Uncharted: The Lost Legacy

Något av det värsta jag vet är när något börjar mjölkas. När skapare tar klivet över tröskeln och lämnar vad som är bäst för ett verk för att istället se vad som är bäst för deras plånböcker. Visst, pengar styr alltid huruvida saker och ting blir gjorda, men enligt mig är det ändå ganska lätt att se om något är gjort för att någon eller några vill berätta något, uttrycka sig gentemot när det är en produkt vars högsta prioritet är att ge mycket inkomst, att göra redan feta plånböcker än tjockare. Givna exempel för mig är serierna Prison Break och Lost, spel som Assassins Creed och COD. För mig har alltid Naughty Dogs spel haft en själ. De har velat producera något som är så in i bomben perfekt, finslipat tills det inte finns något mer att slipa. De är också ett företag som ständigt försöker tänja på gränserna kring grafik, narrativ, vad för tematik ett AAA-spel faktiskt kan ha, m.m. Jag älskar Uncharted-serien, det tillhör en av mina absolut spelserier ända sen jag satte mig ned och tryckte in Uncharted: Drakes Fortune i min nyköpta PS3:a.

Den popcorndoftande atmosfären, den tighta spelmekaniken, de många och varierande set-pieces som är utspridda över alla äventyren men framförallt , den helgoa ensamblen gjorde Uncharted till något riktigt unikt. Serien har fortsatt att briljera och sätta standarden för third-person adventure games sedan 2009. En viss aspekt som många gapade efter efter just det första spelet var egentligen Nolan North, mannen som spelar Drake. Efter Drakes Fortune kunde man höra hans röst överallt, Assassins Creed, Prince of Persia, Batman, mindre lyckade third person adventure spel som Dark Void. Det kändes som att en stor del av vad Uncharted var och dess framgång hängde ihop med Drake och därav Nolan North.

Detta var något som jag funderade över när jag såg revealen för Lost Legacy på PSX. Kan Uncharted verkligen funka med en annan huvudrollsinnehavare. Don't get me wrong, jag har alltid tyckt att Cloe är en väldigt intressant karaktär som jag velat veta mer om och Nadine Ross var ju en av de mer intressanta antagonisterna som har skapats inom Uncharted universumet. Men tanken befann sig ändå där. En annan del av mig undrade om det verkligen var en bra ide att fortsätta serien, i och med Thief's end tyckte jag att spelet hade nått ett fint avslut. Det fanns också en del av mig som kände att serien började gå på ångor. Därav rädslan för mjölkning som jag beskrev tidigare, att Naughty Dog hade klivit över tröskeln och de lät dess kvalite kontamineras i fördel för profit. Nu har jag då äntligen satt mig ned och spelet spelet och kan svara på dessa två frågor. Nej, det har inte kontaminerats, det visade sig att skiftatet av karaktärer var precis vad denna serie behövde.

I detta spelet axlar man då rollen som Cloe Frazer, en karaktär som har varit en del av franschisen sedan 2:an men som nu får föra äventyret framåt. Vid hennes sida har vi Nadine Ross, som var en av antagonisterna i Theif's end. De reser iväg till Indien för att leta upp på en värdefull artefakt vid namn Tusk of Ganesh. På många sätt är deras äventyr likt de vi har bevittnat under tidigare Uncharted spel. Det finns magnifika set-pieces, mängder med Shooting Galleries, Pussel stora som univsersum osv. Men det finns också en del tydliga skillnader. Först har vi ju karaktärerna vi följer. Den absoluta höjdpunkten i spelet är Nadine och Cloes relation som fördjupas under spelets gång. Den fasad som de båda bär på spricker allt mer upp och mer och vi får se vad som gömmer sig under deras hårdhudade exteriörer under deras många konversationer. Likt alla andra delar i serien är de inte ensamma om att vilja få tag på tusken, denna gång är den en systematisk patologisk, religiös psykopat vid namn Azar, en före-detta läkare i Indien som en dag vaknade upp och ansåg att det skulle gynna mänskligheten mer att sprida kaos och förödelse. På många sätt är han en tämligen klyschig skurk, i top 10 villain trope listan bockar man lätt av nio av egenskaperna. Men han lyckas ändå på något sätt förbli intressant och särskilja sig från de andra. Det har till stor del med att göra att dialogerna för både han, våra huvudrollsinnehavare och övriga är top notch. Den är full av energi och spunk. Skiftar mycket graciöst mellan träffsäkra one-liners, bickering mellan Cloe och Nadine samt mer seriösa stunder där tempot dras ned och både vi och de får veta mer om varandra.

När det kommer till Gameplay är det ingen direkt ny mekanik som introduceras utan de som fanns med i Theif's end finner man även här. Det är dock en sak som har förändras, banstrukturen. Eller den kanske har vidareutvecklas. En av mina favoritdelar från Uncharted 4 är Madagaskar eller närmare bestämt den frihet som den delen erbjöd. Att raca runt i Jeepen och bara suga in den vackra miljön i min egen takt. Detta är något som de har byggt vidare på. Tidigt in i spelet ska man ta sig till ett antal punkter som är utspridda över en stor öppen miljö. Vilken punkt man väljer först är helt upp till en själv. Hela det upplägget kändes som en frisk bris i uncharted universumet. Jag har hört att spelet har fått en del kritik för att spelet inte tog möjligheten att trycka in mer kontent här men jag tyckte de handlade helt rätt. Hade de slängt in mer saker att göra hade narrativet lidit, känts ofokuserat och jag personligen hade inte känt att miljöerna hade varit lika inbjudande, istället funderat om det fanns någon collectible som gömde sig någonstans. Nej, helt rätt gjort. På många sätt och vis kändes denna del mer Tomb Raider än Uncharted, speciellt som Rise of the Tomb Raider, eller snarare vad det hade kunnat vara. både Tomb Raider och dess uppföljare hade varit väldigt kompetenta och underhållande spel. Men de har verkligen inte lyckats med narrativet. Lara Croft är en sjukt ointressant karaktär som bara är stark för att hon är kapabel. Nadine och Cloe är dock starka i och med vilka dem är, deras historia, deras personlighet, men också i deras brister. De är väldigt mänskliga och därav lätta att relatera till medan Lara bara är en avatar och inte en person. Det Laras senaste äventyr öppnade också upp betydligt mer vilket en viss del av mig tyckte var uppfriskande, men det skapade också en fruktansvärd dissonans mellan gameplay och narrativet. Nu är det inte så att alla delar i Lost Legacy är öppna, nej då. Det finns gott om korridorer, bombastiska set-pieces och skripade fist fights, så ni kan vara lugna. Även dessa håller högsta kvalitet och även överstiger föregångarna. Framförallt pusselsektionerna är mer intrekata och faktiskt utmanande, vilket är mycket välkommet.

Nu börjar den här recensionen bli väldigt långdragen så jag tror jag ska försöka att fatta mig kort angående andra delar. Grafiken är som vanligt hakan-faller-ned-på-marken bra, musiken grym och ljudbilden sitter som ett smäck. En del där som jag märkte en klar förbättring inom var vapnens ljud, tidigare har det låtit en aning mjäkigt men här fanns det en riktigt tyngd bakom varje avlossat skott. Speltiden landade någonstans runt 8 timmar vilket jag tyckte var helt perfekt. Theif's end var ett omfattande spel som klockade in någonstans runt 20 timmar så det var skönt att få ta sig an ett spel som inte tog upp allt för mycket av ens tid, det gör det också lättare för mig att se mig själv återvända till det inom en snar framtid.

Har ni inte tagit er tid och spela The Lost Legacy än så gör det omgående, det är ett riktigt bra spel som är väl värd titeln Uncharted. Köp det och njut!