Prince of Persia: The Forgotten Sands

Spelad version: PS3/PAL

Sultaner dör. Kungariken faller. Sanden finns kvar.

Besökandes sin broders rike efter sitt äventyr i Azad, finner Prinsen det kungliga palatset belägrat av en mäktig armé fast besluten att förstöra & finna dess svaghet...
När beslutet är fattat att använda den uråldriga sandkraften i en desperat satsning för att rädda kungadömet från total förintelse, inleder Prinsen ett episkt äventyr där han får lära sig det sanna ledarskapet, och upptäcker att makt ofta kommer med kostnader.

Efter att ha spelat ett par PS3-titlar med ganska usel grafik, så var det skönt att bli påmind om att PS3:an även kan leverera relativt vackra vyer och fina texturer. För PoP: Forgotten Sands har vissa förrenderade sekvenser som är riktigt läckra, och de olika vatten- & iseffekterna är mumma för ögonen. Tyvärr finns det också ställen där Prinsen inte ser lika snygg ut.
Men det är kul att återvända till Prince of Persia-universumet. Jag älskade första PoP: Sands of Time och hela den sagokänsla som det spelet dröp av. När jag hoppar runt med huvudrollsinnehavaren, springer på väggarna, fryser ett vattenfall & rullar under överdimensionerade knivar, inser jag hur mycket jag saknat detta och önskar nästan ett nytt äventyr till PS4:an, med alla dess grafiska möjligheter!

Historien i PoP: Forgotten Sands är okej och handlingen förs snabbt framåt. Det är inte riktigt en lika karismatisk skurk som storvisiren från Sands of Time, här är det din bror Malik som blir besatt (& jättestor), och du måste stoppa honom från att förvandlas till en demon. Det finns heller ingen Farah som du interagerar med utan det är ett mer ensamt springande i korridorer.
När det inte blir strider förstås, för då blir det oftast en hög med fiender som klättrar upp ur sanden och du får hacka & slasha dig fram. Tyvärr finns det inga så många olika sätt att slåss och det blir snabbt tråkigt & repetetivt. Jag tyckte det var lite kul att hoppa upp på fiendernas huvuden och luftanfalla dem. Ibland dyker det upp en jättefiende som du får hugga knäna på en stund innan du kan klättra upp dennes rygg och med ett knapptryck kasta dig genom luften för att dela honom med svärdet.

Grafiken är ibland väldigt vacker, med storslagna vyer, filmsekvenser som kramar ur de grafikchip PS3:an är utrustad med, samt fina vatteneffekter som både flödar och fryser till. Dock är inte alla scener lika fina, Prinsens ansiktsanimationer är ibland fula & stela, och det är bruna, tråkiga korridorer emellanåt. Men jag gillar den nya "isfrysar"-funktionen, som inte bara är grafiskt urläcker utan också bidrar till riktigt klurigt plattformshoppande.

Ljudet är också mycket bra, med filmiska teman med mäktiga körer och baklängesmusik när tiden spolas tillbaka. Röstskådespelet är dock inget att skriva hem till familjen för, även om alla inblandade verkar vara kompetenta människor. Broder Malik spelas av John Cygan som gjort en del Pixarfilmer och Prinsens röst Yuri skall tydligen vara Peter Parker i kommande Spindelmannen till PS4:an. Manuset är svagt för dessa att jobba med, och det är mest en massa skrikande över avgrunder, eller så pratar Prinsen med sig själv.

Spelkontrollen är bra, det känns aldrig som att det är någon annans fel än ditt eget när Prinsen faller ner i avgrunden. Det finns några jobbiga passager där du måste frysa vattenfall och snabbt hoppa igenom dem igen, som var lite krävande & testade mitt tålamod. Det finns också en sorts hopp-attack som används för att hoppa mellan skelett och kråkor, ofta för att avverka stora avstånd i luften. Men i stort är kontrollen oerhört följsam och inte alls lika självspelande som jag upplevde det förra Prince of Persia (2008) var. Ni kommer kanske ihåg det, med Nolan North som Prinsen & Kari Wahlgren som Elika?

Hållbarheten är knappt godkänd. Jag klarade av spelet på runt ca 10 timmar och då tog jag det lugnt. Men det är ett bra & tydligt driv i historien och man står aldrig still utan fortsätter hela tiden framåt. Ibland får man stanna upp för att fundera lite på vägen man skall ta i plattformspusslen, men man behöver aldrig tänka länge, för det finns tydliga märken att följa och utmärkande stenar att klättra på.

Sammanfattningsvis: Prince of Persia: Forgotten Sands tar upp tråden från PS2:ans PoP: Sands of Time (2003) med samma prinskaraktär & sagokänsla. Tyvärr når man inte riktigt ända fram, även om detta är bättre än Prince of Persia-spelet från 2008. Istället ger spelet mig ett sug efter ett nytt äventyr till dagens kraftfulla konsoler, tänk bara vilka vackra vyer & miljöer vi skulle kunna få se, och allt med prinsens patenterade kontroll!
Detta är för övrigt det nästsista PS3-spelet jag klarar av, om inte Sony släpper något riktigt saftigt på PSN den närmaste tiden.