Lost Odyssey

Kaim Argonar har levt i tusen år, men har förlorat sina minnen och sin väg i livet. I Mistwalkers gravallvarliga epos plockar han upp pusselbitarna av sitt splittrade psyke.
Lost Odyssey tar i likhet med Eternal Sonata sig själv på stort allvar. Gamle Final Fantasy-producenten gick ut med att hans spel ska få vuxna män att gråta. Han har till viss del rätt, då Lost Odyssey bjuder på en hel del starka scener. Men där historien och karaktärerna engagerar så är det tekniken som haltar.

I Lost Odyssey axlar man rollen som Kaim Argonar, en man som har tusen år på nacken och är en ganska sorgsen karaktär. Som löjtnant i Uhras armé inleds spelet med en batalj med soldater från det rivaliserande landet Khent. Efter att ha lotsats in i det ganska enkla och välbekanta turbaserade stridssystemet så avbryts plötsligt slaget av ett meteor-regn som utplånar båda arméerna, med undantag för den odödlige Kaim.
Kort efter slaget blir Kaim utfrågad av Uhras råd om hur han kunde överleva, men är svarslös. Kaim minns inte varför han är odödlig eller varifrån han kommer. Under resans gång börjar dock Kaim och hans resekamrater att återfå sina minnen när de råkar höra en konversation eller se ett föremål som sätter igång en ljud- och bildsatt novell, Thousand Years Of Dreams. Dessa noveller har lite eller ingen koppling till den övergripande handlingen, vilket är synd då de är stämningshöjande och väl skrivna. Mistwalker har också värvat spelvärldens musikguru Nobuo Uematsu som har komponerat ett fantastiskt soundtrack som dryper av melankoli, sorg och ensamhet.

Tekniskt sett så är dock Lost Odyssey föga imponerande. Man har använt sig av Epics Unreal engine 3.0, men i jämförelse med exempelvis Mass Effect och Gears Of War så står sig Lost Odyssey ganska slätt. Filmsekvenserna som är många är helt okej, men sticker inte ut särskilt. Spelet avbryts också jämt och ständigt för att ladda. Mellan områden, före och efter filmsekvenser och bara en svart laddningsskärm. Tråkigt värre. Däremot så har man lyckats med karaktärsdesigen, i varje fall för de manliga huvudpersonerna. Där Kaim Argonar och den åldrade piraten Sed är stenhårda och fullständigt osar av kraft så är drottning Ming Numara och Sarah mindre lyckade. Lila klänning med gigantisk urringning? Gula puffärmar och glasögon? Tänk om, gör rätt. Den kvinnotjusande Jansen är också i en klass för sig. En permanent bad hair day och en överdimensionerad krage vinner inga hjärtan. Däremot så har han fått en bra och smårolig dialog och fungerar som spelets comic relief.

Stridssystemet i Lost Odyssey är raka motsatsen till progressivt. Det är turbaserat á la Final Fantasy men med två nyheter, ringar och ett "väggsystem". Genom att utrusta karaktärerna med ringar med olika styrkor och attribut så kan man få ett överläge i vissa strider. Jordring mot vattenmonster och så vidare. I praktiken så håller man in höger avtryckare för att passa in en större ring mot en mindre vid själva attacken för att maximera effekten. Varför detta bara används vid fysiska attacker och inte vid besvärjelser framgår inte.
Vad gäller väggsystemet så ställer sig karaktärerna i ett främre och ett bakre led på stridsplanen, närstridare fram och magiker bak, kort sagt. Inledningsvis så skyddas den bakre raden från större skada tills den främre radens försvar har tillintetgjort. Ganska enkelt men inte särskilt nyskapande.
Att ha odödliga karaktärer i gruppen har två fördelar. För det första så återuppstår de automatiskt efter några stridsrundor om de skulle trilla av pinn. Varför de inte gör det om alla karaktärer dör kan man ju fråga sig, men det måste väl bli Game Over någon gång. För det andra så kan de odödliga karaktärerna bara lära sig nya färdigheter genom att länka samman sig med någon av de dödligas förmågor och kan därmed välja fritt och välja inriktning någorlunda.

Där Mistwalkers förra spel Blue Dragon var en larvig men charmig bagatell med substanslös story så är Lost Odyssey raka motsatsen. Historien om ett antal odödliga hjältar som har förlorat sina minnen kan tyckas enkel, men under ytan så berör Lost Odyssey flera ämnen, som att ingenting varar för evigt, ensamhet och hur man bearbetar sorg. Den tydligaste punkten är japanernas ambivalenta hållning till teknik som visualiseras i magiska energireaktorer. Japan som nation har mött teknologins två ansikten. Det var med hjälp av teknologiska framsteg som landet blev världsledande på elektronikmarknaden och blev en ekonomisk stormakt. Men samtidigt så var det ny teknik i form av två atombomber som tillintetgjorde två japanska städer under andra världskriget. I Lost Odyssey märks teknologins två ansikten när magisk energi och industri fusioneras och möjliggör tekniska framsteg, men också nya faror.

Lost Odyssey har en del tekniska tillkortakommanden som man dock tar igen med en engagerande handling, bra karaktärsdesign och en vacker spelvärld. Med ett bättre tekniskt genomförande och ett djupare stridssystem hade betyget hoppat upp ett snäpp. De ljud- och bildsatta novellerna är också en kul nyhet som jag hoppas att fler tar till sig, fast kanske lite närmre knutna till historien.

Grafik: 6
Spelbarhet: 7
Ljud: 9
Hållbarhet: 8

Oskar Sandström