Grand Theft Auto III

Följande recension är till iPad-versionen.

Det här spelet var ett praktexempel på en revolution när det släpptes. Nu tio år senare spelar vi Grand Theft Auto III på våra telefoner eller iPads och kommer ihåg hur roligt det var att alla bilar som välter upp-och-ned sprängs men också på vilket sätt spelvärlden aldrig blev sig lik.

I dagarna släpptes GTA III till iOS- och Android-enheter världen över. För 38 spänn köpte jag spelet till min iPad och förvånas över hur bra det fungerar. Kontrollen är utmärkt i alla lägen egentligen, förutom och det är visserligen sorgligt vid skjutsekvenser. Där fungerar den halvt-som-halvt men jag vet inte om kontrollen där skulle ha fungerat på annat sätt än det som finns. Men ve den som låter detta förstöra spelupplevelsen. I bilen briljerar kontrollen och känns nästan som ett fullgott alternativ till analog styrspak och till fots har jag väldigt bra kontroll över lilla Claude. Det är endast i skjutsekvenser som jag drömmer mig bort till en värld med analoga styrspakar, all annan tid spenderas med att förlora mig själv i samma stad som har besökts årligen sedan en höst för tio år sedan.

Visuellt är det samma spel vi såg 2001.

Idag ser spelet inte alls speciellt bra ut.

Detaljgranskningar är på gränsen till plågsamma för ögonen, men det är ändå lätt att ha överseende med i ett spel som har en vidd som Liberty Citys i GTA III. Trots att jag är van med tio gånger, om inte tjugo och trettio, så många människor och bilar i staden, samt karaktärer som inte ser ut som pappkartonger, så har jag lätt för att älska världen och den tematiska prägel Rockstar ändå har lämnat på världen delvis tack vare grafiken. Det är en speciell känsla att åka runt i GTA III. Världen och staden är inte vacker men jag känner ständigt igen mig när jag åker förbi ikoniska byggnader och alla reklampelare i spelet, alltid fyndigt och humoristiskt skrivna. GTA III idag är dock direkt fult, och jag skulle ljuga om inte det störde mig till stor del. När jag vet hur mycket som dagens bärbara enheter klarar av så naggar det mig en aning, men jag antar att spelet utvecklades delvis med lite svagare high-end-telefoner i åtanke.

Någonting som har åldrats med betydligt mer värdighet är ljudet i GTA III. Närmare bestämt dialogerna (hur de är skrivna och kvalitén på röstskådespelarna) samt musiken som är tidlös. Dialogerna i spelet hör knappast till toppskicktet idag, men är inte för den delen dåliga. Det märks att Rockstar var pionjärer 2001 när de valde att ha med kompetenta röstskådespelare som kan leverera sina repliker trovärdigt, och att de hade med någorlunda kunniga manusförfattare som kände till bra eller åtminstone humoristisk och parodisk dialog. Kvalitén lägger sig nog på hyllan "ganska bra spel 2011" och med tanke på att det här spelet kom ut 2001 är det beundransvärt.

Musiken i spelet är klassisk och blev återanvänd i både Vice City och San Andreas. I kniviga situationer både bokstavligt och bildligt dånar hetsande stressmusik (it's a good thing) och i andra fall spelas slingor av förhållandevis icke-existerande minimalistiska toner i högtalarna, till mesta delen ackompanjerat med väder och vind, samt fotgängares vardagliga samtal. Det är klassiskt och för mig mer än någonting annat i spelet tillbaka till 2001 då jag som tioårig snorvalp spelade GTA III hemma hos en kompis fast jag inte fick.

Allt detta är fantastiskt, men det som briljerar mest på ljudfronten är som alltid i GTA-spelen den fantastiska bilradion.

Jag brukar dra fram (byte av radiokanal fungerar fläckfritt på iPad) Game Radio FM eller Chatterbox när jag sätter mig ned i en bil. Vrickade talkshows med bisarra gäster och bombastiskt tung hip-hop är två ingredienser som beskriver GTA III som spel väldigt bra, och är de radiokanaler jag föredrar. Jag drar givetvis mig fram genom andra stationer, som MSX FM med elektroniska skrikigheter i drum och bass och jungle och Double Clef FM:s otippade utdrag från klassisk musik och operor. Det senare för tankarna till Clockwork Orange eller Funny Games när jag utför förskräckligheter mot människor, fast i en bil.

Förutom musiken som varierar från välkänd, till doldis, till udda och alltid, alltid otvivelaktigt välvald har vi radions alla programledare. Även om vi saknar stora namn som Axl Rose och Iggy Pop möter vi alltid högintressanta, skogstokiga personligheter i radion som får mig att dra på smilbanden. Oavsett om vi har PIMPs i förklädnad som giftermålsterapeuter, ganjabesatta rastafaris eller en nedbruten Lazlow bjuds vi på ignoranta, rasistiska och infantila samtal om livets essens. Det är så vackert att jag vill gråta en skvätt, och så bra att jag aldrig tänker tanken att stänga av radion.

Det viktigaste är dock följande:
Finns det någonting att hämta för dem som inte vuxit upp med GTA III, som har förälskat sig i ett eller båda av de förbättrade uppföljarna Vice City och San Andreas eller introducerats till serien med GTA IV?

Svaret är inte självklart. Det är mycket med spelet som är föråldrat idag, och utan att ha upplevt det då är det inte säkert att spelet är lätt att uppskatta nu. Den kassa grafiken är ett möjligt stopphinder, men den inte helt fungerande spelkontrollen i strider som är halva hjärtat i ett GTA-spel ett annat. Ser man däremot på spelet ur en historisk kontext, och det är nog sannerligen en bedrift om man är obekant med den äldre men inte äldsta skolan av Grand Theft Auto, är dock spelet häpnadsväckande även idag. Det fanns inga sandlådespel i tre dimensioner innan GTA III. Det fanns knappt sandlådespel. Även om spel inte var fullt lika linjära då som vissa är idag var en stor majoritet av spel låsta, även om utforskning förekom. GTA III var spelet som bröt det mönstret, men Rockstar var inte först. Rockstar var däremot de som slog igenom, lade grunden för ett nytt sätt att spela och förändrade spelvärlden lika mycket som Nintendo och Valve innan dess.

Jämför du GTA III med spel idag kan det paradoxalt framstå som linjärt. Den sortens spel har utvecklats en bra bit sedan dess och deras moder är långt ifrån lika fri idag som hon var förr. Grand Theft Auto III hann dock med att underhålla oss i flera månader och år innan genren utvecklades. och gick vidare. Det är tack vare utvecklingen som det känns uppfriskande att gå tillbaka till kärnan, ursprunget och modern till alla moderna, tredimensionella sandlådor. Bara för att smaka på hur upplevelsen var då och, för oss som var med, att minnas hur det kändes att delta i en revolution.

Den version av GTA III jag nu spelar på min iPad och som finns ute till flera andra format är inte den ultimata, men det är med råge den bästa tredimensionella GTA-upplevelsen på en bärbar enhet (Chinatown Wars, fortfarande obesegrad kung). Och spelet är inte bra för att vara på iPad. GTA III på iPad är verkligen genuint en bra portning, och portningens enda fel är kontrollen i skjutsekvenser. Annars har vi hela GTA III här for better or worse. Spelet är fortfarande idag hejdlös och actionstinn underhållning av högsta kalibern, och bitvis precis lika roligt att spela som för tio år sedan.