Det är dags att må bra igen!

Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i mer än ett år nu men av olika anledningar har det aldrig känts som rätt tidpunkt förrän nu. Antagligen har det att göra med att jag äntligen fått tummen ur och sökt hjälp.

Jag har, så länge jag kan minnas, varit en väldigt orolig själ. Oavsett vad det rör sig om, en familjemedlem som blivit mer försenad än vad hen räknade med eller någonting liknande har jag sedan tidig ålder på något sätt lyckats programmera in min hjärna på så sätt att det värsta tänkbara scenariot alltid är det första som dyker upp i tankarna. I just sådana fall rör det sig om en väldigt kortvarig, men stundtals intensiv, oro som försvinner ungefär lika snabbt som den dykt upp. När det gäller min hälsa har det dock varit en annan, betydligt mer svårhanterlig femma.

Det här med hypokondri är en ganska rörig och jobbig historia. Folk som inte är funtade på det sättet har väldigt svårt att förstå exakt vad det är som blir så jobbigt, eller hur man inte kan övertala sig själv om att den ryckningen, knölen eller konstiga känslan i magen man känt av ett tag med all säkerhet inte är någonting farligt. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Jag menar folk bagatelliserar fortfarande såpass allvarliga mentala problem som depression, så att hypokondriker (som inte har det i närheten av lika illa, i alla fall inte jag) också möts av axelryckningar och skepsis är väl inom ramarna av vad man kan förvänta sig. Så en del av poängen med hela det här inlägget är att försöka förklara hur hårt det faktiskt kan slå mot en person. Mind you, det här är mina erfarenheter och jag är väl medveten om att andra har det betydligt värre.

Om vi börjar på den "lätta" änden av problemet så innebär det att alla handtag och knappar på offentliga platser (bussar, kaféer etc.) bemöts med starkt skepsism. På det här planet har jag kommit lindrigt undan, då jag inte ödslar särskilt mycket tid åt att tänka på smittorisken som existerar.
Går vi ett litet steg längre så kommer vi in på när folk är sjuka i ens närhet. Förkylningar och liknande kunde jag inte bry mig mindre om, men när vinterkräksjukan kommer in i bilden börjar tankarna vandra rejält. Om någon jag umgås med, eller om jag befinner mig i samma rum som någon som går ut för att spy (det är illa nog, samma rum ska vi inte ens prata om) och sedan kommer tillbaka för att hämta sina saker och gå kommer den jag ägna den närmaste timmen åt att fundera på vart den här personen gick för att spy. Vilka dörrar och handtag har hen kommit kontakt med? Om vi är i skolan, vilken utgång använde sig personen av? Jag kommer själv kanske behöva ta mig därifrån, så vilken väg ska jag ta för att minimera risken för smitta? Om jag kommer tillbaka imorgon, vilken ingång eller väg är det minst sannolikt att smittan tagit sig till?
Allt det här körs om och om i huvudet och tillåter inte någon annan tanke att på allvar slå rot förrän jag känner mig någorlunda nöjd med min upptänkta handlingsplan. Men det här är inte heller något som är särskilt jobbigt egentligen, det är ett mindre besvär som dyker upp väldigt sällan. Det funkar dock, förhoppningsvis, som en liten blick in i hur tankarna kan skena iväg.

Det riktigt jobbiga dyker inte upp särskilt ofta. Kanske 1-3 gånger per år. Här kan det dock snudd på fullkomligt lamslå mig i dagar, veckor eller flera månader. Nu snackar vi om tillfällen då jag hittar eller känner av något i min kropp som inte är som det ska. Istället för att bara låta det bero och ignorera när jag, t.ex., hittat någon liten knöl eller om jag har ovanligt frekventa muskelryckningar börjar jag genast gå in på värsta tänkbara scenario. I mitt huvud fastnar aldrig tankarna om att det inte är någon fara. Att knölen antagligen alltid varit där, eller att det rör sig om en envis bula eller att muskelryckningarna beror på att jag kanske ansträngt den delen av kroppen mer än vanligt. Jag försöker övertyga mig själv om det här, tro mig. Jag lyckas bara inte. Istället hamnar jag direkt i ett träsk där cancer eller ALS är de förklaringar jag i slutändan faller för. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker rationalisera bort det. Det spelar ingen roll om jag försöker resonera med mig själv i stil med "Men för guds skull, Johan. Det är 200 personer som drabbas årligen av det här i Sverige, varav typ 80% är över 65, du måste förstå hur fjantig du är just nu". Och grejen är att jag förstår verkligen hur osannolikt och fjantigt det är att fastna där jag fastnar. Men det kan inte hjälpas. Detta eftersom att även om jag vet hur liten risken är för mig att drabbas av någon form av farlig sjukdom i min ålder så dyker det alltid upp en liten jävla röst i bakhuvudet som påminner mig om att "Men i och för sig. Förr eller senare kommer någon i din ålder att drabbas, och varför skulle den personen inte kunna vara du?". Och den rösten vinner alltid! Utan undantag! Och när dom tankarna väl har fastnat går det snabbt.
Absolut värst var det för mig under hösten 2013, då jag från tidigt i September till strax innan jul fick dödsångest-episoder flera gånger i veckan och fick anstränga mig till det yttersta för att orka vara social. Och det är just det här som blir så vidrigt jobbigt i längden. När tankarna väl fastnar så blir nästan varje social situation en typ av skådespel för mig där jag försöker att inte påskina precis hur låg och allmänt dåligt jag mår. På senare år har det även stegrats än mer till att även inkludera regelrätta panikattacker. Något jag aldrig tidigare erfarit. Att säga annat än att det suger är en underdrift. Det som dock är positivt är att det alltid går över relativt fort, till skillnad från de som lider av faktisk depression. Förr eller senare ger "symptomen" med sig och jag kan återgå till min vardag, och då är det som att det aldrig har hänt.. förrän det är dags igen. 2017 dök denna typen av episoder upp två gånger. Samma sak året innan, och året innan det och har som längst hållt i sig i strax över en månad.

Jag har haft dessa problem länge, och har ungefär lika länge lovat mig själv att jag ska söka hjälp. För jag har sedan länge insett att jag inte kan hantera det på egen hand, ej heller med stöd av min familj. Och nu har jag till slut fått tummen ur. Ett besök hos en psykoterapeut är avklarat, och bara det första mötet gjorde mig hoppfull. Terapeuten hittade infallsvinklar och gav förslag jag aldrig lyckats komma fram till på egen hand och om det fortsätter så här tror jag verkligen att jag kan lära mig ta mig an allting på ett mer lätthanterligt sätt.

Det var det egentligen. Jag har velat få ur mig allt det här så många gånger tidigare, och det känns skönt att ha fått skriva av sig allting. Jag hoppas inte att allt framstår som någon form av rop efter uppmärksamhet, för det är inte min mening. Jag behövde få ur mig allting, samtidigt som allt detta svamlande förhoppningsvis kan få några få att förstå vad hypokondri faktiskt kan innebära för en person.
Tack för mig! Nu blir det Youtube fram till läggdags!