Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Warhammer: Vermintide 2

Vi har spelat Warhammer: Vermintide 2

Gamereactor fick som ensam publikation chansen att spela Warhammer: Vermintide 2, det här är världens första förhandstitt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

För drygt en vecka sedan besökte jag Fatshark Games i Stockholm för att prata om det nyligen utannonserade Warhammer: Vermintide 2. Kort därpå visade studion upp en spelbar version under en livesändning. Bara ett par dagar efter det fann jag mig själv i deras lokaler på Södermalm igen för att få spela en jättetidig version av spelet - först i Sverige. För att sammanfatta; spelet kändes bra, riktigt bra.

Om du är ett inbitet Vermintide-fan sedan innan tänker jag (något nonchalant) förutsätta att du såg livesändningen, läste vår intervju och har deltagit i diskussionerna på spelets forum redan. Är du däremot inte helt säker på vad det är för typ av spel men du tycker ändå att det låter fett ska jag kortfattat berätta vad det är jag pratar om här egentligen.

Warhammer: End Times - Vermintide är ett spel sett ur förstapersonsvinkel där nästan all fokus ligger på att kött spelets fiender (råttfolket "Skaven") med svärd, yxor, knivar och andra påkar. Helst av allt ska du göra det tillsammans med tre högljudda kamrater. Strukturellt är det lite som en mix mellan Diablo och Left 4 Dead där loot blandas med svinröjigt samarbete, blod och lite panik. Det är riktigt roligt men framförallt beroendeframkallande på ett sätt som få andra spel lyckas med.

Detta är en annons:
Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2

Hur gör man då en uppföljare, där saker och ting som älskas av spelare världen över är intakta men ändå känns nya och fräscha? Det är givetvis en enorm utmaning och en fråga som jag definitivt inte har svaret på. Däremot kan vi åtminstone kika på vad som är nytt i Warhammer: Vermintide 2. Förutom de utlovade sakerna som ett uppfräschat lootsystem och någonting som kallas för "heroic deeds" (varken eller fanns med i demoversioner som jag spelade) finns ett helt nytt karriärsystem för spelets fem karaktärer. Jag börjar med att spela som Markus Kruber, en stoltserande riddare klädd i skinande rustning och en hammare så tung att inte ens bodybuilder Jonas Mäki skulle kunna lyfta den. I versionen jag spelar har Kruber utrustats med två förmågor, den passiva "Sigmar's Blessing" som hjälper till att återfå liv och den aktiva förmågan "Valiant Charge" som gör att jag slängs fram mot fiender i hög fart och förhoppningsvis gör livet kort för några av dem samtidigt.

Jag startar spelet i en härlig liten skog, solljuset letar sig igenom trädkronorna och naturen sprudlar av liv. En sekund senare kommer jag ihåg varför jag är där jag är och börjar röra mig framåt. Warhammer: Vermintide 2 känns bekant, den där helgrymma Warhammer-designen är intakt, nunorna på mina allierade, tyngden i rörelserna - allt det där. Jag vandrar ned för en liten backe och stöter på någonting som inte alls känns bekant, den nya fiendetypen "Chaos". Nu får jag panik, jag börjar veva hammaren över huvudet och skriker inombords (det jobbar ju folk i huset så jag vågar inte vråla på riktigt). Det stora köttiga åbäket till monster jag står och slår på står stadigt, det är en enorm skillnad från "Skaven"-fienderna från förra spelet. Det är inte bara den visuella skillnaden som är slående utan sättet mina attacker träffar och känslan är helt annorlunda - och det är mycket välkommet. Kruber känns kraftig och den aktiva förmågan som jag nämnde ovan är underhållande att använda på stora fiendehorder.

Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2
Detta är en annons:
Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2

Nästa genomspelningen som jag gör är med den andra karaktären, Kerrelian, som är något av Markus Grubers motsats. Bestyckad med ett spjut (som förövrigt är ett helt nytt vapen) och den passiva förmågan "Murderous Prowess" som gör att jag delar ut extra skada om jag attackerar bakifrån. Den aktiva förmågan heter "Infiltrate" och precis som det låter kan jag bli osynlig för att ta mig ur prekära situationer eller smyga bakom en extra elak fiende för ett snabbt hugg i ryggen för lite synergi med den passiva förmågan. Kerrelian blir snabbt min favorit av de två spelbara hjältarna och det beror främst på spjutet. Det går att kötta loss ordentligt men det känns alltid som att jag gör bra med skada mot både stora och Små fiender.

Banan jag spelar utvecklas på klassiska Vermintide-maner, jag och min grupp av konstigt sammansatta oduglingar stormar fram och hugger ihjäl allt som rör sig. Det utspelar sig i Ussingen och leriga småvägar blandas med nedbrända byar och "Chaos"-fiender i alla möjliga storlekar. Det är verkligen någonting speciellt med striderna i Vermintide-spelen som får mig att känna välbehag och tillfredsställelse när en extra hård attack träffar en fiendes huvud eller när det kommer en hel armé mot mig och jag använder Grubers specialattack för att slänga mig rätt in med huvudet före. Det finns riktigt tyngd i spelets strider och även om det inte krävs allt för mycket av mig för att lyckas ta kål på en fiende är det samma sak tillbaka - det är lätt att bli omringad och då är bråttom att ta kontroll över situationen eller dö illa kvickt. En nyhet i Warhammer: Vermintide 2 är möjligheten att slå precis efter en lyckad blockering för att rensa bort patrask som har lyckats klumpa ihop sig, det känns både effektivt och naturligt.

Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2

När jag kommer in i staden börjar motståndet bli tuffare och jag börjar även se en och annan "Skaven" titta fram. Vid ett tillfälle blir jag helt överrumplad av en ny fiende som attackerar mig från en okänd position med någon form av magisk giftattack som fyller min skärm med grön gegga. I vildsint panik springer jag omkring, använder specialförmågor (utan att döda någonting) och slår mest i väggar för sådan blir jag under stress, tydligen. En annan fiende jag möter plockar upp mina allierade och stoppar dem i munnen för att återgenerera sitt eget liv, för att få stopp på det måste jag gå in nära och drämma den på truten men då riskerar jag även att själv bli till kebabrulle vilket gör att jag står på håll och försöker lösa situationen med pilar istället.

Strukturellt påminner det väldigt mycket om det förra spelet där jag rör mig mellan områden, plockar upp alla förnödenheter jag kan hitta och fnissar åt gnabbet mellan karaktärerna - en av mina favoritdelar med det förra spelet, tänk dig Gimli och Legolas från Sagan om Ringen-filmerna kommer du ganska nära.

När demoversioenn är slut känner jag mig upprymd, Warhammer: Vermintide 2 känns som en uppföljare på alla sätt och vis. Förbättrade strider, härligt flyt, krispig grafik och spelmekaniska nyheter som känns relevanta. Med det förbättrade lootsystemet, de 15 (!) olika karriärvägarna och tonvis med nya fiender kan det här bli hur bra som helst. Spelet ska släppas tidigt 2018 och mitt sug är just nu större än någonsin. För att djupdyka ännu mer i Warhammer: Vermintide 2 rekommenderar jag att du läser vår fläskiga intervju också.

HQ
Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2Warhammer: Vermintide 2

Relaterade texter

0
Spela necromancer i Vermintide 2

Spela necromancer i Vermintide 2

NYHET. Skrivet av Patrik Severin

Nu kan du få uppleva hur det är att resa de döda och kasta ondskefulla besvärjelser på folk i Vermintide 2. Som ett led i halloween-firandet finns det en ny karriär för...

1
Warhammer: Vermintide 2 får mer gratis DLC

Warhammer: Vermintide 2 får mer gratis DLC

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Det har gått över fem år sedan lanseringen av Warhammer: Vermintide 2, men vi får fortfarande nytt innehåll till actionäventyret från Fatshark som verkligen tagit väl...



Loading next content