En kylande vind får ett eldfärgat löv att lossna från den kala trädkronan och landa mjukt på marken. Djupt in i skogen, där solens strålar inte längre når mig, hittar jag ett lantlig litet hus. Golven är leriga, möblerna dammiga, och maten som serverats på bordet är rutten. Sängarna är blodiga, och genom ett smutsigt fönster ser jag skugglika figurer komma allt närmre. En grupp bönder med högafflar och facklor har kommit för att döda mig. Jag vet inte varför, är det för att jag är en utböling? Jag behärskar inte språket. Är det för att jag sticker ut? Vad är det som motiverar dessa människor att begå ondska? Och vad är det för dovt oväsen jag hör i fjärran, är det en motorsåg?
Det var det okända och det obeskrivligt obehagliga som fick mig att falla för Resident Evil 4 en gång i tiden. Det står sig som ett av sin generations mest inflytelserika spel, som revolutionerade och sammanfogade skräck- och actiongenrerna. En tidlös pärla som är värd att återupplevas om och om igen. Ett stycke spelhistoria vi aldrig kommer att glömma. Det stoppar dock inte Capcom från att påminna oss om deras mästerverk lite titt som tätt.
Originalet släpptes till Gamecube för nästan tio år sedan, som sedan dess avlösts av ett dussintal konverteringar. Playstation 2-utgåvan fick några nya vapen och en bonuskampanj med Ada Wong, och mobiltelefoner gjorde äventyret bärbart. Wii-ägare kunde roundhouse-sparka spanska bönder med rörelsestyrning, och HD-konsolerna fick högre upplösning. PC-användare fick däremot en dåligt optimerad smörja utan datormusstöd. Med så många olika format är det inte konstigt att Capcoms fjärde kapitel blev en av deras största succésagor någonsin. Detta är femte (!) gången vi på Gamereactor recenserar Leon S. Kennedys mardrömssemester i Spanien. Det bör tala om hur pass stort Resident Evil 4 är inom spelmediet.
Det känns dock som att överraskningarna börjar ta slut nu. Jag har redan smugit genom den täta, dimmiga spanska skogsgläntan. Jag har redan blockerat dörrar och fönster för att fly från en man som höjer en motorsåg mot skyn. Den medeltida borgen med alla dess fällor. De unkna fängelsehålorna fyllda med enorma insekter. Det iskalla laboratoriet och dess avskyvärda experiment. Jag har besökt dessa platser så många gånger att jag tappat räkningen, och jag har återbesökt dem ännu fler gånger i mina mardrömmar.
Resident Evil 4: Ultimate HD Edition har inga nya faror att bjuda på, inga nya kostymer eller undangömda hemligheter. Det känns beklagligt, såklart. De som aldrig upplevt denna rafflande skräckupplevelse förr har ren och skär spelmagi att se fram emot, men för mig personligen blev det desto svårare att ta mig genom äventyret utan att tänka på spelets åldrande rynkor.
Med det sagt så finns här självklart några äss i rockärmen. Nya uppiffade texturer ger karaktärerna snyggare kläder och vapnen skinande metallkomponenter. Den höga upplösningen och de 60 silkeslena bildskärmarna per sekund gör detta till den absolut fräschaste versionen av spelet någonsin. Här finns även stöd för datormus. Äntligen!
Trots detta kunde jag ändå inte hjälpas sucka djupt när jag startade den nya PC-konverteringen för första gången. Jag kanske inte hade några höga förhoppningar gällande det, men att se att spellägen som Mercenaries, Assignment Ada, Separate Ways och svårhetsgraden Professional inte var upplåsta från början kändes tomt. Detsamma gäller de alternativa dräkterna och de grymma supervapnen, som kräver att man först klarar spelet innan man kan använda dem. Och för många av oss blir det för den tjugoelfte gången.
Ortodoxa fans kommer såklart inte att ha någonting emot ännu ett varv kring banan. För dem är det viktigt att gränssnitt, ljudeffekter och polygoner är oförändrade. Och visst är det inget tvivel om att Ultimate HD Edition mycket riktigt är den ultimata utgåvan av ett av världens bästa spel, men jag önskar att Capcom vågat lite mer den här gången. Speciellt då detta inte är första gången Resident Evil 4 släpps till PC. En ny huvudmeny, bonusmaterial som redan är upplåst, ytterligare en bestraffande svårhetsgrad eller åtminstone något utöver det vanliga hade betytt väldigt mycket för mig.
Resident Evil 4: Ultimate HD Edition känns istället som en försenad ursäkt till alla de som blev fast med den mediokra PC-versionen från 2007. En ursäkt som inte känns särskilt relevant längre, med tanke på att alla problem redan åtgärdats av moddare, som dessutom lyckats skapa så många nya texturer, karaktärsmodeller, vapen och banor att den versionen nästan är att föredra.
Om jag låter pessimistisk är det inte min mening. Resident Evil 4: Ultimate HD Edition är fortfarande samma spel som jag, du och miljontals andra redan älskar. Skräcken vi älskat i snart tio år, och alltid kommer att älska. Minnen som alltid kommer att vara med oss. Striden mot El Gigante, den kolossala monstermannen som sliter upp ett träd från marken som svingar det mot oss. Leons båtfärd på den lilla sjön där ett horribelt odjur lurar under ytan. Ada Wongs förföriska, och dödliga, flirtar.
Här finns inga tillkomna brister, bara optimerade valmöjligheter för grafik och spelkontroll. Det kanske inte är den version av Resident Evil 4 jag önskar att Capcom utvecklar, men det är den bästa som släppts hittills. Ni som redan räddat presidentens dotter lika många gånger som jag vet själva om ni är villiga att göra det ytterligare en gång, och ni som av någon anledning fortfarande inte haft det nöjet har ett av vår tids bästa spel att se fram emot. Börjar det inte bli dags nu?