Half-Life 2

Testad Version: PC

Åldersgräns: 16+

Genre: Action

Utvecklare: Valve

Utgivare: EA

Spelare i offline: 1

Spelare i online: 1-32

Premiär: 14 November 2003

Finns även på format: Xbox, PS3, Xbox 360

Mitt Betyg: Stark 10:a

VARNING: Denna recension kan innehålla mindre spoiler för er som ännu inte testat Half-Life 2!

Jaha, då ska man recensera ett av världens bästa spel, tack så mycket! Nej det gör inget, ingen har tvingat mig. Detta spel är nog inte så svårt att skriva bra saker om, eller..?

Jag har installerat det, äntligen! Ska faktiskt, innan jag börjar på själva recensionen, berätta hur jag skaffade det! Vill du inte läsa (bryr sig inte eller liknande) kan du lika gärna hoppa ner till nästa stycke.

Jo det var så här att min familj och jag skulle till Köpenhamn till ett stort köpcenter som heter Fields. Jag tog med mig lite pengar eftersom jag faktiskt var ute efter ett spel, kommer inte ihåg om det var Half-Life 2 eller inte. Då kollade jag på EBGames där, vilken var den enda spel-affären där. Men alla spelen kostade för mycket eller så tilltalade de mig inte. Så det såg rätt mörkt ut. Så jag ville väl egentligen bara hem sen, men då skulle givetvis mina bröder (mindre) in på Toys r Us eller vad det nu heter. Då väl inne där kollade jag på dem få spel dem hade och då såg jag det! Half-Life 2 liggande bland barnspel! Ett blodigt 16+ spel bland barnspel! Jag sprang direkt och köpte och dagen slutade då gott med ett danskt Half-Life 2!

Jag står på ett tåg, ingen aning om var jag är, eller är på väg. En mystisk man pratade i gåtor precis innan. Jag förstod ingenting av vad han sa och bestämmer mig för att gå av tåget i så kallade "City 17". Där påbörjas ett äventyr som man inte glömmer...

När man väl börjar spela så det första man märker, tycker jag, är grafiken! Så fruktansvärt bra grafik det är och min dator är rätt seg ändå. Sen direkt efter upptäcker man detta samhälle som byggts upp, detta dystra, oroväckande samhälle där inte frihet finns, inga kvittrande fåglar, inga barn som springer och leker och främst av allt; ingen glädje. Man kan gå runt bland de fängelse klädda stadsborna och höra vad de säger. Man blir faktiskt riktigt rädd av allt de säger. Allt detta på grund av att man lever sig in i världen. Förr eller senare märker man då Combine, en ras, eller rättare sagt, en kraft som tagit över planet efter planet och sen till slut hittat Jorden. Ingen ras har vunnit över denna makt eftersom den förslavar själva rasen vars planet den tar över. På detta sätt vet man aldrig hur fienden kommer att bete sig. I detta fall ser vi den makten som "Metropolices" , "Combine Soldiers" och "Combine Elites".

Det är ändå rätt stor frihet i det hela, man kan gå en bra bit innan man blir stoppad av en vägg eller liknande. Men man får vara försiktig, då vissa väggar "expanderar" genom att bli längre och större i bred. Detta är då en mur som sakta tar över staden för att ge Combine ett ännu mer övertag. Man har inte mycket tid på sig att flytta sig när man ser den nära sig. Men förövrigt är det en enorm variation av miljöer, allt från stora stadsdelar till att åka båt i vattnet strax utanför staden, eller klättra i avloppssystem. Det är bland annat denna variation som får en att känna att man spelar i en egen värld.

Men Half-Life 2 är inte tomt på karaktärer: Vi har ju till exempel Gordon såklart som man spelar igenom hela spelet, sen har vi en annan person som är med nästan hela spelet, jag pratar då om den coola Alyx Vance. Hon dyker upp nästan direkt, när hon spöar några poliser åt en. Är ni en Half-Life fan (Som Petter) så borde ni kanske känna igen namnet Vance. Alyx är dotter till Eli Vance som var med och gjorde projektet som gick fel i ettan. Jag hade inte spelat ettan först så jag hade ingen aning om det förrän senare.

Det är när man möter själva rebellerna, ens vänner som visar att det finns något gott kvar i denna värld. Det är ingen jätte dyster värld som kanske den i Doom 3
utan en värld där några hoppas på förbättring. Folk som tror på att vara fria. Vem kan då vara bättre att se som hjälte än en fri man, nämligen Gordon Freeman.

Spelet är väldigt snällt när man ser det från hur förlåtande det är. Om man skulle dö, så behöver man inte starta så himla långt bak eller att fienderna tål ungefär ett helt magasin i sig som i Crysis,
vilket är skönt. Det är ju även mer verklighetstroget isåfall. Det ser snyggt ut när man skjuter på miljön, explosionerna ser coola ut. Skjuter man en Combine i foten hör man ett litet "skrik" och han rycker till. Lika rädd som man blir av (Ifall några av er fortfarande minns ljudet av det) Imps i Doom 3, så blir man lika rädd av zombierna i gruvstaden Ravenholm. Detta är ett otrevligt men spännande kapitel i spelet men jag ska inte gå in på det för mycket eftersom jag gillar inte att förstöra överraskningar.

Half-Life bjuder inte bara på en egen värld, utan ett djup som man kommer in i. (Letar man fakta som man inte förstår i spelet så kommer man ännu längre in i spelet.) Det lite tråkigare med detta är den halvkassa multiplayern. Men detta kompenseras med allt detta andra fantastiska i detta spel! Valve har faktiskt haft en rätt bra fantasi vad gäller vapen man kan använda. Använd allt ifrån Anti-gravitations vapnet som lyfter objekt och sedan kastar iväg det på den som har oturen att vara i vägen till det Gordon är så känd för; kofoten!

Ska man klaga på något får det bli att det är alldeles för få vapen och många laddningstider. Även om det inte laddar så länge så blir man irriterad när man så gärna vill fortsätta. Men som sagt så är detta så små saker så till slut bryr man sig inte längre. Jag märkte att Petter klagade på den krångliga installations processen men det var inga problem för mig. Man kan bara göra något annat medan man väntar.

Spelet installeras via Steam och Valve förklarade själv att det var för att hindra det från att piratkopieras så mycket som spel gör numera. Själv tycker jag att det är jättebra att ha Steam, man slipper ha alla spel på skrivbordet, de lagras där istället! Sen har ju Steam jätte-billiga spel också!

Grafikmässigt är detta spel det bästa jag sett! (För sin tid) Det visar hur långt bak alla andra spel är. Allting från träd till explosioner till Combine's skjutande. Det enda jag tycker är irriterande är att om man skjuter två stycken Combine och dem faller över varandra, går bara kropparna igenom varandra! De ligger som en enda kropp. Detta kan man egentligen inte säga att detta bara är spelets fel då många spel fortfarande har det så. Men annars ser då detta otroligt snyggt ut.

Det är väldigt bra ljud också, skjuter man en polis när han inte ser så hör man på hans radio att hans vänner är på väg, dags att springa! Det är dels det som är så coolt men sen reser sig allt hår på en när man hör ljudet från spelets läskigaste monster; de hoppande zombierna! Sen finns det ett ljud till som får det att resa sig i kroppen, men inte utav skräck utan av skam och skuldkänsla. Vissa kanske kan ana vilket jag menar, andra inte. Jag menar när man tänt eld på en vanlig zombie, då man hur hur personen framför sig fortfarande är vid medvetande och att han brinner men inte kan göra något åt det! Allt detta ljud är fruktansvärt bra gjort, man lever in i spelet!

Spelmässigt är det ett väldigt lätt spel att lära sig kontrollen och som sagt är det förlåtande och inte så jätte svårt. Har man då svårighetsgraden på det högsta blir det ju en utmaning ändå. Det är inga riktiga banor/uppdrag man har utan man väljer liksom ett kapitel som är bra uppdelat. Det finns liksom ingen bit av ett kapitel som inte är ibörjan av det och därför behöver man inte spara på vissa ställen manuellt.

Detta spel håller även väldigt långt. Tror det tar ungefär 15 timmar uppåt att klara det första gången. Det är inga riktiga mellansekvenser så man får spela hela tiden så fort det inte laddar. Men efter att man klarat så betyder det inte att det är slut man kommer att köra om det igen. Man kommer spela om det om och om igen. Jag har säkert spelat om det 20 gånger snart utan att tröttna! Något som gör detta är att man kan göra alla strider olika till exempel: Man har två rebeller som följer efter en, man kommer ner i en korridor fullt med Combines och de vet att man precis slaktade deras kompisar på vånningen ovanför. Man kan göra på flera olika sätt nu innan man springer ner. Ett, jag kan springa ner och leka Rambo och hoppas på det bästa. Två, jag ber mina vänner att springa ner först och agera som en mänsklig sköld (De offrar sig gärna för Freeman.) medan jag då letar upp en granat att slänga på Combines. Tre, jag springer ner, kastar en granat, två dör , mina vänner blir nerskjutna direkt. Då tar jag ett bord och lyfter upp det som en sköld och börjar gå mot Combinen som överlevde när jag märker att jag är tillräckligt nära skjuter jag iväg bordet som rammar dem. En överlevde, jag drar fram min pistol och två skott senare ligger han bland sina kamrater. Detta är bara några sätt att använda sig av sina vapen/rebellsmedlemmar.

Sammanfattning

Ett fantastiskt spel! Man ska inte missa det. Nej, det är mer än ett spel. Man lever sig in i det och blir förtrollad och man får en osannolik upplevelse. Denna osannolika upplevelse går bara att beskriva med två ord och en siffra: Half Life 2. Eller nej, det går inte att beskriva! Jag gjorde mitt bästa och hoppas det hjälpte! Det känns som att detta spel inte är ett spel, utan en mänsklig skyldighet att uppleva! Man SKA helt enkelt göra det!

Huvudperson: Gordon Freeman

koolaste karaktär: Gordon och Alyx

Roligaste Karaktär: Dr. Kleiner

Läskigaste Karaktär: De hoppande zombierna

Fräckaste vapen: Gravity Gun

Sämsta/tråkigaste vapen: SMG:n

Roligaste del i spelet: Nästan allt, dock var sista biten, upproret roligast

Läskigaste del i spelet: Ravenholm, första gången vågade man knappt spela

Tråkigaste del i spelet: När man vet att det finns Combines där ute som man vill döda men så måste man vänta en stund först (Laddning, Red Letter Day)

Spelet betyder: Mycket för mig, det helt enkelt ett utav dem bästa spel som finns, det går inte att ifrågasätta!

Grafik: 10/10

Ljud: 10/10

Spelbarhet: 10/10

Hållbarhet: 10/10

Kontroll: 10/10

Variation: 10/10

Utmaning: 8/10

Multiplayer: 4/10

Orginalitet: 10/10

Längd: 9/10

Story: 10/10

Inledning: 10/10

Avslutning: 10/10

+: Grafiken, variationen, djupet, världen man lever sig in i, allt!

-: Multiplayern, laddningstiderna är för många vilket blir hackigt spelande, alldeles för få vapen

Bilden visar:

Ett exempel på hur fritt det kan vara i Half-Life 2. Framför en ser man ett av fordonen man får använda, vet inte riktigt om den heter nåt särskilt men den funkar som en mindre båt. Vapnet i fråga är spelets tråkigaste, SMG:n. Man ser även den fantastiska grafiken som fastnar i en.

PS

Hoppas alla märkte länkarna jag la in (Doom 3 och Crysis). Detta var för att göra denna recension så lik en av GR som möjligt! Även för att jag märkte att ingen annan (förutom GR) hade gjort detta och ville var vara först, därmed införa något nytt!

Tack för att ni läste!