Final Fantasy: Explorers

Final Fantasy Explorers är Square Enix senaste Final Fantasy installation unikt till Nintendo 3DS, eller senaste som släppts utanför Japan, det har tagit bolaget lite mer än ett år att översätta titeln till engelska från den japanska releasen.

Handlingen i FFEX är tunnare än ett avsnitt i en dagsåpa, du iklär dig rollen som hjälten som anländer till ön Amostra och byn Libertas där du under Cids guidning ska utforska ön i jakt på särskilda kristaller som krävs för att du ska kunna återupprätta ordningen. Storyn märker du inte så mycket av, utan fokus kommer ligga på alla de uppdrag (quests) som spelet tilldelar dig.
Ganska snart märker du att detta spel har ganska lite med Final Fantasy att göra, vissa har gjort jämförelser med Crystal Chronicles men i mitt tycke är likheterna få. Crystal Chronicles var ett storydrivet rollspel, utan är det ett annat FF-spel som det ska jämföras med är det i så fall Dissidia. Men det spel som Explorers påminner mest om är ganska uppenbart Capcoms serie Monster Hunter, Square Enix har ogenerat gjort en ren Monster Hunter-klon i Final Fantasy-tappning. Upplägget är karboniserat från Capcoms succeserie nästan rakt av, från hur du startar med utgångspunkt i en stad, till hur onlinespelarläget fungerar och hur uppdragen fördelas och där målsättningen är att grinda olika delar som du sedan kan tillverka vapen eller utrustning för.

Det är nödvändigtvis inget fel i det, Monster Hunter 4 var nog en av mina favoriter till 3DS förra året och SE har lyckats skala bort många av de saker som jag inte gillade. Tempot är snabbare, i MH4 sprang karaktären som om denne hade sirap under fötterna, det är också betydligt enklare att börja med. För en oerfaren spelare har MH-serien en hög inlärningskurva, men detta har samtidigt skett på bekostnad av det djup jag upplevde att MH4 innehöll. Att onlinespelardelen är liknande gör inget då MH4 har kanske ett av de bästa sådana på Nintendo 3DS, det flyter på bra utan lagg och om du eller någon av de andra spelarna kopplar ner sig så fortsätter du uppdraget lokalt eller med resterande. Det är också avsevärt roligare att spela med andra, men däremot så saknar jag en bättre chatfunktion. Nu kan du bara använda några färdiga fraser, men SE lyckats ändå betydligt bättre här än vad Nintendo gjorde med Zelda Triforce Heroes.

Sedan skiljer sig naturligtvis spelen sig åt på flera punkter, kanske tydligast och den del som gör att FFEX står på egna ben är de 21 olika jobbklasserna som känns igen från bland annat Final Fantasy III och som sedan återkommit i seriens olika delar. Här hittar du exempelvis klassiker som Warrior, Monk eller Black Mage redan från start och fler yrken låser du upp under spelets gång. Det är kanske också denna sak som får en nostalgikers hjärta att klappa lite extra.

En stor fördel jämfört med FFIII, FFXI eller FFXIV är att om du byter yrke börjar du inte om på noll utan fortsätter på samma level, vilket gör att du kan pröva dig fram. Det väcker också en del minnen att välja yrket Dragoon, ikläda dig klassens särskilda rustning och springa fram likt Kain från Final Fantasy IV.
En del utrustning är klasspecifik, medan andra kan användas av alla yrken. All utrustning i spelet går att uppgradera med de delar som du hittar, det är på gott och ont. Det går åt ganska mycket material för att maxa utrustningen och om du gjort det på exempelvis vapen du fått tidigt i spelet, så blir vinsten väldigt liten att byta ut dem senare, för du kommer behöva uppgradera all ny utrustning mycket för att den ska kunna matcha din tidigare utrustning. Men om du inte gör det, så kommer du riskera att stå där med för klen utrustning i slutet av spelet...

Det är väl också här det märks att SE har plockat de sämsta delarna ur MH4, räkna med att få spela om många uppdrag. Det är kanske okej att spöa slutbossen Theiron en extra gång, men när du gör det för femte eller sjätte gången på raken eller dödar 40 stycken gula drakar för att du hoppas på att den ska släppa ett unikt föremål som du är beroende av, då är det inte lika kul. Men att grinda dessa föremål är likt den klon spelet baserats på den fundamentala kärnan i dess spelmekanik och om du uppskattar FFEX handlar nog mycket om hur du känner inför de här momenten.
Inför varje nytt uppdrag kan du också göra vissa inställningar som höjer svårighetsgraden, det kan handla om att korta speltiden du har på varje uppdrag, att du inte kan återuppliva dig eller att du inte kan låsa kameran på en fiende som du ska attackera. Men exakt vad detta påverkar vad du får för belöning i spelet är diffust, det känns inte helt implementerat och spelet slänger bara fram inställningarna utan att gå speciellt mycket djupare in på dem.

Spelets stridssystem bygger på att du har åtta olika attacker (abilities) som ligger på A, B, X och Y-knapparna och varieras mellan att du håller nere L- eller R-knapparna på ovansidan, det är ingen ergonomisk höjdare på 3DS. Attackerna som oftast är specifika för varje klass måste också låsas upp i Central Crystal, en kristall mitt på torget i byn, spelet använder sig av tre olika valutor. Kristaller som motsvarar erfarenhetspoäng (CP) som du får efter varje uppdrag, Gil som är den vanliga valutan i alla FF och Play Coin som du får ifall andra spelare passerat dig i Streetpass.

Det är också i Central Crystal du kan skräddarsy dina attacker, som du måste köpa loss igen. När du använder attackerna så kan de slumpmässigt "mutera", vilket innebär att de utvecklas och får en extra funktion som exempelvis bättre frontattack. Om du köper loss den så kan du använda den istället, utvecklas denna så kan du köpa loss nästa steg och på så vis blir din karaktär lite starkare.
Jag känner inte igen denna del från något tidigare FF-spel och tyckte det kändes smått förvirrande innan jag förstod hur systemet fungerade. Men jämfört med hur invecklat Monster Hunter är på vissa områden så är FFEX betydligt mer lättöverskådligt, men vissa saker kunde förklaras bättre.

Rent grafiskt så har SE valt att skippa 3D-effekten som Nintendo 3DS erbjuder och spelet går bara att spela i 2D, oklart är varför. I MH4 tyckte jag att det extra djup som erbjöds gjorde det enklare att bedöma avstånd till monster, något som även FFEX hade vunnit på. Bortsett från detta är det en ganska återhållsam färgpalett SE har använt sig av den här gången, färgerna känns mer som vattenfärg jämfört med de ofta grälla färger som många spel i serien försetts med.
Däremot imponerar spelets soundtrack, det är en vild mix bland nya toner och klassiska musikslingor som samsas på kassetten. Varje boss har ett eget ljudspår som återkommer varje gång du möter denna, men även om du spelar om flera sektioner så är inte musiken orsaken till att du eventuellt tröttnar.
FFEX har flera moment som är lyckade, men också en del saker som inte är så bra. Det är bland annat alltför repetitivt och jag hade nog hoppats på att när SE väl släpper ett nytt Final Fantasy som inte bara är en remake utan en unik titel hade kunnat vara lite mer unikt och inte en så tydlig Monster Hunter-klon. Men i väntan på Final Fantasy XV eller för all del att Monster Hunter X ska få en västerländsk release kan FFEX fungera som ett tidsfördriv.