Death Squared

Jag älskar pusselspel. Jag har svårt att hitta något som känns mer harmoniskt än att komma hem från en hård och intensiv arbetsdag och bara sätta sig ned för att koppla av med ett spel i den här genren. Jag känner genast ett lugn och den där akuta stressen minskar direkt. De senaste veckorna har jag tillbringat tillsammans med det unika pusselspelet Death Squared till Nintendo Switch (finns sedan tidigare ute till PC, Playstation 4 och Xbox One) och detta är pusseltortyr på hög nivå.

Precis som i filmregissören Josef Fares Brothers: A Tale of Two Sons så handlar Death Squared om simultanförmåga. Du styr båda robotarna med varsin analogspak och din huvudsakliga uppgift är att leda dem till ett varsitt, cirkelformat mål. Detta är lättare sagt än gjort och minsta snedsteg kommer att bli din död. Under spelets första tio banor dog jag 23 gånger och om det inte var laserstrålar som smälte min nylackade plåt, så var det istället ett litet feltryck som såg till att jag föll ner i avgrunden på en av spelets nivåer.

Inte nog med att banorna är sprängfyllda med faror, SMG Studio har dessutom gjort det lite klurigare genom att introducera en annan form av hjärngymnastik. Till exempel så startar den röda roboten alltid på höger sida av banan och det är den du styr med den vänstra analogspaken. Jag vet inte exakt hur många gånger jag dog på grund av att jag flyttade fel robot av misstag, eftersom det oftast räcker med en mikroskopisk rörelse åt fel håll för att du ska falla av banan.

Nivåerna i Death Squared är variationsrika och allt är färgkodat, vilket möjliggör att spelet kan introducera nya, spännande pussel utan att det kräver någon förklaring. En röd knapp aktiveras endast om den röda roboten befinner sig ovanför och genomskinliga block i blå nyans tillåter endast den motsvarande färgen (i det här fallet den röda) att ta sig igenom. Svårare än så behöver det inte vara och denna klarhet håller spelet varierande genom alla 80 nivåer, samtidigt som det bildar stimulerande pussel.

En annan sak som underhåller är alla de sarkastiska kommentarer som dyker upp när jag misslyckas. David (en anställd hos teknikföretaget Omnicorp) gillar att bjuda på smaskiga referenser som får mig att skratta och konversationerna som utbryter mellan honom och hans kollega kan vara det roligaste jag har hört på länge. Detta är den främsta anledningen till varför jag spelar vidare och då spelar det inte heller någon roll att storyn känns meningslös.

Dessvärre blir nivådesignen rätt så intetsägande efter en stund och nivåerna blir alltmer gråa och generiska, vilket gör att jag tröttnar snabbare än jag borde. Detta är synd med tanke på att spelet har potential att vara riktigt bra, men tyvärr är det sådana här saker som gör att mitt intresset inte hålls uppe under hela spelet. Lyckligtvis går det att skruva upp spelglädjen ett par snäpp genom att lira ihop med en vän i det så kallade co-op-läget. På grund av spelets oförlåtande natur så ställs det som krav att ni måste vara mer försiktiga och kampanjen blir genast mycket svårare tillsammans med en vän. Detta är ändå en mer tillfredsställande upplevelse och co-op-läget i Death Squared kan jämföras med exempelvis Snipperclips: Cut it out, together!

Detta är ett spel som vill experimentera med olika idéer och kombinationer tills du har hittat en lösning som fungerar. Något som känns väldigt givande, framförallt på senare nivåer och i synnerhet när du spelar tillsammans med en vän. Dock hade jag önskat en liten mildare svårighetsgrad på grund av att det ganska omgående blir riktigt, riktigt svårt.

Death Squared är en rolig och utmanande upplevelse som dessvärre blir lidande på grund av bristen på innovation. Dessutom skulle spelet må bättre om det hade varit hälften så långt därför att den gråa och trista nivådesignen blir påfrestande efter en stund, trots de variationsrika banorna. Death Squared är ändå en fin upplevelse och har du möjlighet att spela detta tillsammans med en vän så borde det vara ett givet alternativ under er semester.