Ace Combat 5: Squadron Leader

I den femte delen i Ace Combat-serien är det återigen dags att dra på sig flyguniformen och bli luftens hjälte. Men den här gången är jag inte ensam.

Det är något speciellt med flygspelen. Det är en genre som jag egentligen alltid varit intresserad av, men som jag av någon anledning inte gett mig in i förens nu på senare tid. Men när jag väl gjorde det, så ville jag ha ännu mer. Tyvärr så är den här genren inte speciellt populär, vilket är synd med tanke på hur mycket jag gillar att flyga min F-22:a uppe i luften. Tur då att de flygspel jag känner till verkar hålla hög kvalité, och Ace Combat 5: Squadron Leader är definitivt ett av dem.

Året var 1995 när nationen Belka hade byggt upp sin industri tillräckligt mycket för att kunna förklara ytterligare ett krig. Landet hade länge försökt återta områden som de själva ansåg tillhöra Belka. Det går ju dock inte att ta över områden med militär makt hursomhelst, vilket gjorde att de två stormakterna Osea ("Osean Federation") och Yuktobanien ("Union of Yuktobanian Republics") bildade en allians. Trots att alliansen segrade, så fick kriget ett dystert slut när Belka sprängde atombomber i sitt egna land.

Vi hoppar 15 år framåt, och nu är året 2010. Basen på Sand Island, en ö mellan Osea och Yuktobanien, är på högsta beredskap efter en tragisk olycka som inträffade när åtta piloter blev dödade av oidentifierade jetplan, endast för att kommandocentralen hade felplacerat ett par nollor. De enda piloter som finns kvar på basen är några rekryter, som måste upp i luften för att få stopp på den oidentifierade fienden. Men strax beordras piloterna att återvända till basen, när Yuktobanien plötsligt förklarar krig mot Osea.

Men det är inte allt. En annan central del av handlingen bygger på legenden om Razgriz, demonen från det norra havet. Enligt legenden kommer Razgriz att visa sig när historien möter en stor förändring, och sedan sprida död över landet. Legenden berättar också att Razgriz kommer att dö, men sedan återvända efter en period av sömn. Exakt vad den här legenden har för innebörd för storyn tänker jag dock inte avslöja.

Det är lätt att avfärda storyn i Ace Combat 5: Squadron Leader som ett hopkok av ära, ansvar, kamratskap, krig mellan två arga nationer (konflikten mellan Osea och Yuktobanien är på sätt och vis egentligen ett krig mellan USA och Ryssland/Sovjetunionen, fast med andra namn i en alternativ värld), konspirationer, supervapen och demonlegender. Och baserat på det jag beskrivit av storyn så låter det som en typisk krigssaga. Eller?

Jag är helt ärlig när jag säger detta, av alla krigsspel jag någonsin har spelat, oavsett om de utspelat sig på marken eller i luften, så har Ace Combat 5: Squadron Leader den bästa krigsstoryn som jag någonsin har upplevt. Visst, storyn börjar någorlunda generiskt när de två nationerna börjar kriga mot varandra. Men ju längre in i spelet jag kommer, desto mer inser jag att det här inte är en generisk story.

För det första så glorifieras inte kriget överhuvudtaget, Osea framställs inte som hjältar och Yuktobanien framställs inte helt som skurkar. Faktum är nog att jag skulle säga att båda sidorna framställs med några skurkaktiga sidor, om vi säger så. Attityden hos mina skvadronmedlemmar är dessutom lite annorlunda. De säger med jämna mellanrum hur de önskade att kriget skulle ta slut, eller hur härligt det hade varit att flyga med Yuktobaniens flygvapen under fredstid.

Jag gillar också karaktärerna i spelet, vilket faktiskt förvånar mig. För rent generellt brukar jag inte ha särskilt höga tankar om karaktärerna i krigsspel, eftersom de för det mesta är helt identitetslösa personer. Men de mest centrala karaktärerna, som däribland innefattar min luftskvadron, har sina egna personligheter som gör att jag faktiskt bryr mig om och relaterar till dem.

Jag skulle kunna skriva nästan hur mycket som helst om varför jag gillar storyn i Ace Combat 5. Eller vänta, stryk det sista. Jag skulle kunna skriva nästan hur mycket som helst om hur mycket jag älskar storyn i Ace Combat 5. Men för att inte förstöra för er som inte har spelat spelet så får jag väl nöja mig här. Det ska dock sägas, framförallt efter hälften av spelet händer ett par moment som aldrig skulle kunna hända i dagens krigsspel, och vissa av de händelserna är riktigt vackra.

Spelaren intar rollen som Blaze, nyexaminerad stridspilot från Osea. Men trots att Blaze inte har mycket stridserfarenhet, så måste han snabbt axla rollen som ledare för Wardog-skvadronen. Precis som undertiteln Squadron Leader antyder, så kommer spelaren att få kommendera runt kring Wardog-skvadronen. Det här är egentligen den enda nyheten i serien. Det går att beordra dina skvadronmedlemmar att flyga i formation, splittra på sig eller att attackera målen framför dig. Du kan också bestämma huruvida de ska ha tillåtelse att använda sina specialvapen eller inte. De sitter dock inte och väntar på order hela tiden, utan tar gärna eget initiativ och ber ibland om tillåtelse om att utföra en viss order. Det kan dock ibland kännas som att mina order inte gör någon större skillnad ibland, men det är inget som jag störde mig särskilt mycket på.

Om det är något som Ace Combat-serien alltid har levererat så är det intensiva och arkadaktiga luftstrider. Att susa genom luften samtidigt som jag har två MiG-plan efter mig är en riktigt härlig känsla, som snabbt kan bli nervöst när jag plötsligt har två missiler låsta på mig. Jag trodde till en början att jag snabbt skulle bli nedskjuten eller krascha mycket, i och med att folk säger att de äldre Ace Combat-spelen inte är lika lätt som Assault Horizon. Men med lite över 133 timmar i nyss nämnda spel i bagaget så visade det sig snabbt att jag inte hade några som helst problem. Jag tyckte till och med att normal svårighetsgrad var lite för enkelt för min smak, då jag klarade de flesta uppdragen ta utan att dö eller till och med utan att minsta lilla skada. Dock finns det ju också ett par ännu högre svårighetsgrader som det kommer dröja innan jag ger mig på, eftersom det tydligen bara ska räcka med att en missil träffar mig för att jag ska vara körd.

Det hinns även med att slänga in dramatik under själva uppdragen, för det är nästan alltid någon som pratar i radion. Mina allierade pratar konstant, och flera gånger hör jag även vad fienderna säger till varandra. Till en början trodde jag det bara skulle bli irriterande, eftersom det aldrig blir en lugn stund. Och visst, ibland kunde jag bli en aning irriterad eftersom radiokommunikationen var konstant. Men trots det så tyckte jag att radiopratandet höjde stämningen en hel del, speciellt under de sista uppdragen.

Under uppdragen så kommer spelaren att få poäng för att skjuta ned fientliga jetplan och förstöra fiendens markmål, och sedan går det att få mer poäng beroende på bland annat hur lång tid det tog att slutföra uppdraget. För dessa poäng går det sedan att köpa nya jetplan när de blir upplåsta, och intressant nog går det även att sälja de för att få mer poäng att spendera. Det finns dock ett strategiskt tänkande kring detta, eftersom spelaren måste se till att inte bara du, utan även hela luftskvadronen, har jetplan som är anpassade för uppdraget. Det finns dock inga restriktioner, så det är fullt möjligt att utrusta hela luftskvadronen med jetplan som är anpassade för att slå ut markmål, till ett uppdrag där majoriteten av fienden befinner sig i luften. Så om det går dåligt så är det med största sannolikhet på grund av att du valt fel jetplan till både dig och din luftskvadron.

Utöver själva kampanjen så finns det även ett underhållande arkadläge som kallas för Operation Katina, och istället för att basera sig på kampanjens uppdrag finns det en egen handling och egna uppdrag. I Operation Katina tar spelaren kontroll över protagonisten från Ace Combat 4: Distant Thunder, det legendariska flygarässet Mobius 1, som återigen skickas upp i luften ett år efter händelserna i föregångaren. En grupp rebeller som kallar sig "Free Erusea", som består av militärer från Erusea, gillar inte deras nya regering och har tagit över en fabrik som gett de tillgång till en massa vapen. Så här går det ju naturligtvis inte att hålla på, och eftersom Mobius 1 har en skicklighet som rivaliserar en hel luftskvadron så skickas han in ensam för att stoppa rebellerna.

Denna handling är dock inte speciellt viktig, och fungerar endast som en bakgrund för arkadläget. Faktum är att dessa uppdrag går riktigt snabbt klara ut, och det ska ta inte mer än 1 timme att spela genom hela Operation Katina. De här uppdragen är betydligt kortare och mer arkadaktiga, eftersom du helt enkelt ska slå ut ett visst antal mål inom en viss tid. Förstör du ett mål så får du även mer tid, och du får fler missiler genom att skjuta ned transportplan eller helikoptrar. Att det är mer arkadaktigt märks även på musiken här, eftersom den skulle kunna vara tagen från Top Gun.

Grafiken i Ace Combat 5 är riktigt snygg, men bjuder inte direkt på någon stor överraskning heller. Detaljrikedomen på jetplanen är riktigt bra, dock är det kanske inte något som man tänker på när man väl är i luften, eftersom det är sällan chansen att beskåda de i närbild ges under själva luftstriderna. Lyckligtvis går det att kolla på repriser, och det är väl först då som man inser hur snygga jetplanen är. Marken däremot är inte lika snygg. Från luften ser det detaljerat ut, men när jag flyger närmare ser det inte speciellt vidare ut. Dock är det inget som jag tycker är värt att haka upp sig på egentligen. Det handlar ju egentligen om prioriteringar, och i den här typen av spel så tycker jag det är uppenbart att jetplanen ska prioriteras framför marken. Dessutom är det värt att ha i åtanke att nivåerna egentligen är riktigt stora, och jag tror inte att Playstation 2 hade klarat av högre upplösning av de här stora nivåerna.

Ljudet är även det riktigt bra. Ljudet av missiler och jetplan som susar förbi är riktigt tillfredsställande. Jag gillar även röstskådespelarna, som i mitt tycke gör ett bra jobb. Och det är fy skam om ingen känner igen Steve Blums röst. Men det absolut bästa med ljudet måste ändå vara musiken. I regel så brukar soundtracket passa in i situationerna och få en att känna sig som ett flygaräss av högsta kaliber. Men sedan finns det även ett par låtar som verkligen höjer stämningen för storyn. Jag kan nog inte säga annat än att musiken är riktigt episk, och platsar definitivt in på en topplista över de spel som har den bästa musiken någonsin.

Jag hade höga förväntningar när jag stoppade in skivan i min PS2-konsol, och jag hoppades innerligt att jag inte skulle bli det minsta besviken. Och det blev jag inte. Men trots det så var jag riktigt osäker på om jag verkligen skulle ge spelet det betyg som jag nu ger spelet, och jag försökte verkligen att hitta något fel. Men det finns inget spel som är helt perfekt, och Ace Combat 5 är inte heller perfekt. Det enda riktiga klagomål jag har är att det inte finns särskilt många nyheter jämfört med tidigare spel i serien, bortsett från att det går att ge order till ens luftskvadron. Det är dock inte något som jag tycker behöver vara något negativt, och när du väl är i luften så kommer du att glömma bort det tack vare de intensiva luftstriderna. Lägg dessutom till ett underhållande arkadläge, en fantastisk story och riktigt episk musik. Jag skulle nog påstå att Ace Combat 5: Squadron Leader är ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat.

Plus:
Intensiva luftstrider, fantastisk story, snygga mellansekvenser, snygg detaljrikedom på jetplanen, underhållande arkadläge, riktigt episk musik

Minus:
Få nyheter (behöver dock inte betyda något negativt egentligen, åtminstone inte i det här fallet)