It Comes At Night

Filmen:
När jag först såg filmen i USA, flög ett par tonåringar upp från sina biosäten och tjöt "What the fuck was that shit?! That was the most pointless movie ever!!" efter att sluttexterna började rulla. Detta var uppenbarligen inte deras typ av film, som tydligen förväntade sig att filmen skulle ta mer extrema riktningar efter att ha samtalat med dem. Men It Comes At Night är inte den sortens film som gärna spårar ur för skräckens skull och är tvärtom fullt medveten om att ju mindre du vet, desto obehagligare blir historien.

Familjeöverhuvudet Paul (utmärkt spelad av Joel Edgerton), hans fru Sarah och deras tonåriga son Travis lever i rädsla ute i skogarna när filmen börjar: efter att storstäderna drabbats av ett dödligt virus förflyttar familjen sig till en skogsvilla för att undvika folktätheten och reglerna i hushållet är enkla: gå inte ut på nätterna, gå inte ut på egen hand och lås alltid entrédörren. Så länge familjemedlemmarna följer dessa regler och tar alla nödvändiga försiktighetsåtgärder, kommer de att överleva hotet från utsidan och dagarna fylls av aktiviteter, som att bada med stearinljus och spela brädspel, som påminner de om en sedan länge svunnen tid.

Men när natten anländer och kameran kryper långsamt in mot den blodröda dörren, kommer rädslan och dödsångesten krälande tillbaka; flåsande och svettandes återvänder påminnelsen om vår egna dödlighet och den tröstlösa lönlöshet i att fortsätta kämpa. Den tysta, oförutsägbara natten i filmen figurerar som en varning att inte sätta foten ute i det okända och fortsätta leva i trygghet bakom ett barrikaderat fäste för att inte förlora förståndet, men livet som familjen lever är en livslevande mardröm som inte går att vakna ur, hur mycket de vill intala sig motsatsen och det skapar en hopplös förtvivlan som följer med hela vägen ända in till filmens allra sista, ångestladdade bildruta. Döden river sina naglar mot den blodröda dörren i flera olika former och det är bara en tidsfråga innan man till slut låter natten sluka en hel - för en ödesdiger natt går allt förskräckligt fel och det finns ingen återvändo...

Paranoian är alltså ett faktum i denna intensiva och välgjorda thriller, där dess subtilitet och lösa trådar visar sig vara en mer fasansfull filmupplevelse än ett konkret, logiskt hot man kan se framför sig. Filmen fångar träffsäkert det ensamma tillståndet där man är för sig själv och sina paranoida tankar, vilket skapar ett djupt obehag som vägrar släppa taget och bjuder på en rad av ruggigt äckliga sekvenser som får det att krylla under skinnet på en. Berättandet är nämligen lika metodiskt hanterat som familjens försiktighetsåtgärder, som med en drömlik rytm mellan dagsljusets framåtrörelser och nattmörkrets stillastående fasor skapar en obekväm känsla av konstant osäkerhet och noja, där bara en sådan sak som att stirra in i skogarnas förvrängda grenar för att se - eller lyssna - efter någonting okänt, är fruktansvärt enervande. Filmen erbjuder inte riktigt några svar och kan på sätt och vis kännas som en "inkomplett" historia, vilket ju är medvetet; regissören vill att paranoian och rädslan ska spela spratt med hjärnan och undviker majoriteten av typiska virus/skräckkonventioner för att måla upp ett psykologiskt mörker som är skrämmande att tränga igenom.

Filmens suggestiva mystik bygger nämligen väldigt mycket på det osagda mellan de sargade karaktärerna, vars medmänsklighet sätts mot sin spets när en främling besöker deras hus och familjen tvingas ta beslut som förändrar deras liv för evigt. Det är inte mycket som sägs mellan karaktärerna och det finns gott med utrymme att ifrågasätta karaktärernas historier och motiv, då vi mestadels upplever historien från den tjuvlyssnade Travis perspektiv. Filmtittaren lämnas i mörkret med flit för att inte sitta på självklara pusselbitar och även hos den hjälplöse Travis, som ju är hjärtat i filmen, har man anledning att skapa misstro i sin ohälsosamma besatthet av döden och böldpesten som förföljer hans drömmar.

It Comes At Night är en rysare som inte lär tilltala alla skräckfantaster, som i exemplet med de amerikanska biobesökarna jag nämnde i början, men är du ändå sugen på att se en subtil liten skräckpärla om människans inre mörker kan jag varmt rekommendera vad jag anser vara en av årets allra bästa filmer. It Comes At Night är en psykologiskt påfrestande och postapokalyptisk thriller som får dig att gräva ner naglarna djupt i TV-soffan och som kommer att stanna med dig hela natten lång.

För det är då det kommer.

Bilden:
Det man inte kan se är lika starkt närvarande som detaljerna man faktiskt kan se, i en en skarp och riktigt fin bild. Den starka, röda färgen ger en illavarslande känsla av obehag och utomhusscener är rikligt detaljerade. Några mörka scener drabbas lite av brus, men i överlag är det slukande mörkret mycket effektivt och filmens läckra foto gör sig väl i denna bländande presentation.

Den svenska filmutgåvan har bildformatet 2.35:1.

Ljudet:
Filmen har ett nyanserat DTS-HD Master Audio 5.1-spår som skapar en fin surroundstämning med hjälp av härliga bakgrundsljud såsom knakande trägolv och prasslande skogsliv. Fantastiskt explosiva skottlossningar varvas med tystare, dämpade dialogscener som skapar en härligt instängd känsla under nattscener.

Extramaterialet:
Bluray-utgåvan innehåller en 30 minuter lång "making of"-dokumentär kallad Human Nature: Creating It Comes At Night och ett kommentarspår med regissören Trey Edward Shults. Förstnämnda ger intressanta inblickar hos filmens karaktärer och handling, utan att avslöja alltför mycket om filmens mysterier och regissörens kommentarer avslöjar hur döden har präglat honom som person (och som märks i filmen).