Call of Duty: WWII-beta

Det är faktiskt bara två sketna månader kvar tills släppet av vad som får betraktas som det mest efterlängtade Call of Duty-spelet sedan Call of Duty: Black Ops 2. Det handlar såklart om Sledgehammer Games andra titel i serien, nämligen Call of Duty: WWII. Som för att ingen ska missa att det nu är frågan om andra världskriget igen har WWII alltså petats in i titeln, och med tanke på hur de senaste spelen haft science fiction-tema, kan man ju misstänka att spelbarheten förändrats rejält.

I de senaste spelen har vi kunnat springa på vägar, glida omkring längs marken, nyttjat hightech-prylar och mycket annat som bidragit till att ge serien ett betydligt djupare spelsystem som dock samtidigt gått ifrån lite av den enkelhet som länge varit seriens omisskännliga signum. Därför har det funnits ett rejält sug efter lite traditionell action igen, något Dice enorma framgångar med Battlefield 1 var ett tydligt tecken på.

En beta av spelet har nyligen körts till både Playstation 4 och Xbox One, och jag och mina kollegor har spelat så mycket vi hunnit av båda versioner, snackat erfarenheter och gått igenom vad vi tycker är betans styrkor och svagheter, där det mest uppenbara såklart är miljöskiftet. Att byta ut amerikanska rymdskepp och laserpistoler mot tyska Sturmgewehr och Stielhandgranate är såklart radikalt tvära kast som borde innebära att det blir som att vara barn på nytt bakom spakarna.

Men så är inte riktigt fallet. Vad Sledgehammer Games gjort är att leverera en ganska klassisk Call of Duty-känsla men i en annan, väldigt imponerande, inramning. De fyra banor som funnits tillgängliga att spela är snyggt gjorda och har imponerande ljudmattor som direkt förflyttar mig till tidernas största konflikt. Det smäller och dundrar, och jag svär att när bombplanen drar förbi ovanför huvudet flyttar sig vardagsrumsbordet en decimeter åt höger av vibrationerna från hemmabion.

Den biten är alltså mästerligt gjord, men när jag börjar springa omkring är igenkänningen total. Jodå, det här är Call of Duty och precis som senare spel i serien är banorna tämligen små för att det hela tiden ska skjutas. Ingen plats är säker många sekunder och spawn-punkterna i dödsmatcherna känns nästan framslumpade.

Nu är ju detta såklart bara en beta, men jag hade spontant önskat en ännu större skillnad i spelkänslan för att simulera andra världskriget bättre. Lite större banor och aningen lägre tempo hade gjort mycket för detta. Att ha Unreal-hektiska matcher kändes klockrent i exempelvis Call of Duty: Black Ops 3, men här är jag faktiskt inte lika såld. Kriget känns inte lika episkt och trovärdigt när det är såpass uppskruvat som det är och ett dödsfall bara betyder en skitsnabb spawn innan jag är på banan igen.

Nu låter det negativt, men i grund och botten är det alltså Call of Duty som känns som Call of Duty - och det är något jag alltid gillat. Vet du med dig att du verkligen älskar serien så kommer du definitivt uppskatta detta, hade du däremot väntat dig en större spelmässig skillnad så är det nog inte riktigt vad du hoppats på.

Av de fyra tillgängliga banorna är Ardennes Forest den absolut bästa. En snöig plats i södra Belgien där tyskarna lanserade sin motoffensiv i ett försök att vända krigslyckan i slutskedet. Här trängs ruiner, bunkrar, leriga vägar och resterna av hårda stridigheter. Stativmonterade kulsprutor finns, men är sällan till någon egentlig hjälp då fienderna så ofta kommer dyka upp bakifrån. Det finns även flera bra "choke points" som gör att rasande strider konstant pågår vid dessa platser.

Även banan Aachen känns bra med en mycket krigshärjad stad att röja runt i. Geometrin medger både hål i marken och högt placerade områden, liksom bra platser för prickskyttar och de som föredrar närstrid. Själv gillar jag att röja med brakare och att hålla till i byggnaderna gjorde det lätt att bygga likhögar medelst hett bly.

Pointe du Hoc är också en gedigen och underhållande bana som erbjuder både stora öppna ytor och trånga innanmäten i bunkerverken. En riktigt röjig bana som jag skulle ranka som den näst bästa av de tillgängliga. Enda egentliga bottennappet är Gibraltar som på flera sätt känns som en bana som passat bra i de mer scifi-inriktade spelen. Det är hela tiden mycket vertikalitet att ta hänsyn till och så mycket mörka krökar och gränder att det lite för ofta händer att jag bara springer på någon annan där snabbast avtryckare vinner. Det känns lite fantasilöst att avsluta någons långa killstreak på detta sätt.

En av de stora nyheterna i spelet är divisioner, i princip klasser du väljer mellan innan du börjar spela vilket ger en passande utrustning. Expeditionary blev snabbt min favorit tack vare hagelbrakaren som av oklar anledning dock skjuter brinnande ammunition. De verkar vara klart svagare än ordinarie bly så efter att ha satt en salva i motståndaren handlar det ofta om att fly för livet och hoppas att de brinner ihjäl innan de hinner runt hörnet för att hämnas på mig. Lyckligtvis går det att skifta ammunition, men det tar en stund och känns överlag som ett tveksamt grepp som jag hoppas fixas tills det färdiga spelet.

Jag förmodar att de flesta kommer spela de tämligen balanserade Airborne eller Infantry som har hyggligt balanserade förmågor med snabba vapen. På tal om just vapen, så brukar Call of Duty vara en av de serier där jag upplever att balansen puffrorna emellan inte är så bra som den borde vara. Ofta finns det ett par krutpåkar som helst enkelt känns... bättre. Call of Duty: WWII utgör inget undantag och att döma utifrån betan ska du försöka komma över tyska STG-44. Jag har flera gånger slagit ut snipers på långt håll och rekylen är så låg att det går att avfyra flera träffsäkra skott i snabb följd. Den är dessutom skoningslöst stark och gör proceduren kort med fiender på nära till mediumlångt håll. Här känner jag att det finns en del finslipande att göra.

Det nya spelläget War är stora dragplåstret i Call of Duty: WWII. För de som spelat Invasion i Halo: Reach eller någon av expansionerna Death Star eller Scarif till Star Wars Battlefront lär det kännas igen. Det handlar alltså om uppdrag i flera steg som måste vinnas. Generellt sett gillar jag detta sätt att konstruera multiplayer, i synnerhet om jag spelar med folk jag känner. Hoppar du bara in med slumpvis utvalda personer kommer du ofelbart hamna med nötter som bara springer omkring som vildar och skjuter på allt som rör sig istället för att fokusera på uppdraget, och att döma utifrån betan är inte Call of Duty: WWII något undantag.

Som jag skrev inledningsvis råder det ingen tvekan om att detta är ett Call of Duty-spel, på gott och ont. Alla spektakulära Scorestreaks skulle lika gärna kunna vara rymdskepp och liknande. Satsar du på Recon Plane får du se var alla gömmer sig som med drönarmotsvarigheter och Fighter Pilot är den sedvanliga attacken från ovan. Jag hade nog trots allt velat att mer gjorts för att faktiskt få spelet att kännas som andra världskriget även i multiplayer, snarare än att i huvudsak skifta grafikstil.

Med det sagt så är detta fortfarande oerhört lovande och jag har inte sett fram emot ett nytt spel i serien såhär mycket sedan Call of Duty: Modern Warfare 2. Det är väldigt stabilt, mycket snyggt och klassystemet gör det snabbare och lättare att komma igång. Att all action numera utspelas på marken och det inte krävs någon avancerad knappexercis för att komma igång, gör det genast roligare och mer intuitivt. Om fjolårets upplaga av serien var en av de svagaste, skulle det förvåna mig mycket om detta inte kommer räknas som en av de bästa.