Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas

Det är svårt att inte tänka direkt på Nintendo när man ser Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas. Ett rollspel som tycks mer än lovligt inspirerat av framför allt Zelda-serien och har både hjärtan som liv, en Link-liknande hjälte (kallas för "kid" i spelet) som levererar snurrattacker om du håller in en knapp och en värld som utan tvekan ligger någonstans i närheten av Hyrule.

Här kan man bli upprörd och tycka att folk väl får komma på något eget, men jag väljer en annan vinkel att se det på: mer av det goda är väl bara bra. För även om det inte ens är i närheten av Zeldas höjder, så är det fortfarande ett charmigt rollspel som passar Switch som handen i handsken. Kanske är det lite ironiskt att Switch är det sista formatet spelet släpps till (uppföljaren är redan utannonserad) efter ursprungligen ha kommit till smartphones år 2013 och sedan dess lanserats till bland annat PC, PS Vita och Xbox One.

Ändå är det först nu när det kommer till ett Nintendo-format det känns som att spelet funnit sin plats. Oceanhorn i speltiteln är ett enormt havsmonster som tycks vara sammankopplat med huvudpersonens försvunne fader och vår lille hjälte har även större ansvar än så på sina späda axlar. Det är såklart nog med orsak för att ge sig av på ett episkt (halvepiskt åtminstone) äventyr i rollspelsvärlden och det är precis vad som sker.

Spelvärlden är den mest lyckade aspekten av Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas och består av en rad öar med mycket att utforska och odiskutabel charm. De känns nästan överväldigande stora vid en första anblick, men du får kontinuerligt hjälp med guidningen, så det är sällan risk att du fastnar längre stunder. Att faktiskt ta sig tid att leta och utforska är dessutom en god idé eftersom det finns gott om små hemligheter gömda.

Finska Cornfox & Bros har gjort ett kanonjobb med att få spelet att se sådär extra inbjudande ut till Nintendo Switch och på den inbyggda skärmen kommer färger och detaljer verkligen till sin rätt och jag upplever det som väldigt snyggt. Även uppblåst på min 60-tums-TV levererar spelet, men ser då lite mer uppblåst ut.

Det röstskådespeleri som finns med i spelet är av karaktären att det liksom bara finns där. Ingen lär tycka att det varken är dåligt eller särskilt bra, men det är ändå trevligt att höra karaktärerna prata ibland istället för att enbart läsa textremsor. Däremot imponeras jag desto mer av musiken som är så bra att jag ibland stannat till bara för att få lyssna lite extra. Detta är kanske inte så konstigt då Cornfox & Bros lyckats få med gästspel från Kenji Ito (bidragit till både Mana- och Saga-serierna) och självaste Nobuo Uematsu (i stort sett all Final Fantasy-musik). Brasklapp dock för att det här spelet hör till den lite märkliga skara titlar som har fulare mellansekvenser än spelet i sig självt. Förr i världen - från och med Playstation-eran ungefär - var det som bekant vanligt att spel hade fullkomligt ursnygga mellansekvenser medan spelet var desto mer primitivt, detta är alltså tvärt om.

Äventyret är hela tiden väldigt färgglatt och det är en god variation på fiender och miljöer, vilka ses ut ett isometriskt perspektiv, misstänkt likt The Legend of Zelda: A Link to the Past. Zelda-inspirationen märks för övrigt även när du spelar, då huvudpersonen inte kan hoppa, utan tar skutt från kanter och liknande. Jag har redan tidigare nämnt hans snurrattack som han sannolikt lärt sig från Link själv, men han har även tillgång till magier och en dash-attack för att göra proceduren kort med ruskprickar. Dessutom får jag kontinuerligt nya färdigheter i takt med att jag levlar upp, vilket är en trevlig morot.

Även om jag hela tiden utvecklas under äventyrets gång, så är Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas ett förhållandevis lätt spel som sällan kommer sätta dig på prov. Fienderna är överdrivet defensiva och avstår ibland från attacker, och de kan dessutom villa bort sig på banorna och liksom fastna. Ett bättre arbete med den artificiella intelligensen och lite tuffare fiender hade gjort mycket för att ge känslan av att behöva vara aktiv hela tiden och inte kunna luta sig tillbaka och gäspa. Det låter såklart överdrivet negativt, men gör man ett spel som är så inspirerat som Zelda, får man finna sig i mindre smickrande jämförelser ibland. Striderna är ändå underhållande mestadels och pusslen jag ställs för är ofta fiffiga men inte särskilt svåra.

Om du ska iväg på någon semester eller liknande och vill ha något roligt att göra, alternativt bara slöa på stranden med ett charmigt, Zelda-inspirerat spel som inte kräver så mycket av dig - kan jag absolut rekommendera Oceanhorn: Monster of Uncharted Seas. Det är genuint mysigt och ofta underhållande, men saknar speldjupet och har passager jag upplever som småtråkiga vilket i slutändan förhindrar högre betyg.