Jag är en råtta i en labyrint. Jag springer genom trånga och dunkla korridorer, och jag känner hur hur väggarna börjar närma sig. Jag kan inte göra annat än att springa för livet, för bakom mig hör jag hur ett omöjligt väsen kommer alla närmre. Jag får inte titta bakåt, det vore slutet. Jag vet inte hur varelsen ser ut, men jag ser dess skugga hänga över mig. Alla dess armar, och dess stora händer med sylvassa klor. De sträcker ut sig och vill åt mig. Jag trodde jag var klar med The Evil Within, men jag har blivit tillbakasläpad. The Consequence är den andra delen i berättelsen om polisassistent Juli Kidman (efter mars månads The Assignment), som utspelar sig parallellt med skräckspelet från ifjol.
Var det något jag inte gillade med originalet så var det just den ofokuserade och överdrivna storyn, med dess platta karaktärer och unkna manus. Det var svårt att hänga med när varje fråga besvarades med ytterligare två frågor. Den här gången har dock Tango Gameworks försökt knyta ihop säcken, en gång för alla. Det är en nobel tanke som jag uppskattar, men av denna anledning är slutresultatet proppfyllt med flashbacks, ljuddagböcker och förvirrande mellansekvenser som tar över när det blir som mest spännande.
Man får inte riktigt samma chans att leva sig in i spelvärlden den här gången, vilket är väldigt beklagligt med tanke på att det är ett skräckspel vi snackar om här. Som tur var är The Consequence dock fortfarande läskigt när det väl försöker. Precis som tidigare så känner man sig aldrig trygg någonstans i Shinji Mikamis ytterst sinnesrubbade och surrealistiska mardrömsvärld. Vi får vandra genom vickade miljöer som transformeras framför ögonen på oss, och det är ju denna olustiga resa ner i galenskap som är det absolut bästa med The Evil Within.
Samtidigt lurar ond, bråd död bakom varje hörn. Spelets groteska och förvridna fiender gör allt för att käka Kidman till middag, och grymmast är helt klart de nya bossarna. En av dem förföljer Juli genom spelets gång, med långa ben och puckelrygg. Något som gör det hela ännu bättre är det faktum att Juli är mycket svagare än protagonisten från originalet. Hon tål inte lika mycket stryk och tvingas dessutom strida utan skjutvapen ibland.
Istället förlitar hon sig på stealth i denna situationer, vilket får spelet att dofta mer av Amnesia och Outlast än Resident Evil och Dead Space. Det är en välkommen tempoförändring enligt mig, och det är kul att se att utvecklarna fortfarande har en del äss i rockärmen. Och fler lär det bli, för senare denna månad är det tänkt att den tredje nedladdningsbara episoden ska släppas, och då kommer vi få återbekanta oss med bossfiguren The Keeper.
Juli Kidmans saga tar dock slut här, och med en spellängd på fyra timmar så känns hennes äventyr mer som ett fullprisspel om man kombinerar det med föregångaren The Assignment. De två delarna säljs för 129 kr vardera, så är inte törsten släckt än vet du var du ska vända dig. Än finns det gott om omöjliga ting att skåda innanför mentalsjukhusets väggar.