This Strange Realm of Mine

Jag börjar. The End. Det är över. Precis allt är svart. Svart och ensamt. Vad händer när allt tar slut? Vi förlorar oss själva, våra minnen, våra kroppar, våra kön, vår ras, vår status. Det vi inte förlorar är vår egen moral och hur vi såg på livet. Slutet blir en början, men var är jag? På en plats som denna måste Gud vara död.

Jag kan nästan känna fukten krypa mellan stenarna i väggen när min fackla kastar olycksbådande skuggor omkring mig. Mina steg ekar av tomhet och jag känner på mig att någonting väntar på mig bakom hörnet. Jag har rätt. En styggelse som helt klart vill göra slut på min nyfunna existens. Jag höjer facklan, tar ett andetag, sluter ögonen och börjar svinga. Monstret ligger i en köttig hög alldeles stilla. Varför? Jag fortsätter framåt utan att veta.

I de svagt upplysta korridorerna lyckas jag hitta ett vapen. En pistol med några skott, men det är galler runtomkring. På väggen finns lysande markeringar som måste ställas tillrätta. Sagt och gjort. Jag känner mig starkare och fruktar inte längre de kravlande demonerna i tunnlarna. Nu är det jag som har makten. Nu är det jag som är Gud i den här ruttnande världen. Ett öga stirrar på mig, jag höjer mitt vapen och placerar ett skott rakt i hornhinnan. En dörr öppnas. Var är jag? Vart ska jag?

Jag slaktar ohyran som huserar i det bortglömda gångarna. En efter en. Livet släcks i ett pixligt moln av blod. Här är det jag som är Gud. Tror jag. Efter vad som känns som en ögonfrans i blicken på tiden hittar jag en tavla. Men någonting är... fel. Jag vrider på de rörliga delarna. Fram och tillbaka, upp och ner. Nu ser jag vad det är och jag känner igen motivet men jag kan inte riktigt placera det i mitt minne. Är jag död? En dörr öppnas, ett lila sken fyller mina ögon. Jag går igenom.

"Mitt i kaoset har vi byggt en säker plats, en plats där vi kan känna oss lugna. En stund utanför tiden" Jag är på en varm plats. Ett ställe som jag känner igen, fast ändå inte. En taverna. Det snöar utanför och stället är tomt som på en person. Ulrich. Vem är det? Vem är jag? Varför är jag... jag? Vad är det egentligen jag göra här. Är jag död eller levande. Allting pekar på det förstnämnda.

Att säga att This Strange Realm of Mine är superkonstigt är en underdrift. Det är verkligen helt skruvat men på bästa tänkbara sätt. Det är filosofiskt och poetiskt på ett sätt som spel sällan är och ju desto längre in i äventyret jag kommer desto underligare blir det. Det är ett ambitiöst projekt utvecklat av endast en driftig person i Uppsala och påminner lika mycket om Doom (sett till stil) som Year Walk. Det handlar oftast inte så mycket om att skjuta saker utan snarare ha meningsfulla konversationer med spelets karaktärer.

Föreställ dig allt från luftskepp, pratande sengångare, konstiga kulter, och demoner till zombies som förvandlas till katter (japp). Det är ett skruvat äventyr på två timmar som är proppat med existentiella frågor som vad är liv? Vad är medvetande? Vem är Gud? Varför finns jag? Det är en upplevelse som inte liknar någonting annat du kommer spela i år, det är en sak som är helt säker.