Sonic Mania

Sonic har haft det riktigt, riktigt tufft de senaste 20 åren och bortsett från Sonic Generations så har jag egentligen inte haft särskilt roligt med ett enda Sonic-spel sedan Sonic & Knuckles lanserades 1994. Det ska dock sägas att jag inte heller var någon större Sonic-fantast under mina yngre dar, eftersom jag hellre föredrog att käka svamp, glida genom rör och hoppa på Goombas som Nintendos lönnfeta rörmokare. Så fort någon av mina skolkamrater började pratade om Sonic the Hedgehog så blev jag snabbt aggressiv och intog en försvarsposition med garden i högsta hugg. På den tiden var det Nintendo och Sega som dominerade TV-spelsmarknaden och när jag var ung var det ett krav att stå på endera sida. Antingen älskade man Mario eller Sonic. Det var omöjligt att gilla de båda och jag minns bland annat hur den populära TV-spelstidningen Sega Force intog en ganska humoristisk ställning i konsolkriget genom att censurera bort "Nintendo" för att istället använda sig av "Nintönto".

Jag växte upp och började uppskatta Sonic mer och mer och idag håller jag faktiskt Sonic-serien som en av mina stora favoriter till Sega Mega Drive. Som jag nämnde i början av texten lyckades Sonic Generations riktigt bra, medan övriga installationer har varit ojämna historier. Sonic behöver en nystart och det verkar inte som om Sega själva förstår vad fansen vill ha. Serien behöver bli betydelsefull igen och utvecklaren Sonic Team har knappt lyckats skapa ett enda godkänt spel på många, många år. Nu har Sega gjort sig redo för en rejäl kraftansträngning och utlovat flera bra Sonic-spel. Ett av dem är Sonic Mania som inte utvecklas av den ordinarie spelstudion utan istället har de tagit hjälp av Christan Whitehead, Headcannon och PagodaWest Games. Om du känner igen namnet Whitehead sedan tidigare så beror det på att det var han som var med och uppdaterade klassikerna Sonic the Hedgehog, Sonic the Hedgehog 2 och Sonic the Hedgehog CD. Christan Whitehead är också ett stort Sonic-fan och han om någon borde ju rimligen veta vad fansen vill ha.

Det vore en lögn att inte påstå hur okristligt supersugen jag har varit på Sonic Mania sedan utannonseringen ägde rum, där varenda liten uppvisad bild på Segas kommande retroäventyr har fått mig att längta så ofantligt mycket. Sonic Mania blandar friskt mellan de tre numrerade Sega Mega Drive-spelen inklusive Sega Mega CD-äventyret. Eftersom Sonic inte klarar av att behärska 3D-steget så har de gjort vad fansen har skrikit om i alla år genom att återgå till den ursprungliga stilen och skapat upphottade versioner av dåtidens spel. Sonic Mania är alltså ett helt nytt Sonic-äventyr med omarbetade versioner av de klassiska banorna som även har mixats ihop med nya nivåer, fiender och bossar.

Redan från början märks det tydligt att Sonic Mania är skapat med ren kärlek, för deras ihopmixade nyversion är originalbanorna trogna. Grafiken har fått sig ett ordentligt lyft med en fantastisk detaljrikedom i de återuppbyggda miljöerna där allt har återskapats på ett sätt som faktiskt känns rätt. För att nämna ett exempel så har den klassiska banan Green Hill Zone fått ett ordentligt lyft med nya fiender och en helt ny spelsektion. Dessutom har den traditionella första bossen från originalspelet gjorts om från grunden, och även om jag har spelat originalnivån ett åtskilliga gånger under årens lopp så känns Sonic Mania som ett nytt, fräscht och spännande spel. Grafiken i spelet är en direkt HD-konvertering av 16 bitars-grafiken från Sega Mega Drive, och det ser fantastiskt ut på min platt-TV. Banorna är ännu färgstarkare och hela äventyret rullar på i finfina 60 bilder per sekund.

Man använder sig alltså av gamla tillgångar för att skapa nytt krut i spelserien och det fungerar alldeles galant. Det nyaste och mest imponerande exemplet kommer från dagens nyutvecklade Chemical Plant Zone. Banan bygger alltså på Sonic 2-banan (f'låt, zonen menar jag) med samma namn och den kännetecknas av metalliska bergskedjor och snabbvridningsrör. Detta återanvänds perfekt och utgör grunden för en rad nya nivåelement och designidéer. Banan känns ännu mera kemisk än tidigare och de nya "Drop Dash"-rörelserna som låter Sonic rusa framåt så fort han rör marken kommer ännu mer till pass.

De återutgivna nivåerna imponerar avsevärt mycket mer på mig än vad de först gjorde när jag spelade originalet på 90-talet. En annan sak som verkligen imponerar är zonerna som är helt nya för serien. En av de häftigaste upplevelserna är den neonfyllda banan Studiopolis. En nivå proppad med filmrullar, spelmaskiner och andra betydelsefulla moment som snabbt för tankarna åt Las Vegas hållet. Ännu bättre blir det av att Christian Whitehead och resten av gänget har kastat in flera härliga referenser från olika Sega-spel där bland annat hänvisningar till Street of Rage och Daytona USA förekommer.

Vi får inte heller glömma bort den strålande musiken som utgör en stor del av de klassiska Sonic-spelen. Begränsningarna i hårdvaran till Sega Mega Drive gjorde att vi fick några av spelhistoriens bästa instrumentala låtar i serien. Sonic Mania låter precis lika bra som tidigare och de nykomponerade låtarna till de nya nivåerna är otroligt melodiska och ett Sonic-spel har aldrig låtit bättre än såhär. Och det är verkligen inget dåligt betyg.

Den här gången kan du dessutom välja att uppleva allt som antingen Sonic, Tails eller Knuckles. Karaktärstrion har exakt samma förmågor bortsett från att Knuckles kan sväva en bit uppe i luften och klättra på väggar, medan Tails kan använda sin svans som en propeller för att flyga. Personligen föredrog jag att spela igenom hela spelet som den huvudsakliga hjälten Sonic - främst för att få den där äkta 90-tals känslan och för att det kändes mest rätt. En annan sak som fungerar bättre än väntat är styrningen. Jag ska erkänna att jag var orolig i början eftersom vi trots allt snackar om ett spel med över 20 år på nacken, men utvecklingsteamen har tagit i från tårna och förfinat och bearbetat spelbarheten. Det känns att man spelar ett gammalt spel, men samtidigt har den rustats upp så pass mycket att det faktiskt är en stor förbättring jämfört med det vi fick uppleva under 90-talet.

Dessutom är jag mäkta imponerad av spelets bosstrider och till skillnad från originalen så ställs du nu mot en boss i slutet av varje zon. Dessutom innehåller Sonic Mania fler bossar än vad de tre Sonic-spelen till Sega Mega Drive innehöll tillsammans och de allra flesta kommer du känna igen från tidigare spel i serien. Bland annat kommer du att möta slutbossen från det andra Sonic-spelet tidigare än väntat men den kanske mest intressantaste aspekten när det gäller bossar var ändå ett helt nyutvecklat möte med Dr Eggman. Detta renderade inte i något traditionellt möte utan gick istället ut på att besegra honom i ett känt TV-spel.

Inte nog med det så bjuder Sonic Mania på flera överraskningar och även om jag vill prata mer om detta så låter jag dig hellre uppleva det själv. Sonic Mania tog mig lite drygt åtta timmar att spela igenom och det kändes varken för långt eller för kort, och det viktigaste av allt var ändå att frustrationen inte tog överhand. Ni som har varit med förut vet också att Sonic-spelen kan vara stundtals frustrerande och Sonic Mania är inget undantag. Det beror främst på att du måste klara varje bana på under tio minuter och jag som verkligen avskyr tidsbaserade banor gör ofta onödiga misstag när stressen blir alldeles för märkbar. Därutöver lyser de kraftigt begränsade extraliven med sin frånvaro och de som finns utspridda på varje nivå är väl gömda. Vissa nivåer kräver både tempo och prestation, framförallt på en av spelets senare banor som kräver både och...

Dessutom innehåller Sonic Mania de härliga bonusnivåerna, så kallade Chaos Emerald och det påminner framförallt om upplägget som vi kunde hitta i Mega CD-spelet. Det finns sju gömda bonusnivåer och under min genomspelning hittade jag endast tre stycken trots att jag letade rätt så febrilt. Här gäller det att samla blåa sfärer under en begränsad tid men för att utöka tiden gäller det att samla mynt. De blåa sfärerna ger din karaktär en hastighetsökning och för att klara bonusuppdraget gäller det att få tillräckligt mycket fart för att springa ikapp ett svävande ufo som bär på en kristall.

Jag hade gärna sett flera roliga prylar att leta efter men tyvärr finns det inte mycket av betydelse med undantag från det ovan nämnda. Är du inte intresserad av att leta efter ringar, extra liv eller olika power-ups (förmågor) så finns det inte mycket av värde för den som gillar att samla i spel. Dessutom hade jag hoppats på fler spellägen men Sonic Mania innehåller faktiskt ingenting som är extra intressant förutom huvudspelet. Det finns förvisso ett ganska häftigt tävlingsläge för två, men det är inget som underhåller en längre stund. Det går ut på att du och en vän ska tävla mot varandra och vinnaren avgörs genom hur snabbt en bana kan klaras, poängen och mängden föremål som plockats upp. Ett Time Trial-läge går också att hitta, men det känns ganska fattigt och fungerar precis som i vilket annat spel som helst. Du ska nämligen tävla mot dig själv för att få bästa möjliga tid.

Faktum är att Sonic Mania i de flesta avseenden är bättre än originalen, eftersom de plockar de bästa komponenterna från dessa spel och förbättrar dem rejält. Spelet kostar fjuttiga 200 kronor, vilket borde ses som ett rån och verkligen motivera ett köp. Under de senaste dagarna har jag drivits av en ljuv nostalgi och det känns faktiskt skönt att Sonic är tillbaka igen i ett spel som faktiskt är bra. Tack vare detta så hoppas jag hjärtligt att Christian Whitehead har gett Sega lite andra tankar om vad som fungerar allra bäst för deras långdistanslöpare. Sonic lever i högsta grad igen...