Mario Kart Wii

Ett gokart-proffs från Svampriket
Körde aldrig nånsin i diket
Men bananen var hal
Sen kom ett blått skal
På mållinjen stöp han besviket

Denna klassiska limerick från sent 1800-tal sammanfattar essensen av Mario Kart väl; spelserien handlar om besvikelser, förnedring och hårda ansträngningar som väldigt sällan lönar sig. Precis som livet alltså. Omvänt kretsar Mario Kart förstås också kring ljuv, ljuv skadeglädje och insikten om att hur pissigt ett lopp än går finns alltid chansen att komma i kapp. I Mario Kart Wii är grundkonceptet sig likt, förutom en handfull mindre nyheter och en rejäl sådan.

Den första mindre nyheten jag vill testa är den medföljande plastratten som gjort spelkartongen så stor och märklig. Denna vita tingest är inget mer än ett hölje för Wii-fjärren, vars rörelsekänslighet används för att styra. Det visar sig snart att ratteländet som bäst bara erbjuder ett visst gimmickvärde. Utan motstånd och en fast punkt att stöjda sig mot känns rattandet som att simma genom luft och jag drar en lättnadens suck av att andra kontrollmöjligheter finns.

Förutom ratten går det att spela med Wii-fjärr tillsammans med nunchuk, en Classic Controller eller en Gamecube-kontroll. Jag föredrar den sistnämndas fingervängliga A- och axelknappar och Wii-fjärr med nunchuk är också ett mycket bra alternativ. Wii-fjärren ger dessutom ifrån sig ljudvarningar då till exempel ett blått skal (jag kallar dem jante-skal) närmar sig.

När jag sätter igång enspelarlägets Grand Prix väljer jag instinktivt 150 cc, vilket i vanlig ordning är den enda chansen att få någon som helst utmaning. Jag bränner genom de nya banorna och fastnar för Toad's Factory, en bana full av hjälpsamma rullband och smärtsamma industripressar. Kaoset på banorna är större än vanligt då tolv spelare kappkör samtidigt.

Jag noterar även andra nyheter som de lite fladdriga motorcyklarna, en bebis-Peach och möjligheten att utföra tricks genom att köra upp på boostbelagda halvrörskanter och vifta lite med Wii-fjärren. Miniturbon som tidigare aktiverats genom en sladd och lite spakvickande är kvar, men i en nedbantad form.

Vissa kallar det fusk, andra ser det som en konstart. "Snaking", att genom konstanta mini-turbos rusa fram över raksträckorna, är inte möjligt i Mario Kart Wii. Däremot finns en annan slags miniturbo kvar, som byggs upp genom att sladda hårt åt ett håll utan att vicka på spaken. Om du befarar att detta gör Mario Kart Wii för simpelt kan du andas ut; du måste fortfarande bemästra den nya miniturbon...

Några timmar senare rullar eftertexterna. Det har varit roligt, men samtidigt väldigt bekant, och Mario Kart-serien har definitivt en alltjämt växande brist i sin upprepning. För varje del som släpps blir deja vu:n allt starkare och något känns väldigt fel när jag med en Gamecube-kontroll i näven återigen undviker Waluigi Stadiums lervälling, som bara är marginellt snyggare än i det fem år gamla Mario Kart: Double Dash.

Då de faktiskt tar upp halva spelet vägrar jag att se de fyra retro-cuperna som en "schysst bonus" utöver de nya banorna, och Mario Kart Wii tappar poäng med detta nästintill självgoda nostalgi-VM. Fördelningen borde ligga på 75-25 vad gäller nya respektive gamla banor. Att flera nya banor dessutom bygger på gamla idéer, exempelvis Moo Moo Meadows, Bowser's Castle och Rainbow Road, gör inte saken bättre. Varför inte något från Super Mario Galaxy?

Men så kopplar jag upp mig mot Nintendo WFC. Om Mario Kart Wii låg ett halvt varv efter på grund av ett mediokert första intryck är onlineläget kraftstjärnan som accar fram spelet till ledarklungan igen. Här kan jag hoppa in i intensiva onlinelopp och även studera de bästa Time Trial-tiderna på en oerhört charmig jordglob som fullkomligen dryper av Nintendo-design. En ström av Mii-huvuden flockas på skärmen längs en tidsaxel och det blir allt glesare ju längre till höger jag tittar. Jag kan sortera rekorden efter hur mina vänner, Europa och hela världen har skött sig. Jag känner mig väldigt utmanad.

Det är en speciell upplevelse att studera dessa topplistor någon vecka innan världsrelease. Trots att rekordjakten ännu inte har brakat loss på allvar har buggtestare, Nintendos eget folk och journalister redan presterat imponerande tider, och de verkar dessutom ha njutit av det.

Jag inser att mina chanser inte kommer att bli mindre dåliga än så här och bestämmer mig för att nöta in en bana, Dry Dry Ruins, med förhoppningen om att kunna nå topp tio-listan för Worldwide. Jag rullar upp ärmarna, väljer varsamt bil och planerar var mina tre svampar kan användas mest effektivt. Någon timme senare sitter jag desillusionerad i spelfåtöljen och förbannar såväl Pokeys som min hybris. Men någon dag passerar och plötsligt är jag snabbast i Europa och trea på världsrankingen. Damn I'm good. Bäst att njuta medan det varar...

Denna tävlingsanda lär drabba fler än mig och online-läget för Mario Kart Wii är en ren fröjd. Allt är smidigt och charmigt designat och att tävla mot andras spöken är oerhört roligt. Framöver kommer även särskilda turneringar att anordnas och med en Mario Kart-kanal i Wii-menyn lär det inte vara något problem att hitta motståndare. När vi i framtiden ser tillbaka på Nintendos onlinesatsningar kommer Mario Kart Wii mycket troligt att anses som en milstolpe.

För den som gillar att battla lär Mario Kart Wii inte vara en besvikelse. Det klassiska Balloon Battle är förstås inkluderat och numera tävlar ett rött sexmanna-lag mot ett blått dito. Även här är uppdelningen av nya och återanvända banor 50-50 och hedersomnämnandet går helt klart till nya Funky Stadium, där man startar högst upp på en ramp för att sedan gå lös på varandra i en boostproppad arena. I battle-varianten Coin Runners samlar lagen på sig guldmynt som är utspridda på banan, och utmaningen ligger i att sno andras mynt med till exempel ett välplacerat skal, utan att glömma bort att tänka defensivt.

Trots vissa brister lyckas Mario Kart Wii med att ta franchisen ett steg framåt. Som partyspel är det utmärkt underhållning och hardcore-spelaren som vill putsa tiondelar kan vänta sig nästan oändlig hållbarhet. Så rappa på. Ett högoktanigt pastellkaos väntar på dig.