Blaster Master Zero

Det enorma ögat, monterat i något slags kugghjul, står stilla någon sekund varpå den skickar ut en dödsstråle av rang. Jag kämpar febrilt med att hålla mig undan, men inte längre än att jag samtidigt hinner avfyra några välriktade skott in i den lilla öppningen som just blottats, allt till hektiska toner av ljuv chipmusik. Tyvärr har den rackaren fler tricks att ta till och jag tvingas sakta lära mig alla finesser för att till slut kunna stå som segrare och få den efterlängtade nya förmågan jag behövde.

Det här med att släppa pixelspel är idag inte längre något konstigt, men få av pixelspel känns ändå sådär riktigt retro annat än till utseendet. Det är här Blaster Master Zero kommer in i bilden, det baseras på NES-klassikern från 1988 (släpptes 1991 i Europa) som blev känt för sin ambitiösa spelbarhet där du dels hela tiden hade en bil att ratta omkring i de stora världarna - men även möjlighet att kliva ur den när det så krävdes.

Det gjorde spelet tämligen unikt, även om det knappast brukar räknas som något av de största klassikerna till formatet. Helt bortglömt har det dock inte varit och det har gjorts flera efterföljare, bland annat Blaster Master: Overdrive till Wii från år 2010. Men i Blaster Master Zero är det tillbaka till rätterna som gället och detta känns på alla sätt och vis som en uppföljare till NES-spelet för Mega Drive.

Och just det här med att förmedla retrokänslor lyckas utvecklarna Inti Creates oerhört bra med från första stund. Vi snackar krispigt tydlig grafik med vackra handritade pixlar som målar upp distinkta världar att besöka. Variationen är bra, spelvärldarna lagom stora och presentationen med tecknade mellansekvenser absolut ljuvlig. Upplägget är av typisk så kallad "metroidvania"-modell där jag undan för undan hittar nya föremål och på så sätt blir allt starkare och får möjlighet att ta mig till platser jag tidigare bara kunnat ana men inte nå.

Ingenstans håller någon mig i handen utan jag får faktiskt spela själv och upptäcka hur allt fungerar när jag i rollen som Jason ska... ja... äh, jag vet faktiskt inte riktigt. Jason följer efter en groda när han hoppar ner i en annan dimension och får tag på en hoppande cybertank med jättekanon. Just det här tycker jag är en av få stora brister med Blaster Master Zero. Visst, äldre spel aspirerade sällan på några nobelpris i litteratur, men här är berättelsen så nonsensbetonad och berättas i förbifarten på ett sätt som helt enkelt inte engagerar. Jag vill framåt för att få se mer av spelet, höra musiken, se grafiken och hitta alla hemligheter. Ingen del av mig bryr sig däremot om hur det går i äventyret.

Och framåt går det. Hela tiden kollar jag kartan efter eventuella områden jag kan ha missat. Mellan varven hittar jag små portar (dungeons) där Jason måste hoppa ur tanken och gå in i själv, varpå spelet byter till ett halvisometriskt perspektiv som mest påminner om gamla japanska rollspel såg ut. Det skänker en väldig variation till spelbarheten och det är ofta roligare att experimentera med olika vapen i detta läge. Kanske jag behöver något som delar ut extrem skada på nära håll eller något som går igenom väggar. Det går snabbt att byta puffra och mellan varven vankas bossfighter av klassiskt snitt där det lika mycket handlar om att lära sig hur de beter sig som om att faktiskt vara fingerfärdig, och i slutet av varje sådan här passage väntar sedan någon ny egenskap.

Dessutom finns en härlig twist i det faktum att för varje skada jag får, minskar antalet vapen jag kan välja bland. Att vara snudd på döende kan alltså ofta resultera i att jag dessutom måste dras med den sämsta puffran av dem alla. Lyckligtvis finns kraftbonusar för både liv och vapen, så det är sällan jag behöver befinna mig i en så prekär situation några längre stunder.

Nu gillar jag denna typ av spel, men det finns en brist med upplägget och det är att det saknas lite utmaning. Varje värld är aningen för liten och lättutforskad och det är alltför sällan jag dör och behöver tänka om mina strategier. Missförstå mig rätt, jag är egentligen inget fan av toksvåra spel bara för sakens skull, men det gäller att hitta en balans. Nu kan jag nästan hela tiden spela med de bästa vapnen och ta ihjäl alla fiender genom väggar de inte kan skjuta tillbaka igenom. Det tär därmed på spänningen en smula.

Jag tycker även att alla de portar jag besöker lite för ofta leder till helt menlösa områden där jag får mer liv och liknande, något som sällan behövs eftersom spelet som sagt är rätt enkelt. Lite fler bonusföremål eller någon form av samlarprylar som låser upp annat hade varit trevligt för att motivera mig att faktiskt vilja hitta allt och slippa besvikelsen över att återigen kamma noll.

Blaster Master Zero är en härlig retrofest jag varmt kan rekommendera, i synnerhet till de som var med när denna typ av spel var det enda som stod till buds. Om det säljer bra nog för en uppföljare - vilket jag verkligen hoppas det gör - så får utvecklarna gärna göra det aningen större och ha lite fler tuffa passager. Då skulle jag inte bara kalla det en härlig retrofest för invigda, utan vilja påstå att det vore ett rent måste för alla.