Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Watchmen

Watchmen

En sagolikt underbar och kärleksfull adaption av seriehistoriens finaste ögonblick

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Jag vet inte hur många recensioner av Watchmenfilmen jag läst, skrivna av både recensenter och amatörer, som inletts med massa halvhjärtade försök till att låta lika häftig som Rorschach när han för sin journal. Varenda kotte verkar liksom tro att det per automatik blir läsvärt om man öppnar upp med att skriva nåt i stil med: "Valfritt namns journal, 15 april, klockan 15:27. Mörker ute. En hund skäller. Kanske hungrig. Godispapper på gatorna. Smuts överallt. Såg Watchmen. Biografen var fylld av människor. Smutsiga människor. Världen ruttnar sakta och smutsen från dessa djur är orsaken. En åt popcorn. En annan åt Ahlgrens bilar. Smutsigt. Filmen var bra. Applåder. Ridå".

HQ

Problemet är att ingen är och aldrig någonsin kommer att vara häftigare än Walter Kovacs. Eller Rorschach om vi ska kalla han vid hans rätta namn. Just därför tänker jag bryta den här sorgliga trenden och faktiskt inte ens försöka inleda genom att låtsas vara lika häftig som han.

Att säga att filmatiseringen av Watchmen varit efterlängtad är en underdrift utöver det vanliga. Jag har väntat på en filmatisering av Alan Moores fantastiska serienovell ända sedan jag läste den som yngre upplaga av mig själv under slutet av 90-talet. Redan då blev jag förälskad i sättet man berättade historien på. Komplex, javisst, men samtidigt överjävligt superintressant som få andra litterära verk någonsin lyckats med. Det kändes väldigt vuxet och mångbottnat. På ett bra sätt. Rorschach blev min nya favorit bland seriefigurer direkt efter första läsningen. Batman var förvisso fortfarande en kär vän till mig, liksom Spindelmannen och tro't eller ej: Dagobert Krikelin. Men ingen av dessa hade någonting att sätta emot Rorschach, en mer än stenhård individ som gav gråskalan mellan ondska och heroism ett nytt och mer utsmetat ansikte än tidigare. En älskvärd sociopat i trenchcoat och serievärldens coolaste mask.

Rädslan för att allt skulle gå käpprätt åt Hälsingsland fanns förstås då man utannonserade att 300-regissören Zach Snyder skulle föra över Moores berättelse till filmduken. Ytterst obefogad rädsla skulle det visa sig. För efter att ha sett Watchmen är det svårt att vara allt för missbelåten. Man har visserligen ändrat en hel del, inte minst slutet som en del riktiga fanatiker av serieversionen kommer att spy galla över, men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket. Novellen och filmen kompletterar varandra riktigt bra just på grund av att de inte är identiska. Sen är det klart att alla ändringar inte är till godo, men de flesta ändringarna som gjorts sväljer man med hull och hår på grund av Snyders fina känsla och outsinliga respekt för Moores berättelse. Inte minst slutet som faktiskt har blivit bättre i filmversionen.

De inledande 30-40 minuterna som i mångt och mycket går ut på att introducera karaktärerna har fått en del kritik. Att man hoppar, tappar bort sig och står och stampar på samma ställe utan att riktigt komma någonstans. Jag hade inga problem med det heller, utan lät mig omfamnas av Snyders fantastiska filmspråk och hur han gör praktiskt taget varje scen till ett konstverk. Det är som att kolla på novellen, men i filmform. Inledningen med mordet på Comedian är så utomjordiskt snyggt iscensatt att man får både gåshud och blue balls på samma gång. Man sitter och stirrar storögt med munnen i fågelholksläge modell Kondorholk. Hur Snyder använder sig av vrålsnygga slow-motioneffekter och hur han ackompanjerar scenen med Nat King Coles låt Unforgettable sätter direkt ribban för resten av filmen. Det här kommer att bli en oförglömlig filmupplevelse.

Detta är en annons:

Mycket riktigt. Förtexterna som rullar strax därefter är nästan lika fantastiska som mordet på Comedian. Man berättar bakgrundshistorien om Watchmen genom olika bilder samtidigt som Bob Dylan sjunger om att "The times they are a-changing". Magiskt. Resten som följer är kaskader av scener så välgjorda och skådespelare så perfekta för sina roller att man gång på gång tvingas fundera ifall man drömmer eller inte. När Rorschach (spelad av Jackie Earle Haley) pratar för första gången är det nära att man vrålar ut sin glädje. Han är PRECIS som jag föreställt mig ända sedan jag läste novellen. Han låter PRECIS som jag föreställt mig. Ja, herregud, Jackie Earle Haley gör en sån fantastisk prestation som Rorschach att jag redan nu vill lägga min röst på han till nästa års Oscarsgala och uttrycka min kärlek till både karaktären i sig och han som skådespelare genom att klä ut mig till Rorschach och väsa fram replikerna på samma coola sätt som han gör.

Faktum är att jag älskar det mesta med Watchmen. Jag älskar stämningen, förtexterna, filmspråket, fotot, slow-motioneffekterna, replikerna, specialeffekterna, början, mitten, slutet och det kompromisslösa våldet som slår hårt på en precis som det bör göra. Jag älskar samtliga skådespelare och deras insatser. Billy Crudrups kyliga porträtt av Dr Manhattan, Patrick Wilsons perfekta uppfångande av det medelmåttiga i karaktären Dan Dreiberg och hur han blir till en helt annan person när dräkten Nite Owl 2 åker på, Matthew Goodes grymma snobbtolkning av Ozymandias, Jeffrey Dean Morgans svåra roll som Comedian, Malin Åkermans vrålsexiga tolkning av Silk Spectre II som inte alls är så dålig som folk påstår och inte minst Jackie Earle Haley som jag redan öst massa beröm på. Han förtjänar dock mer beröm än alla andra eftersom han, kort och gott, är bäst av allt i hela Watchmen. Jag älskar också soundtracket med Bob Dylan, Simon & Garfunkel, Jimi Hendrix och något otippade Nena med låten 99 Luftballons som alla passar in alldeles utmärkt till scenerna som de används i.

Vad jag däremot inte älskar fullt så mycket är att man använder sig av Leonard Cohens version av "Hallelujah" under en oerhört het sexscen mellan Silk Spektre II och Nite Owl II som skapar precis den där "what the fuck?"-reaktion som alla andra som sett filmen redan påpekat i sina omdömen. Inte för att låten i sig är särskilt dålig ens när rasprösten numeru uno sjunger den, men den känns väldigt malplacerad i just den scenen. Speciellt med tanke på hur fantastiskt övriga låtar passar in. Det blir inte heller bättre av att scenen avslutas genom att flygfarkosten som sexet utförs i sprutar ut en lång eldstråle som för att symbolisera orgasmen. Det är snäppet för cheezy även för en ostälskande människa som mig själv trots att den scenen fanns med även i serien.

Men annars har jag faktiskt inte mycket att klaga på. Det skulle kanske vara att Dr Manhattans självlysande penis drar åt sig mer uppmärksamhet än nödvändigt, men det kompenseras å andra sidan av allt det magiska som utgör Snyders filmadaptation av seriehistoriens finaste ögonblick. Vad är en självlysande penis egentligen när man matas med såna underbara repliker som "None of you understand. I'm not locked up in here with you. You're locked up in here with me"?

Detta är en annons:

Watchmen är wow, yippie och satan i gatan på en och samma gång. En mästerlig film som jag kommer att watcha (en krystad ordvits måste alltid inkluderas) om och om igen för all framtid.

WatchmenWatchmenWatchmen
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Watchmen

Watchmen

FILMRECENSION. Skrivet av Erik Nilsson Ranta

En sagolikt underbar och kärleksfull adaption av seriehistoriens finaste ögonblick

Watchmen

Watchmen

FILMRECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Alan Moores mästerverk floppade på bio och spelade knappt in en bråkdel av vad Warner hade hoppats på. Nu finns den på Blu-ray och en extatisk Hegevall har kikat på den två gånger... i rad



Loading next content