoriter och blev det andra albumet som påverkat mig så mycket att jag gråtit av glädje. Jag ser väldigt mycket fram emot att få höra vad Tuomas Holopainen och hans gäng hittar på här näst, men först vill jag höra den nya musiken spelas live senare i år.

~Time to rest now and to finish the show and become the music, one with Alpenglow~

Äntligen fick man en anledning till att spela på sin PS4

Äntligen fick man en anledning till att spela på sin PS4

Skrivet av Korschuk den 11 mars 2015 kl 16:41
This post is tagged as: DmC: Devil May Cry

Min PS4:a har knappt använts något senaste året. Infamous Second Son och Metal Gear Solid Ground Zeroes spelades flitigt ett tag men sen blev det inget mer. Den har fått samla mer damm än min Wii U någonsin gjort, vilket känns otroligt trist då jag på förhand var oerhört taggad inför den nya generationen. Men när man har en PC så blir det självklart att alla tredjepartsspel köps till den istället, spelen är billigare och oftast får man högre upplösning och framerate.

Ironiskt nog är det ett spel jag redan har till PC som jag nu köpt igen till PS4 då det släppts i en ny version med flera ändringar som gjort spelet ännu bättre än vad det var vid release. DmC: Devil May Cry Definitive Edition har tagit ett bra spel och gjort det ännu bättre, till skillnad från de flesta andra HD remakes som släppts under förra året. Turbo mode som gör att spelet går 20% snabbare var ett fantastiskt tillägg till PC versionen av DMC4 och jag är glad att det nu har återvänt till DmC. Den ombalanserade gameplayen och hardcore mode var också väldigt nödvändigt och har gjort att jag njuter av spelet som aldrig förr.

Detta har cementerat DmC: Devil May Cry som det näst bästa Devil May Cry spelet i mina ögon och det är endast Devil May Cry 4 som klår Ninja Theorys "reboot" av Devil May Cry serien. Nu ser jag väldigt mycket fram emot att få lägga vantarna på Devil May Cry 4: Special Edition när den släpps och jag hoppas att Capcom lägger ner tid på att förfina spelupplevelsen även där. Det ryktas ju redan om att en viss person ska återvända som spelbarkaraktär och det skulle ju inte göra upplevelsen sämre. Har ni missat DmC: Devil May Cry eller Devil May Cry 4 så är det spel jag varmt rekommenderar

Årets spel (2014)

Årets spel (2014)

Skrivet av Korschuk den 5 januari 2015 kl 22:50
This post is tagged as: DeadCore, World of Warcraft Warlords of Draenor, Diablo 3 Reaper of Souls, Bayonetta 2, One Finger Death Punch, Donkey Kong Country Tropical Freeze, Hyrule Warriors, Mario Kart 8, Super Smash Bros. For Wii U, Middle-earth: Shadows of Mordor

Så var det dags för min sista lista över förra årets höjdpunkter och det är förstås årets spel jag pratar om:

10. Hyrule Warriors
Att spela Hyrule Warriors co-op med en kompis och slakta fiender med våra favoritkaraktärer från Zelda spelen är riktigt roligt. Det är så klart inte världens mest komplicerade spel sett till gameplay och inte heller är det särskilt varierande när det gäller uppdragsmomenten men det finns otroligt mycket innehåll och det ska komma en hel del till i DLC paket, så sysselsatt blir man. Det är ett perfekt spel att köra när man inte är på humör för mer avancerade spelmoment.

Gameplay: http://youtu.be/eD2vVQiqFvc

9. DeadCore
Ett indie platformsspel i förstapersonsperspektiv designat med fokus på speedrunning och utforskande. Nu har jag bara spelat cirka 5 timmar av spelet men det jag spelat har varit riktigt kul och även fast man spelar i förstapersonsperspektiv så funkar platformandet riktigt bra. Man känner sig verkligen riktigt bra när man äntligen lyckas klara av ett svårt parti med hopp och dashes. Det skadar inte heller att grafiken och ljudet är så bra som det är.

Gameplay: http://youtu.be/6Zid1cNMfTg

8. Donkey Kong Country Tropical Freeze
Nintendo levererar återigen platformsspel i världsklass med otrolig bandesign, tight gameplay och ett fantastiskt soundtrack. Spelet hade nog kunna krypt upp ett par platser till om de inte hade de där förbaskade banorna där man ska åka i rakettunnor. I övrigt var det hur kul som helst att spela och jag satt med ett stort leende på läpparna vid varje spelsession.

Gameplay trailer: http://youtu.be/vXZIR9XC6-I

7. Mario Kart 8
Det var ett tag sen jag var intresserad av ett nytt Mario Kart spel, jag köpte aldrig Wii spelet och inte heller köpte jag något till DS eller 3DS. Men när de började visas gameplay från Mario Kart 8 så kunde jag inte hålla mig borta. Det såg ut att ha riktigt bra gameplay och Nintendos underbara design var helmysig som vanligt. Och nog har de bra gameplay alltid, det är lätt att lära sig men svårt att bemästra och det är riktigt kul att köra time trials för att försöka förbättra sina tider på banorna. Släng in ett par kompisar som sitter tillsammans och spelar och det blir såklart tio gånger roligare. Mario Kart 8 bjuder på riktigt bra bandesignen ett fenomenalt soundtrack och bra gameplay. DLC materialet som släppts hittills har också varit riktigt bra.

Gameplay: http://youtu.be/NlDlcQ5R6iY (från en av banorna i DLC:t)

6. Super Smash Bros. for Wii U
Jag har alltid älskat Nintendo och när Nintendo samlar sina underbara karaktärer för att bjuda in till kamp så lär man förstås vara där och delta. Oavsett om man vill ha lättsmält multiplayer med kompis gänget eller oerhört intensiva kompetitiva matcher så kan man hitta det i Smash Bros som är ett fenomenalt fighting spel. Grafiken och soundtracket är fenomenala och gameplayet lätt att lära sig men svårt att bemästra. Det finns en hel del med innehåll att roa sig med då spelet innehåller 51 karaktärer samt massvis med banor och spellägen

Gameplay: http://youtu.be/eTqaAs86xmU

5. Middle-earth: Shadow of Mordor
En av mina absoluta favorit genre är action, jag älskar spel där jag får spöa upp mängder med skurkar. Helst ska det också finnas riktigt välutvecklade combo system eller välanimerade och välutförda freeflow combat system om det ska bli riktigt bra. Shadow of Mordor råkar ha ett freeflow combat system i samma stil som Batman Arkham spelen där man väldigt lätt kan attackera fiender och blanda olika attacker i vad som ser ut som en enda lång kedja med anfall och kontringar. Att hålla igång en riktigt lång kedja samtidigt som man hoppar mellan fiender och kontrar attacker är bland de mest tillfredställande jag vet när det kommer till spel och utvecklarna till Shadow of Mordor har verkligen designat ett bra system som funkar smidigt med otroligt välgjorda animationer. Storyn var inte direkt något att hurra över men den öppna spelvärlden var riktigt rolig att utforska och göra uppdrag i. Det som imponerade mig mest med spelet var dock deras nemesis system. Där Orcer har namn, personligheter och de kommer ihåg dig om du mött dom tidigare. När de lyckas ta ens liv i strid blir de befodrade och växer sig högre upp i rankerna inom Orc samhället och det skapar en härlig dynamik när man vill ta revansch på den där sabla orcen som satt dödsstöten på än tidigare under kvällen. Att manipulera orcerna att slåss mot varandra och skapa maktkamper var också otroligt underhållande och spelvärlden känns otroligt levande. Shadow of Mordor var verkligen en riktigt trevlig överraskning och vi behöver fler system som nemesis systemet i våra spel och mindre vanlig hederlig cutscene storytelling.

Gameplay: http://youtu.be/SG5TknIBhTs

4. Diablo 3 Reaper of Souls
Jag gillade faktiskt Diablo 3 vid releasen, även om spelet hade en hel del problem med både loot, svårighetsgraden och spelets Auction House. Men jag tyckte faktiskt gameplayet var bättre än i Diablo 2 och det nya skillsystemet gillade jag verkligen. Så när Blizzard dundrade ut Diablo 3 Reaper of Souls och fixade de största problem jag hade med spelet var det en självklar hit, jag och mina kompisar har grindat loot i hundratals timmar och vi var njutigt av varenda sekund. Sen att Blizzard har planer för att fortsätta att patcha spelet och göra det ännu bättre är ju inte helt fel det heller.

Gameplay: http://youtu.be/A2_QD3v-erA

3. World of Warcraft Warlords of Draenor
Jag har alltid gillat World of Warcraft och jag har spelat det sen releasen här i Europa(även i US och EU betan) så man kan ju tycka att man borde ha tröttnat vid det här laget, men Blizzard fortsätter att leverera expansioner som ger spelet nytt liv. Warlords of Draenor krossar dock de andra expansionerna och är långt mycket bättre i mitt tycke, leveling zonesen är fantastiska, man får med en gratis level 90 boost, grafiken har aldrig varit bättre och de nya instancerna är riktigt bra. PvP kan jag dock inte uttala mig om då jag aldrig varit förtjust i WoW's PvP. Garrisons är också underhållande sysselsättning som är långt mycket bättre än att farma 35 tusen daily quests som i tidigare expansioner. Jag älskar World of Warcraft och Warlords of Draenor gjorde det ännu bättre.

Gameplay: http://youtu.be/5UiNkp8YJc4

2. Bayonetta 2
Som sagt jag gillar actionspel och Bayonetta 2 är i princip det bästa actionspel som någonsin gjorts. Gameplayen är extremt bra, banorna och fiende designen är varierande och grafiken är urläcker. Spelet är svårt på de högre svårighetsgraderna och bossfighterna är så over the top att man inte kan göra annat än älska dom. Lägg till ett combo system som är otroligt djupt och en massa olika vapen att skräddarsy sin spelstil med och det är svårt att få det bättre än så.

Gameplay: http://youtu.be/x-RqRJKUm0w

1. One Finger Death Punch
Årets största överraskning för min del. Det är ett litet indie actionspel som använder hela två knappar (vänster och höger musknapp om man använder musen), så då kanske ni undrar vad tusan det gör på den här listan? Jo för det kan vara ett av de mest tillfredsställande actionspelen jag någonsin spelat. Designen må vara simpel då ens karaktär är en streckgubbe som slåss mot andra streckgubbar i vad som verkar vara slagsmål inspirerade av kung fu action filmer. Man spelar genom att trycka på höger eller vänster musknapp när en fiende kommit tillräckligt nära för ens attack ska kunna nå dem och när man trycker utför ens streckgubbe en attack. Vad som gör spelet så tillfredställande är att det är så responsivt, har riktigt bra animationer och det krävs en hel del för att man ska bemästra de svåraste banorna. Om man gör bra ifrån sig och klarar banorna i princip perfekt hela tiden så anpassar sig spelet och ökar spelhastigheten för att ge en mer utmaning, tills att man förlorar en bana och hastigheten återställs till 100% igen. Det finns 21 olika skills att anpassa sin spelstil med, 250 banor, 3 olika svårighetsgrader och 13 olika sorters bantyper att spela. Om det är ett spel alla borde prova i år så är det One Finger Death Punch just för att det är så otroligt unikt och underhållande i all sin enkelhet. Nu ska det dock sägas att Bayonetta 2 är bättre än det här spelet, men anledningen att One Finger Death Punch får första platsen är för jag inte ens kunnat föreställa mig ett sådant här spel överhuvudtaget och sen att det skulle vara så tillfredställande också är en bravur i sig. Sen så skulle jag kunnat säga att de flesta av de här spelen visste jag redan innan release att jag skulle gilla och eftersom jag gillar att bli överraskad så är One Finger Death Punch det jag lär minnas länge.

Gameplay: http://youtu.be/IphCoLpLQ1Q