Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
förhandstittar
Final Fantasy XV

Final Fantasy XV - Episode Duscae

Square Enix fortsätter att försöka modernisera Final Fantasy. Jonas Mäki har spelat den femtonde delen för att se om de är på rätt väg...


Exakt vad som har hänt förtäljer inte historien, men prinsen Noctis ligger och slumrar i ett tält, när han väcks av sina polare. Deras bil har gått sönder och nu behöver de göra något åt saken. Luspanka som de är behöver de samla ihop lite cash för att kunna laga kärran. Hela gänget - bestående av skojaren Ignis, den fribrottarinspirerade Gladiolus och Prompto som mest tycks ha rollen som BFF till Noctis - kliver ur tältet, packar ihop och jag fattar handkontrollen.

Exakt hur långt fram i Final Fantasy XV detta är vet jag inte, inte heller om exakt just detta kommer vara med i det färdiga spelet. Men det här är i alla fall det demo som medföljer Final Fantasy Type-0 när det släpps om en och en halv vecka. Själv sitter jag i London, nedkrupen i en skön fåtölj med stränga instruktioner om att jag får exakt en timme på mig att spela. Sedan stängs det av, oavsett hur kort eller långt jag kommit.

Final Fantasy XV
Stridssystemet är betydligt mer actionpackat än i tidigare delar.

Jag är naturligtvis väldigt spänd, för tillsammans med Halo och Mario, är Final Fantasy min absoluta favoritserie här i spelvärlden. Många brukar hävda att serien inte längre är vad den var, men jag håller inte riktigt med. Faktum är att Final Fantasy XI var suveränt, Final Fantasy XII var ett direkt mästerverk och Final Fantasy XIV: A Realm Reborn är så oförskämt bra efter alla uppdateringar att jag personligen skulle räkna det som bäst i serien sedan Final Fantasy IX.

Det är Final Fantasy XIII som ju kom att dominera hela förra generationen som lett till det lite skamfilade ryktet. I sin iver att modernisera konceptet tappade Square Enix helt fotfästet med vad som gjorde serien till vad den är och prackade på oss slutna korridorer istället för öppna världar, ganska trist persongalleri och märkliga berättelser. I Final Fantasy XV lämnar de allt detta bakom sig, trots att detta i grund och botten också är en del i XIII-serien och tidigare var känt som Final Fantasy Versus XIII.

Final Fantasy XV
Även om vyerna ofta är helt magnifika, känns grafiken aningen gammal. Förhoppningsvis något som putsas upp lagom till lansering.

När jag får börja styra omkring Noctis med Dual Shock 4 slås jag av designen som är väldigt välgjord och typisk för Final Fantasy-serien med omöjliga bergsformationer, kristaller och varelser som lever och frodas i omgivningarna. Medan jag omedelbart älskar designen, är jag dock inte lika övertygad av det tekniska.

Kanske är det faktumet att utvecklingen påbörjades till Playstation 3, eller så är det bara den japanska teknologin som idag tyvärr inte hänger med den västerländska som gör sig påmind, men trots att det inte ens är helt säkert att Final Fantasy XV kommer släppas i år så upplever jag att det redan finns spel som ser klart bättre ut. Inte minst Infamous: Second Son och Sunset Overdrive. Det är liksom grynigt, sparsmakat och omgivningarna har inte den här riktigt levande känslan samt lite platt belysning som gör dem aningen platta.

Final Fantasy XV
Det gäng vi fick bekanta oss med; från vänster Prompto, Gladiolus, Noctis och Ignis.

Ett Final Fantasy står naturligtvis inte och faller med det grafiska och jag lufsar iväg för att samla ihop de 24 000 gil (valutan i Final Fantasy-världen) som behövs för att mekanikern Cindy ska lappa ihop bilen och huvudäventyret fortsätta. Att bara dänga fiender hade tagit en smärre evighet och genom ett inbyggt hjälpsystem guidas jag snabbt till en skylt där en belöning på 25 000 påpassligt nog erbjuds för att besegra Behemoth som ställer omkring med ofog i trakten.

Sagt och gjort, jag springer omkring kors och tvärs över det grönskande området och letar gamla matrester, kollar fotspår och dänger en och annan fiende. Stridssystemet känns som en korsning mellan Kingdom Hearts, Lightning Returns: Final Fantasy XIII samt några droppar Dynasty Warriors. Det är med andra ord väldigt fartfyllt och striderna börjar sömlöst utan några skärmbyten eller laddningstider.

Final Fantasy XV
Både japanska och engelska röster finns att välja på i demot.

Med L-knappen skyddar man sig och det går också att parera genom att tajma trycken väl, och R-knappen används för att fokusera på en varelse att dänga (istället för att tampas med alla samtidigt). Det känns kaosartat på ett sätt jag inte riktigt hinner vänja mig av med på en timme, men förhoppningsvis kommer jag känna att det finns en känsla av kontroll efter att ha fått spela mer när det färdiga spelet släpps.

Sedan gäller det att dela ut stryk, där din magimätare är lika viktig att hålla ögonen på som livmätaren. Orsaken är att det mesta jag gör slukar magi och det går blixtsnabbt att tömma den, varpå Noctis förvandlas till en försvarslös pensionär med galopperande benskörhet. Efter avklarad strid tilldelas som vanligt erfarenhetspoäng, denna gång dock med twisten att jag måste slå läger för att figuren ska kunna nyttja dessa och uppgraderas. Under dessa campingsessioner går det även att inmundiga näring för att se till att få "buffs" som hjälper mig i striderna därefter. Ett intressant system som ska bli roligt att utforska.

Final Fantasy XV
Cid är som vanligt med i spelet, denna gång i form av mekanikern Cindy.

Nåväl, tillbaka till Behemoth som jag undan för undan rycker närmare. Pressad av min begränsade speltid försöker jag fokusera på att ta mig ikapp honom och lyckas så småningom inse att besten - stor som en lastbil - gömmer sig i en bergig labyrint. Jag tror aldrig jag sett en fiende presenteras bättre än såhär i ett Final Fantasy och det vankas både spionerande rakt under nosen på monstret samt stealth-smygande för att förfölja den till boet.

Själva striden är tyvärr snabbt avklarad då jag omgående får bita i det så kallade gräset, och ungefär här är min speltid över, varpå jag sätter mig ner för att skriva ner intryck och reflektera över vad jag just sett och upplevt. Jag är spontant inte helt övertygad av persongalleriet och hur de designats, även om jag heller inte ogillar någon av dem. Däremot känns deras beteende trovärdigt och jag gillar hur de kommenterar och agerar runt Noctis.

Världen känns också intressant, även om jag hoppas Square Enix hinner finslipa mer på det grafiska. Det är inte överväldigande nu på något sätt och riskerar att kännas direkt gammalt vid en lansering nästa år. Men jag lämnar ändå demot med en känsla av att vilja ha mer, vilket är ett gott tecken. Det är tveklöst så att det gömmer sig betydligt mycket mer häri än vad som avslöjas på en ynka timme, och jag ser fram emot att försöka ta reda på om Square Enix lyckats bättre med att modernisera serien än vad de visade i Final Fantasy XIII-sviten, eller om de fortfarande jobbar på att hitta en ny grund för framtiden.