The Devil's Rejects

The Devil´s Rejects tar vid några månader efter första filmen House of 1000 Corpses slut. Familjen Firefly ligger och slumrar lite, utmattade efter senaste tidens tortyr och galenskaper när väckarklockan ringer i form av en argsint polisstyrka beväpnade till tänderna som äntligen kommit familjen på spåren. Familjen Firefly inser att de blivit utmanövrerade, tvingas ge upp och döms till det hårdaste straffet i staten Texas; avrättning i elektriska stolen. Ni som har sett första filmen trodde så klart inte ett ord på den där rappakaljan, familjen Firefly är liksom inte lagda åt kapitulationshållet. Istället blir det en blodig sammandrabbning som för tankarna till Sergio Leone och Sam Peckinpahs våldsamma mastodontvästerns och två av medlemmarna lyckas undkomma polisen; Baby och Otis.

Det blir startskottet för en drygt två timmar lång explosiv skräck-road movie av allra ädlaste slag Tänk er en nypa Natural Born Killers, några skedar Motorsågsmassakern och en näva Thelma och Louise så får ni en rätt bra bild av vad som väntar. Devil´s Rejects har alla egenskaper som krävs av en riktigt bra skräckfilm; brutalitet, spänningsmoment och bra karaktärsskildringar. Och när jag pratar om karaktärsskildringar i skräckfilmssammanhang menar jag förutom karisman hos huvudrollsinnehavarna att empatin skiftar under filmens gång. I slutet är det nästan så att man hejar på förövarna istället för de nitiska poliserna och uppdelningen mellan goda och onda kanske inte är så självklar längre.

Liksom remaken av The Hills Have Eyes är det här exploitationfilm. Det vill säga sex och våld exploateras på ett mycket grafiskt sätt precis som på den gamla goda tiden när den moderna skräcken formades på 70-talet. Devil´s Rejects är helt enkelt en återspegling av det lite hårdare skräckklimatet, eller som Marv i Sin City skulle sagt: "This is blood for blood and by the gallon. These are the old days, the bad days, the all-or-nothing days." Det kändes som om att jag var den enda recensenten på norra hemisfären som inte gav Hostel ett lågt betyg för sakens skull. Och anledningen till varför jag inte gjorde det var att jag trots allt tyckte att den hade "tryck" i sig vilket Devil´s Rejects också har och till skillnad från Hostel är den dessutom bra. Den forne rockmusikern, numera regissören, Rob Zombie gör en alldeles egen grej utan kompromisser där regin är förvånansvärt kompetent utförd och bjuder på kameragodis som välavvägda inzoomningar, härliga slow motion-tagningar och skickliga bildfrysningar. Och slutscenen är redan en modern klassiker i min bok.

Är Devil´s Rejects en av världens bästa skräckfilmer? Nej-nej.
Är det en av de bästa skräckrullarna de senaste tio åren? Hell Yeah!

Devil´s Rejects finns i skrivande stund inte utgiven i Sverige, tragiskt nog. Jag har den amerikanska DVD:n med två ljudspår där DTS-spåret levererar lite kraftfullare ljud och får ett högt betyg (skottlossningen i inledningen är härligt förvirrande att lyssna på). Bildkvaliteten är medvetet gjord för att ge samma lite dammiga utseende som filmerna hade på 70-talet och det är inte så mycket att säga om det. Extramaterialet som är fördelat på två discar är massivt och rent innehållsmässigt kan det vara en av de bästa utgåvor som släppts de senaste fem åren. Framförallt Making of-dokumentären "30 Days In Hell" är briljant detaljerad och ett måste. Liksom hela filmen. Promise.